1970-tal: Klacken tar form på ståplats

Djurgården var först
Enligt fotbollshistoriker och idrottsforskaren Torbjörn Andersson var Djurgår’n  först med att ha någon form av organiserat hejande på fotboll och det redan 1912. Inspirationen skall ha kommit från amerikanska studenter under OS i Stockholm 1912. Två år senare användes det organiserade hejandet som ett ”hemligt vapen” vid en landskamp när Sverige slog Danmark för första gången på Stockholms Stadion. Ramsor som hördes från läktaren kunde vara ”Heja grabbar, friskt humör, det är det som susen gör!” och något senare även ”Sassa brassa mandelmassa, vi vill höra nätet rassla!”.
Att få flera personer att sjunga en och samma ramsa i takt medförde tidigt högre ljudnivå på läktaren. När Djurgården 1917 mötte Aik i SM-final hördes ”Djurgården, Djurgården” högre än Aik:s sånger, enligt tidskriften Nordiskt Idrottslif från samma år.
Vidare berättar Torbjörn att det finns beskrivningar redan från 1920-talet om rivaliteten mellan Stockholmsklubbarna. ”En tid då Aik:are och Djurgårdare slogs på Sofiavägsläktaren på Stadion på fredagskvällarna, så att polisen måste ha piketen väntande utanför”. [Länk]

 

Allt tog fart med Tipsextra
1967 åkte den svenska sportjournalisten och tillika stora Djurgårdssupporten Lars-Gunnar Björklund över till London och tittade på fotbollsmatchen Tottenham-Chelsea. Lars-Gunnar slogs av tanken att visa engelska ligamatcher live på svensk TV. Matcherna i England spelades på lördagar och Allsvenskans matcher spelades alltid på söndagar vid denna tid, så någon krock skulle det inte behöva bli tal om.

Foto: SVT Bild. Tipsextras fader Lars-Gunnar Björklund i studion vid premiären 1969.

Idén realiserades två år senare då Björklund jobbade för Sveriges Radio/TV i Göteborg. Sveriges andra TV-kanal ”TV2” skulle lanseras 1969 och Lars-Gunnar fick igenom sitt förslag att kanalen skulle innehålla ett program med namnet Tipsextra som skulle sända engelska ligamatcher. Första matchen som sändes blev Wolverhampton Wanderers FC mot Sunderland AFC där Wolves vann med ett mål mot noll. Inte ens engelsmännen själva kunde se matchen live och matchen sändes dessutom i färg då färg-TV hade introducerats något år tidigare i Sverige.

Programmet kom att bli väldigt populärt i Sverige på lördagseftermiddagarna och lockade under sändningstid nästan hälften av alla TV-tittare i Sverige. Man brukar säga att Tipsextra förändrade svenskarnas lördagsvanor.

”Det fanns visserligen damer som blev förbannade för att gubbarna söp till före lördagsmiddagen och blev oregerliga. Men vi hade också damer som tyckte det var bra att de kunde sköta sina grejer medan gubbarna glodde på matchen”, berättade Lars-Gunnar i en intervju.

Tipsextra ökade tveklöst intresset för engelsk fotboll i Sverige. De leriga gräsplanerna, profilerna på planen och inte minst britternas läktarengagemang fick många som växte upp vid denna tid att få en speciell plats i hjärtat för ett lag i engelska ligan. För de Djurgårdare som några år senare drog igång läktarsångerna på DIF:s ståplats var dessa skönsjungande engelsmän den stora inspirationskällan och skulle så förbli under de närmaste årtionden.

 

Gratis inträde för ungdomar på Stadions fondläktare
Djurgår’n Fotbolls hemmaarena var Stockholms Stadion och i början av sjuttiotalet kom ungdomar under 16 år in gratis på Stadions fondläktare. Tack vare detta fick fondläktaren en stor andel ungdomar att samlas på en och samma läktarsektion. Ungdomarna stod upp delar av matcherna och när hjältarna passerade in/ut sprang många ned till spelargången för att hälsa och få autografer.

Foto: okänd. Ungdomar på Stadions Fondläktare 1973.

”Man började lära känna flera som var lika fanatiska som en själv och alla yngre tyckte att spelarna var gudar”, minns Leffe Bengtsson som senare skulle bli en profil i klacken.

Runt 1972 började ungdomarna på Stadions fondläktare att samlas i västra hörnet av läktaren, där bortaklacken senare brukade stå. Ett embryo till Djurgårdsklacken bildades och många av de yngre från fondläktaren var sedan med och formade Djurgårdsklacken under många år framöver. Liknande skedde på Hovets ståplats där ungdomar kom in billigt och man började så sakteliga att sjunga ramsor gemensamt.

Före 70-talet förekom mest sporadiska sånger från olika kompiskonstellationer och de ramsor som nu tog över var främst inspirerade av den engelska supporterkulturen.

Foto: Marianne Sandsjö. Djurgårdsklacken på Stadions fondläktare 1979.

Kisa Magnusson var en sångerska och kallades för Sveriges svar på Janis Joplin. 1972 släppte hon en skiva med låtarna ”Sjung för gamla Djurgår’n” och ”Djurgår’n är det bästa laget” och de låtarna spelades emellanåt i högtalarna på Stadion.

”Sjung för gamla Djurgår’n”, eller SFGD som den kom att kallas, skulle 30 år senare bli Djurgårdens officiella hymn och spelas före varje matchstart i fotboll och ishockey. Låten är en cover på en engelsk sång och den version som spelas före Djurgårdens matcher innehåller endast en av de två verserna från svenska originaltexten som skrevs av Åke Strömmer. Mer om detta kan ni läsa om under kapitlet ”Läktarsånger”.
Bandet som kompade Kisa Magnusson hette ”Lars Bagges Orkester” och kuriosa är att basisten i bandet, Sture Nordin, vars hela familj var Djurgårdare, bodde mitt emot bröderna Leffe och Lelle Bengtsson, två av den blivande supporterförening Blue Saints grundare.

 

Blandad derbyklack på Hovet
Djurgården Hockey spelade på Johanneshovs Isstadion. ”Hovet” tog tidigare in 16 500 personer och det var då ståplats runtom hela arenan förutom vid kommentatorshytterna närmast dåvarande Söderstadion där det var sittplatser. 1973 fick Hovet sittplatser och kapaciteten minskade till ca 9000, varav ca 2000 var ståplatser. De grupperingar som hängde på Hovets ståplats var relativt små och inte alls organiserade. Hovets kortsida, som vetter mot Nynäsvägen, var en enda stor ståplats och där stod folk blandade oavsett lagsympatier. De svurna fiendernas hejarklackar till DIF och Aik stod alltså till en början på samma ståplats när det var derbyn. Ståplatsen kom att kallas för ”Apberget” och det smeknamnet levde vidare genom diverse ombyggnationer ända fram till att Globen byggdes.


Foto: Marianne Sandsjö. Glädjerus på Hovets ståplats 1979.

Vid derbyn började kön till Hovets ståplats delas upp i två läger till varsina insläpp. En kö med Djurgårdare närmast gamla Söderstadion och en annan kö med Gnagare. Vid det mittersta insläppet kunde det ibland bli stökigt.
Det lags supportrar som kom in först la beslag på den åtråvärda plattan som fanns högst upp i mitten på ståplats. Plattan var en 2 x 10 meter platå bakom sista trappsteget och den rymde ca tio personer. Plattan ansågs vara det bästa stället att leda klacken ifrån, det vill säga uppifrån, och på den nedklottrade väggen bakom plattan kunde man hänga upp flaggor. Plattan var även ett bra ställe för att förvara sin kasse med öl…

Foto: Joakim Löfgren. Biljettkö utanför Hovet 1979.

Djurgårdspubliken på Hovet kunde vid några tillfällen få fram ett unisont rullande ”Djuuuuuuuurgååååår’n” där även sittplatspubliken sjöng med. Det var unikt att så stor del av publiken sjöng med och det var något som inget annat lag hade. De ramsor som annars dominerade var de med tre klappningar ”Djurgår’n klapp klapp klapp” eller den med längre klappning ”Klapp, klapp, klapp klapp klapp, klapp klapp klapp klapp Djurgår’n”. När det var derbyn brukade hela ståplatsen hänga på, Djurgårdare som Aik:are, och när det kom till lagnamnet försökte man att överrösta varandra genom att skrika högst.


Foto: Marianne Sandsjö. Bakom Hovets ståplats 1979.

Foto: Marianne Sandsjö. Bakom och på Hovets ståplats 1979.

Fotbollsderbyn i huvudstaden spelades oftast på dåvarande Råsunda Fotbollsstadion ute i Solna och även här var det blandat med Djurgårdare och Aik:are på Råsundas norra ståplats och detta utan att det hände några större incidenter.

Det var först runt 1974 som Djurgårdare började ta Råsundas övre norra läktare i besittning på derbyn, medan Aik:arna stod på den nedre delen av läktaren. Däremot var klackarna uppdelade på derbyn mot Hammarby, med Djurgårdsklacken på Södra läktaren och Hammarbyklacken placerad på norra. Vid ett derby mot Hammarby samma år gjorde Bajen det första målet och de grönvita spelarna firade ledningsmålet vid kortlinjen mot ståplatsen. En berusad ung herre hoppade då in på plan, skrek ”Här har’u din jävel!” och fällde Bajenspelaren Kenta Ohlsson med en spark.
”Jag som trodde att det var en sån där glad fyr som ville gratulera och delta i pusskalaset”, kommenterade en något generad Kenta Ohlsson händelsen.

Under några år deltog Djurgården i Intertotocupen, eller Tipscupen som den kom att kallas. Det var en europeisk fotbollsturnering som vanligtvis spelades under sommaruppehållet för de lag som inte lyckats kvalificera sig för UEFA-cupen. Många lag tog inte turneringen så seriöst utan lät spelare som inte platsade i A-laget spela. Man brukade retsamt säga att matcherna mest var till för att fylla ut spelkupongerna under sommaren.

Det var ändå kul att se DIF spela mot internationellt motstånd. Man kunde ta med sig en kasse bira och ligga på höjdhoppsmattan under matcher mot exempelvis Sturm Graz från Österrike”, minns Joakim ”Joker” Löfgren och Stefan ”Gudis” Gudjonsson.

I fotbollsallsvenskan 1975 gick Djurgår’n riktigt bra. Det gjordes inte många mål framåt men Djurgår’ns defensiv stoppade det mesta. Mycket tack vare vår målvakt, Björn Alkeby, som satte rekord i längst tid utan att släppa in mål i Allsvenskan och blev såklart stor idol i Djurgårdsklacken. Över fem hela matcher lyckades han hålla nollan och totalt blev det 592 minuter utan insläppt mål. Djurgår’n blev dessutom bäst i stan med fem vunna derbyn och ett oavgjort. När endast tre matcher återstod hade DIF fortfarande en chans på guldet men förlorade ”seriefinalen” mot MFF och slutade trea.

Foto: Marianne Sandsjö. Blandade åldrar på Stadions Fondläktare under DIF – Malmö FF 1979.

Säsongen 1975/1976 hade ishockeyförbundet beslutat om att skapa en Elitserie och att den skulle bestå av tio lag. De lag som slutade som topp fyra gick till slutspel och de två sista åkte ur. Djurgår’n låg ganska risigt till i tabellen och i en av de sista omgångarna mötte vi ärkefienden Aik. ”Slaget om plattan” förlorade vi men det tog vi igen på isen. Efter första perioden ledde vi med 6-0 och redan vid 3-0 hade Aik:are i frustration försökt starta bråk på ståplats. Efter 2:a perioden gav de upp helt och gick hem. Då ledde vi med 9-0. Matchen slutade 12-3 och när Aik gjorde sitt första mål fanns det inte många Gnagare kvar på Hovet.
Dessvärre åkte vi ur Elitserien detta år och Kenta ”Mr Magic” Nilsson gick säsongen efter till just Aik eftersom han inte kunde få något NHL kontrakt med spel i division 1. Kentas pappa, som var materialare i DIF, pratade inte med sin son på ett år efter detta. Mr Magic själv kommenterade detta 44 år senare på frågan om han ångrar något i sin karriär:

”Ja, jag ångrar att jag gick till Aik från Djurgården. Det är det enda. Jag var Djurgårdare, är Djurgårdare. Jag borde ha stannat i Djurgården. Fansen idag har nog ingen aning om det här men jag ångrar det. Jag var tjurig och hade fått en idé, då gick det inte att ändra på. Det var onödigt.”


Foto: Marianne Sandsjö. Hovets sitt… ståplats 1979.

 

Oh when the saints go marching in
Medelåldern på ståplats var relativt låg. Det fanns en del äldre på Hovets ståplats men de tog sällan tag i sjungandet. Det var istället de yngre som såg potentialen och startade sjungandet samt utvecklade nya ramsor. Någon gång 75-76 började klacken sjunga ”Oh when the saints go marching in” när hockeylaget äntrade Hovet. ”Jag vill minnas att det var mest för att ha en ramsa som ingen annan hade i Sverige”, berättar Gudis. Inspirationen hämtades från Tipsextra där ett flertal engelska lag använde samma sång bl.a. Southampton FC som kallades ”The Saints” och därför inte behövde ändra originaltexten från 30-talet. Oftast bytte lagen ut ”Saints” mot t.ex. ”Reds” för Liverpool eller ”Spurs” för Tottenham. Varför Djurgårdsklacken kom att sjunga ”Saints” verkar ingen minnas idag. Kanske kom man helt enkelt inte på något bra alternativt namn att byta till i ramsan…

Sången kom att bli klackens ”ledmotiv” och är en av få ramsor som sjungits under alla år. Över 40 år senare, och årtionden efter namnbytet till Järnkaminerna sjungs fortfarande ”Oh when the saints”.

Foto: Okänd. Delar av Djurgårdsklacken på DIF – MFF 1979 där Spelaren Ronald ”Supermac” McDonald avtackades.

 

Djurgår’n har lekstuga i division 1
Säsongen 1976/1977 spelade hockeylaget i division ett (östra) tillsammans med bl.a. Hammarby och ”NSA-76”, senare Nacka HK där bl.a. Mats Sundin spelade. Tack vare en massiv kampanj, anförd av ordförande Ulf Adelsohn med stöd från supportrar och sponsorer, kunde DIF i stort sett behålla laget som åkte ur året innan. I division ett hade Djurgår’n målkalas med slutresultat som 15-0, 19-3.

”Det var ju nästan så man lämnade Hovet besviken om laget inte hade gjort tvåsiffrigt antal mål”, minns Tommy Berg.

Djurgår’n förlorade endast tre matcher under grundspelet och i sista omgången mötte vi serietvåan Huddinge. Seriefinalen fick flyttas från Björkängshallen till Hovet och där besegrades Huddinge med hela 18-3. Djurgår’n vann såklart serien lätt och via playoff fick vi spela kvalserien. Där fick DIF möta HV71 som hade den forne Aik:aren Leif ”Honken” Holmqvist i målet. Jönköpingslaget gjorde snabbt 0-1 men sedan körde Djurgår’n över HV med hela 14-3. 14 puckar bakom ”Honken” uppskattades självklart av hemmapubliken på Hovet som hånade den gamla Aik:aren grundligt så att han t.o.m. släppte in en sargretur. Efterföljande match var returen mot HV71 i Rosenlundshallen i Jönköping. I gamla Rosenlundshallen satt publiken inte mer än en meter från sargkanten och när det vart gruff vid sargen på långsidan var det inte ovanligt att hemmapubliken höll fast spelare i motståndarlaget. Djurgårdsklacken var vid denna match placerade överst på långsidan och såg tydligt vad hemmapubliken sysslade med. Djurgårdarna blev ursinniga. Man skrek och gestikulerade och av trycket på ståplatsen blev det mindre läktarras varje gång fasthållningarna inträffade.
Djurgår’n vann även returen med 4-2 varpå Honken fick en blomsterkvast av några Djurgårdare som plåster på såren. Publikens hånande av Honken var som en försmak av vad Håkan ”Looben” Loob skulle få utstå några år senare.
Hockeysejouren i ettan blev bara ettårig för DIF men tillväxten i klacken avstannar något under året och antal personer på ståplats är genomgående mycket litet under hela säsongen. Man började däremot bli lite mer Englandsinfluerade och flera ramsor hittades på. Mycket tack vare Tipsextra, samt att flera i klacken började åka på fotbollsresor till England och Skottland.
Det fanns ingen uttalad klackledare på matcherna utan det var flera personer som tog tag i sjungandet vid behov bl.a. Nypan, Gaphals, bröderna Bengtsson, Rille, Gudis, Yvonne, Joker, Doppe m.fl.
Några supportrar köpte plommonstop på maskeradaffären Buttericks. Plommonstop är en rund herrhatt som var populär i början av 1900-talet, liknande den som Charlie Chaplin bar. Plommonstopen var enfärgade, gula, röda eller blå och sedan virade man gul/blåa plastband runt och satte ett DIF-klistermärke längst fram.


Foto: Marianne Sandsjö. Hovets ståplats 1979.

 

Skolarbete om klacken 1977
Följande stycke är hämtat från ett längre skolarbete 1977 där Joakim ”Joker” Löfgren skriver om Djurgår’n Hockeys kvalmatch för att ta sig tillbaka till Elitserien. Motståndare var Göteborgs dåvarande ”poplag”, IFK Bäcken:

”Vi kom som vanligt till Hovet 3 timmar före matchstart. Supportrar har i lika stor grad som spelarna en uppladdning inför matchen. Vi kom in utan att bli fråntagna våra kassar. Detta trots att det är förbjudet att medföra alkoholhaltiga drycker in på Hovet. Vi bänkade oss samtidigt som de första ’klick-pys-klunk’ började eka i det än så länge ganska så tomma Isstadion. 45 minuter före matchstart kom Lenne och orsakade fullt kaos på läktaren när det visade sig att han var nykter. Lagen kom in på isen och värmde upp. De första hejarsalvorna ljöd i hallen, åskådarna värmde med andra ord också upp. ’Bästa laget heter Djuuurgår’n’ och när Bäcken visade sig kom det obligatoriska ’sopor, sopor, sopor’. Allt för att försöka psyka motståndarlaget.
Ljuset släcktes och man visade reklam på isen samtidigt som spelarna åkte in i omklädningsrummet för att peppa varandra. Matte och hans ’flummarpolare’ kom sent, tio minuter innan första nedsläpp. De sa att de varit hemma hos Matte och spelat hårdrocksskivor och hinkat bärs för att kunna tända till som dom uttryckte saken.
Strålkastarna tänds, en extra ljusramp ikväll, det är färg-TV-sändning. Bäckens blåvita spelare åker in på isen ackompanjerade av ett taktfast ”sopor…” och spridda busvisslingar och så visar den sig i spelargången, Djurgår’ns knallröda dräkt som väcker djuret hos ståplatsfanatikerna. Till ett öronbedövande vrål tar DIF planen i besittning. Joker och Gudis börjar direkt sjunga ’Oh when the Saints go marchin in’ snart hänger alla i klacken på. Sången ekar, den börjar förstås på ståplats men nu sluter alla på sittplats upp i sången. Den entoniga, ordfattiga men ändå sällsamt välljudande ’Djuuuuurgåååååår’n, Djuuuuurgååååår’n, Djuuuuurgååååår’n…”

Foto: Marianne Sandsjö. Det var oftast inga problem att ta in medhavd dricka till Hovets ståplats. Bild från 1979.

 

Ståplatsen minskas på Hovet
Säsongen 77/78 var Djurgårdens hockeylag åter i Elitserien. DIF spelade hemmapremiär mot favoriterna Frölunda och efter DIF-kvittering till 3-3 i tredje perioden rullade ”Djuuuuuurgåååååår’n” runt hela Hovet från ståplats till sittplats. Hockeypubliken var vid denna tid större än publiken på fotbollsmatcher. Den här ramsan fungerade bara på Hovet och inte på ett ödsligt Stockholms Stadion. Inför säsongen hade DIF Hockey anlitat en kille på orgel alá NHL, positionerad ovanför kommentatorshytterna på Hovet. Klacken var inte helt nöjd över detta och skrek ”sluta spela!”. Efter några matcher hade budskapet nått fram till de som bestämde och DIF tog bort pianisten.

Samma år var det någon inflytelserik person som försökte få bukt med oroligheterna genom att minska ner Hovets ståplats till den nedre halvan av kortsidan. Detta var inte heller populärt så DIF och Aik-klacken gjorde gemensam aktion när man under ett derby sjöng ”Mera ståplats på Hooovet!”. Sången användes även efter derbyt och sjöngs troligtvis mer än vanliga DIF-ramsor under det året.
Minskningen av ståplats förändrade naturligtvis ingenting. Djurgårdare och Aik:are fortsatte att försöka komma åt varandra när tillfälle gavs, precis som tidigare, men de som bestämde tyckte ändå att det var lyckat för nu kunde man sälja fler sittplatser.

 

Djurgårdens Supporters Club
Klacken blev på slutet av 70-talet mer och mer organiserad och klackfolk började i större utsträckning åka på bortamatcher. Till en början åkte man med Djurgårdens Supporters Club.

Djurgårdens Supporters Club, DSC, är Sveriges äldsta supporterförening och bildades redan 1947 och då för att organisera en resa till en skidtävling där Djurgårdare deltog.

Bildandet av Sveriges första supporterförening av modernt snitt möttes av en del kritik ute i landet:
”Tänk att få betala 5 kr om året för rättigheten att få heja ’officiellt’. I övriga Sverige söker man att värva medlemmar till idrotten, i Djurgården gäller det tydligen att organisera skrikhalsarna fackföreningsmässigt”, skrev Sydsvenskan.

När Supporterklubben hade sin storhetstid fram till 80-talet anordnades resor land och rike runt för att supportrarna skulle kunna följa sitt favoritlag var de än spelade i landet. Föreningen är fortfarande verksam och delar årligen ut stipendier och bidrag till föreningar anslutna till Djurgårdens IF.

DSC:s huvudsakliga uppgift har genom åren varit att stödja de aktiva medlemmarna i DIF och ett av DSC:s mest kända uppdrag var att betala Sven ”Tumba” Johanssons resa till Paris då Ishockeyförbundet inte hade råd att skicka med honom till VM.

DSC kan också ha varit inblandade i ett första försök till ”Tifo” i Sverige 1947/1948 då ett gäng vid en fotbollsmatch köpte in ett lager med serpentiner. Planen var att vid varje mål som DIF gjorde skulle det regna ett hav med serpentiner över läktaren. Tyvärr gjorde motståndarlaget första och strax efteråt även det andra målet. En viss förvirring uppstod och för att undvika att behöva bära hem alla serpentiner igen så kastades de när motståndarna fortsatte att ösa in mål. Det resulterade i att det i en tidning dagen efter undrades vad Djurgårdssupportrarna sysslade med…

Många är av uppfattningen att DSC alltid varit en rätt städad gruppering men riktigt så städade har de nog inte alltid varit. Följande är taget från Djurgårdens 100 årsbok där en Göteborgare beskriver sitt möte med Djurgårdssupportrarna på IFK Göteborg – Djurgårdens IF 1952:
”Innanför planket hördes jublet från förmatchen och inte ett öre till inträde hade jag. Men det värsta av allt var att det var så många Kaminer där. Juuurgårn, Juuurgårn, Juuurgårn, lät det överallt. Flaskor klirrade hotfullt och jag kunde inte värja mig, jag hamnade mitt inne i klungan och flöt hjälplöst med i strömmen tills jag inte hade en aning om var jag befann mig längre. Bråkade med vakterna gjorde dom också och munnarna stod rätt ut som karamellstrutar i ansiktet när dom hela tiden bölade sitt Juurgårn, Juuurgårn…
Äntligen var hela skocken innanför grindarna. Jag slapp undan med blotta förskräckelsen. Plötsligt flög en port upp och två poliser dök upp med en Kamin mellan sig. Dom slängde honom rätt på gatan så det knakade i hans blårandiga kavaj.
Porten slogs igen. Kaminen stirrade på mig med rödsprängd blick. Långsamt rätade han på sig och kom emot mig.
– Haru inga stålar kisen, kommerunte in?
Jag hörde varenda bokstav och stava kunde jag ju, men jag begrep inte ett ord. Jag stod stel som en pinne och vågade inte ens fly, när han sträckte ut handen och tog tag i min axel.
– Här haru te pröjs
Jag kände en blank enkrona sticka in i min hand och sedan sprang jag för livet…”

Vidare försökte kåsören och tillika Aik:aren Jan Olof ”Jolo” Olsson 1959 beskriva hur dåtidens supportar till Stockholms två största klubbar skilde sig åt:

”Djurgårdarna är unga progressiva män som infinner sig i vardagsansad crew cut, skrynkelfria kalifornienkostymer, krympfria konstfiberskjortor och gärna kragnål under slipsen, att inte tala om prydliga fästmör.
Aik-supportrarna är mer tunna och tärda bröder som inte har någon särskild ordning på slipsknuten, förvarar cigarettstumpar i tändsticksasken (…) De putsade Djurgårdarna hejar friskt och taktfast på de sina. Aik-arna betraktar sina svarta män med till synes tomma, ibland något plirande ögon, skakar menande på huvudet, när de gör bort sig och tar fram en fimp ur tändsticksasken när de gör mål, för att fira händelsen på sitt stillsamma sätt”.

Medlemmarna i DSC höll alltid till på sittplats och medelåldern var tidigt ganska hög. När DSC:s buss(ar) hade anlänt till arenan på 70/80-talet, och matchen hade pågått i några minuter, brukade DSC:s dåvarande ordförande, Sven Öberg, ropa ”Baloo, vi är här nu!” varpå Djurgårdarna på läktaren applåderade. Det var som ett meddelande till lagets stora anfallsstjärna, Tommy ”Baloo” Berggren, att det var ok att börja göra mål.

De yngre Djurgårdarna som var vana vid det lite vildare livet på ståplats hade svårt att bli accepterade av den äldre generationen. De mognare medlemmarna i DSC tyckte att ungdomarna på ståplats var alldeles för stökiga och svärtade ned DIF:s rykte. En del klackfolk tyckte dock att det var helt ok att resa med DSC, kanske mest för servicen, men så småningom ville den yngre generationen åka för sig själva.

 

Bortaresor i egen regi
Den första bortaresan som organiserades av klackfolk var till en hockeymatch mot Brynäs 1978. Kjelle och Gudis tog tag i det hela och på denna tid var det inte riktigt lika uppstyrt som nu. Man lät folk skriva upp sig på hemmamatcherna på Hovet, med namn och telefonnummer, och betalning skulle ske vid avgång. Även bussarna betalades i efterskott och ironiskt nog användes bussbolaget Traveller, med sina gul/svarta bussar, för denna första historiska resa. Någon på Traveller insåg senare det osmakliga färgvalet och bussarna målades om till gul/lila. Andra bussbolag som användes inledningsvis var Nynäsbuss, SÖ-buss och Wasabuss.

Foto: Stefan Ryderfelt. Bussbolaget Travellers gul/svarta bussar användes under flera år. På bilden är det en senare resa till Europacupmatchen mot Feenstra Flyers 1983.

I och med att alla resenärer skulle betala först vid avgång kunde de ansvariga komma att bli tvungna att betala bussbolaget för tomma platser. Det behövdes dock aldrig vid denna resa då samtliga anmälda dök upp. Dessvärre ringde bussbolaget dagen innan och meddelade att de måste ändra avgångstid vilket ställde till det rejält då detta var långt innan internet och mobiler. Det slutade med att de ansvarigas föräldrar fick sitta kvällen innan och ringa runt till de 140 personer som skrivit upp sig, eftersom deras söner jobbade. Det löste sig till slut iallafall och bussar plus supportar kunde rulla mot Gävle.

Foto: Marianne Sandsjö. Samling innan bortaresa till Norrköping 1979. 

Foto: Marianne Sandsjö. Bortaresa till Norrköping 1979. 

Resmålet Gävle hade nyligen haft besök av Aik-supportrar som hade stökat en del. Den gången var den lokala ordningsmakten helt oförberedd. Det utbröt kaos, domaren bröt matchen och ståplatsen utrymdes. Detta medförde att de lokala ordningsvakterna inte var på sitt charmigaste humör och gärna ville ge igen på Stockholmare i allmänhet. Några Djurgårdare kring ståplats plockas en och en av polisen och flera blåslagna Djurgårdare hade fått känna på polisens våld efter att de tagit in DIF:arna bakom läktaren så att ingen kunde vittna. Efter matchen körde bussarna förbi häktet för att hämta vänner som åkt in för fylla eller bara för att de var just Stockholmare…

Foto: Marianne Sandsjö. Norrköping – DIF 1979. Förlust 1-0. 


Telefonlista från en tidig bortamatch under egen regi. Numren blurrade då minst en hade kvar samma hemnummer nästan 40 år senare…

 

Djurgårdstvillingarna
I Djurgårdsklacken fanns vid tiden två tvillingar, Lelle & Leffe, som gick på alla matcher och sällan klev undan när det blev stökigt vilket ledde till respekt hos motståndarfansen. Många såg ingen skillnad på dem, inte minst när de bråkade internt med varandra. Respekten för ”Djurgårdstvillingarna” började med att Leffe på ett derby i slutet av 1978 stod och munhöggs med en Aik:are. Leffe uppfattade det som på en skämtsam nivå men när han vänder sig om och går därifrån blir han påhoppad bakifrån av denna Aik:are som svingade vilt mot Leffe som dock klarade sig bra.

Senare på samma match blir brorsan Lelle påhoppad inne på Hovets toalett. Det visar sig vara samma Gnagare även denna gång och nu var måttet rågat. Tvillingarna går över till Gnagets sida och tågar rakt in på deras ståplats. Man konfronterar Aik:aren som hoppat på dem tidigare och säger något i stil med ”Nu får du välja en av oss att möta bakom ståplatsläktaren”Kort efteråt står hundra Aik:are i en ring och ser på när Lelle går några ronder med samme Aik:are. Gnagaren gick ned för räkning och när han kom upp igen gick han på brorsan Leffe. Gnagaren fick ytterligare en omgång och Leffe blev senare utburen av polis som tyckte att det räckte.
De enda Djurgårdarna på plats var tvillingarna samt Rille och Lasse. Det ledde till respekt bland Aik:arna.

Artikel SvD 1979-02-09. Bråk nedanför ståplatserna på Hovet. Började med att Djurgårdaren viftade med en flagga nedanför Aik:s ståplats varpå tre gul/svarta hoppade ned följt av två DIF och den efterföljande fighten kablades ut i SVT-sporten. Slutade med huvudvärk för gul/svart. Observera hjälmen som ligger på marken.

Hockeysäsongen 78/79 skulle bli en av de bättre i Djurgårdens historia på mycket länge. Mycket tack vare nyförvärven Mats Waltin, Tord Nänzén, Håkan Eriksson och Anders Kallur som lyfte laget några klasser. Säsongens snackis var vår superfemma med Nänzén, Waltin, Kallur, Dahllöf och Bosse Berglund. De gjorde hela 80 mål i grundserien (på bara 36 matcher) och 14 i slutspelet. Dessutom gjorde juniorer som Thomas Eriksson och Håkan Södergren stabila insatser under säsongen. Djurgårdsklacken växte till sig en del under året och framgången hade säkert stor del i det. Många nya ansikten i klacken just detta år och flera blev kvar på ståplats under flera år framåt. I och med att klacken växte i storlek blev det lite svårare att starta ramsorna uppifrån som tidigare. Gudis med flera började därför ställa sig nedanför klacken, längst ned på ståplatsen, för att dra igång ramsor.
”Mats Waltin, suuuperstar, chalallalalallalalala” ekade ofta på Hovet och en hel drös med gasdrivna båttutor florerade ”Tut tut tut tut tut – Djurgår’n!”.

”När jag var aktiv var BS underground och det passade oss perfekt. Polisen och samhället gjorde sitt bästa för att kartlägga oss och det blev otaliga besök på Sveriges häkten”, berättar Lelle.

 

Namnet ”Blue Saints” blir till
I november 1978 möter vi Örebros dåvarande hockeylag och en bussresa anordnas. Några dagar innan Örebroresan hade Lelle fått två kepsar som var i Djurgårdens färger med ett företagsnamn fram.
Han tog två tygbitar, skrev ”Blue Saints” på dem, och lät morsan sy på dem över firmanamnet på kepsarna. Keps nummer två fick polaren Rikard ”Rille” Garbrand. Namnet hade Lelle funderat på ett tag eftersom klacken under en tid hade sjungit ”Oh when the saints” och färgen blå var ganska naturlig då våra fotbolls- och hockeyspelare även på den tiden hade blå dräkter. På bussen fanns även bl.a. Steffe Holmqvist som kom förbi och såg kepsarna varvid han sa att det var ett bra namnval och ropade ut ”Blue Saints – det ska vi heta!”.

”Eftersom det inte funnits något officiellt namn fram tills nu använde flera mindre grupper egna namn. T.ex. Farstafirman, Sollentunagänget och flera använde förortsnamn med tillägget Army vilket klingade väl mycket Gnaget. Därför kändes det viktigt att få fram ett namn som samlade alla olika grupperingar”, berättar Lelle.

Strax innan bussen anlände till ishallen i Örebro ställde sig bussvärden Gudis längst fram i bussen och skrek i micken att alla skulle sätta sig ned. Samtidigt blev bussen tvungen att tvärnita, först en gång som bussvärden parerade graciöst, men sedan dubbelnitade bussen varpå ett stycke bussvärd åkte in i framrutan som sprack. Matchen förlorade vi men Örebro IK slutade ändå hjälplöst sist i Elitserien och syntes efter det inte till i högsta serien på sådär 35 år.

Namnet ”Blue Saints”, som på svenska betyder ”Blå Helgon”, accepterades snabbt av klacken och blev ett etablerat namn innan hockeysäsongen var över.

Inte minst klottrades namnet överallt och syns bland annat klottrat i bakgrunden på Noice debutplatta ”Tonårsdrömmar” från 1979 där bandmedlemmarna har fotats mot en vägg vid Slussen på Södermalm.
Det sägs vara en ren tillfällighet att klottret finns med på omslaget, även om bassisten i Noice, Peo Thyrén, håller på blårandigt.

Noice kom senare att spela på diverse DIF-tillställningar bl.a. på sista Stadionmatchen och på supportrarnas 125-årsfest.

 

Staket mellan klackarna på Hovet
På tidigt sjuttiotal hade det i princip aldrig varit några egentliga bråk mellan supportrar. I slutet av 70-talet hade rivaliteten mellan Stockholmslagen ökat en del och det började gå lite vildare till på derbyn. Polisen hade vid några tillfällen blivit tvungen att ställa sig mellan klackarna. Detta för att ”inte alltför många skulle bli ihjälslagna”, enligt polisen själva. En åtgärd för att stävja derbybråken blev att dela klacksektionen i två halvor med hjälp av ett staket 79.

Ärendet hade varit uppe på ett möte med Stockholms park- och idrottsnämnd i februari 1979 där direktör Gösta Söderberg redogjorde för tänkbara åtgärder för att komma till rätta med våldet på ståplatsläktaren.

Staketet kom att gå rakt genom ståplatsen och den gamla plattan togs bort. Djurgårdarna blev placerade till vänster sett från isen och Aik:are till höger. Staketet hjälpte dock ingenting och följden blev en ännu starkare känsla av ”vi mot dem”, följt av supportrar som hoppade över staketet för att veva, samt slagsmål i pauserna. 

Foto: Marianne Sandsjö. Klassiskt ryggmotiv på jeansjacka 1979. Aik H.V. står för Aik-Hatets Vänner, en sammanslutning som bildades på 30-talet då Solnalaget inte fick ihop fullt hockeylag och helt sonika köpte upp alla hockeyspelare i Karlbergs BK, vilket retade många.

Före och efter derbymatcherna var det ganska struligt men ju mer det bråkades ju större blev klackarna. Den halva av ståplatsen som respektive klack blivit tilldelad rymde ca 1500 personer och var oftast fullsatt. Djurgårdens och Aik:s klack var nästan alltid lika stora när de stod bredvid varandra på Hovet. Att jämföra med Djurgårdens fotbollsklack vid tiden som var på max några hundra. Kärnan av Djurgårdssupportrar som sprang på fotboll hade svårt att förstå att inte fler Djurgårdssupportrar gick på fotbollsmatcherna fram till slutet av 80-talet. Det fanns ett uns av sanning i att de andra Stockholmsfansen inledningsvis kallade oss för hockeysupportrar men samtidigt såg de vår utvecklingspotential med en stor klack på hockeyn.

 

Staketet höjs mellan klackarna
Senare höjdes staketet mellan klackarna till 2-3 meter så att ingen skulle kunna klättra över när det var derby, med den påföljden att folk började kasta saker på varandra istället. Det togs med kassar fyllda med tomater och andra saker som kastades var bl.a. mynt, ägg och även ballonger fyllda med ammoniak. På sommaren, månader före hockeysäsongen, inhandlade en del supportrar dessa ägg som sedan tillbringade fotbollssäsongen i värmen för att påskynda förruttnelseprocessen innan de skickades över stängslet i samma ögonblick som Hovet släcktes ned. Det var en ganska bisarr syn när de rutinerade i klacken tog skydd direkt när Hovets lampor släcktes, för att undvika att bli träffade, och efter 20-30 sek när lamporna tändes igen fick de som inte hann ducka torka bort diverse sörja från hår och kläder. Intet ont anande Pappor som följt med sina unga söner till ståplats fick sällan mersmak. Det kastades även saker mellan köerna utanför Hovet och efter ett tag ställde sig polisen mellan de båda insläppen för att bringa lugn.

Foto: Marianne Sandsjö. Glädjerus på Hovets ståplats 1979.

 

Hockeyfinalen 1979
DIF avslutar hockeysäsongen starkt och går till slutspel där Färjestad väntade i semifinal. Båda lagen vann sina hemmamatcher och den tredje och avgörande matchen skulle spelas på neutral plan i Göteborg. 13 bussar med Djurgårdare åkte ned till staden som benämner sig själva som  ”Lilla London”. Djurgår’n kör där fullkomligt över Karlstadslaget och vinner med 5-1.

Foto: Joakim Löfgren. Semifinalen DIF – FBK på Hovet 1979.

Foto: Joakim Löfgren. Bussresa till avgörande semifinalen DIF – FBK på Scandinavium 1979.

Foto: Joakim Löfgren. Några tog bilen till avgörande semifinalen i Göteborg mellan DIF – FBK 1979.

Foto: Joakim Löfgren. Rastplats mellan Arboga och Örebro på väg till DIF – FBK på Scandinavium 1979. 

Foto: Joakim Löfgren. Utanför Scandinavium före avgörande semifinalen mellan DIF – FBK 1979.

Foto: Joakim Löfgren. DIF – FBK på Scandinavium 1979.

Foto: Joakim Löfgren. DIF – FBK på Scandinavium 1979.

DIF var i final för första gången sedan guldet 1963. Bussresan hem från baksidan var självklart av det skönare slaget och när bussarna närmade sig Stockholm fick chaufförerna order om att styra mot Hovet eftersom det skulle bli biljettsläpp till finalmatchen på morgonen. När bussarna kom fram var det redan kö och när kassorna väl öppnade ringlade sig köerna runt hela Hovet.

Foto: Marianne Sandsjö. Bortaresa till hockeyslutspelet 1979.

I finalen ställdes vi mot årets suveräner, Modo, och den första finalen gick på ett fullsatt Hovet. Staketet på Hovets ståplats var borttaget till finalen och på TV-sändningen kommenterade man spelarentrén förbi ståplats ”Här har vi Djurgårdsklacken och om ni undrar varför de är så lyckliga så är det Djurgårdens första final på 16 år”. DIF spelade ut Modo i första perioden men sedan blev vår poängkung, Anders Kallur, medvetet skadad av en Modospelare och norrlänningarna tillåts komma in i matchen. DIF vann till slut med 6-4 men Kallur var skadad och kunde inte spela mer under finalmatcherna.


Foto: Joakim Löfgren. Tunnelbanan på väg till finalmatch #1 DIF – Modo på Hovet 1979.

Foto: Joakim Löfgren. Tunnelbanan på väg till finalmatch #1 DIF – Modo på Hovet 1979.

Foto: Joakim Löfgren. Ståplats på Hovet under finalmatch #1 DIF – Modo 1979.


Foto: Okänd. Seger i första finalmatchen med 6-4 och suveränen Mats Waltin gjorde två mål.

Sprickan mellan Djurgårdens Supporters Club och ungdomarna på ståplats ökade efter varje incident som skylldes på klackfolk. Ordföranden i DSC försökte personligen stoppa ungdomarna från att få biljetter till returen och gjorde det även svårt att boka bussar via vissa bussbolag. Vid ett tillfälle försökte han till och med få supportern Kjelle Svensson, som anordnade en del bussresor, portad från Hovet.
Till returmatchen hade Djurgården endast fått ett fåtal biljetter, runt 100 på sittplats och 50 på ståplats. Då det blev ont om tid och bussarna skulle betalas i förskott tvingades Kjelle Svensson ta ett kortare banklån för att få ihop pengar till bussar. Det blev två bussar som anordnades och de avgick från Odenplan. Även DSC anordnade två bussar till returen i Örnsköldsvik. DIF förlorade tyvärr matchen med 4-6 och när klackbussen åkte därifrån passade man på att moona åt polisen, men farbror blå lät det passera denna gång.

”Efter hemkomst till Stockholm var det direkt hem för att svara i telefon åt de som ville boka bussbiljett till nästa resa”, minns Kjelle Svensson.

Foto: Joakim Löfgren. Hungriga Djurgårdare under periodpaus i finalen DIF – Modo 1979.

Avgörande finalen spelades på en vardag i slutet av mars och arenan var återigen Scandinavium i Göteborg.

Alla bussar som gick att få tag på bokades. Till slut fick man ihop 17 bussar som avgick från huvudstaden och flera av dem anordnades av DSC och på dessa bussar var det alkoholförbud. Det klackfolk som hamnat på dessa bussar blev ganska upprörda över förbudet men accepterade det ändå till slut. När bussarna var framme hade man desto mer att dricka upp och dessutom på ganska kort tid vilket gjorde att många blev mer berusade än vanligt.

En kul anekdot var att dåvarande ordföranden för Djurgårdens Supporters Club inte direkt var bland de mest nyktra på läktaren.

En känd klackprofil var tvungen att jobba på matchdagen och skulle ha missat matchen men ju närmare tiden för avresa det blev ju sugnare blev han. Till slut blev han ”sjuk” och var tvungen att gå hem. Hans dåvarande flickvän kom förbi jobbet för att hälsa på och får höra att pojkvännen var sjuk och troligtvis på väg ned till Göteborg.

På Scandinavium var en hel långsida fullpackad med runt 3 000 Djurgårdare varav många stod upp. ”Ruskigt bra drag när hela långsidan sjöng ’Vi älskar Djurgår’n!’ minns Gudis.


Foto: Joakim Löfgren. Djurgårdarnas långsida på avgörande finalen DIF – Modo på Scandinavium 1979.

Foto: Joakim Löfgren. Djurgårdarnas långsida på avgörande finalen DIF – Modo på Scandinavium 1979.

”Jag låg i lumpen och så klart var det en massa Djurgårdare i mitt kompani också. Därför åkte vi ner på VPL10 (10 kr för en tåg biljett ToR var som helst i Sverige). Lätt salongstrevliga från tågresan kom vi in i Scandinavium då det redan spelats några minuter. Vi han knappt sätta oss förrän Hans Särkijärvi slog in 1-0. Sedan följdes lagen åt i två perioder innan Modo till slut förargligt nog vann tredje perioden med 4-0. Matchen slutade tyvärr 8-3 till Modo. Vi lumparkillar hade så klart inga pengar och var svinhungriga hela vägen hem på tåget till Stockholm. Men vi överlevde”, minns Kaj Sjöberg från Hagsätra.

Djurgår’n fick nöja sig med en silvermedalj vilket de flesta Djurgårdare ändå var nöjda med. Peter Wallin blev trots förlusten utsedd till matchens spelare och priset var två (!) grillar och varför det var två förstår han ej än idag.

Fram till nu hade Kjelle och Gudis skött bortaresorna för klackfolk då man inte längre fick åka med DSC. Efter finalen mot Modo började Lelle och Leffe anordna bussresorna och om det blev överskott på resan gick pengarna till chauffören. Resorna var emellanåt stökiga men ingen direkt förstörelse förekom utan mer bus som när man på en tågresa till Norrköping tömde en brandsläckare in genom dörren på en kupé där andra Djurgårdare satt och groggade. När det var dags för inryckning i lumpen 1981 lämnade Lelle och Leffe över till den nybildade styrelsen för supporterföreningen.

”När vi började arrangera egna resor under det nya namnet ’Blue Saints’ lämnade vi ut vårt hemnummer. Morsan blev galen på alla samtal och vi fick skaffa eget nummer till pojkrummet. Skönt att Blue Saints-styrelsen tog över resorna. Man var bara tacksam för det”, minns Lelle och Leffe.

Man fick ofta byta bussbolag inför bortaresorna p.g.a. allt stök. Chauffören på en buss från Wasatrafik fick dricks för att vara snäll tillbaka så att bussbolaget skulle vilja köra Djurgårdssupportrarna igen.

”Det var inledningsvis mer entusiasm än organisation”, minns Björne Grandin, Lars ”Berra” Eisjö och Staffan Dahlström som senare skulle ingå i Blue Saints första styrelseuppsättning.

Musiken i bussarna var ofta punk såsom Ebba Grön och senare Imperiet. Deras musik betydde mycket och stod för samma åsikter som många av ungdomarna hade, mot samhället och mot farsan. Andra grupper som spelades var bl.a. Dag Vag, Magnum Bonum, KSMB, Magnus Uggla och Grisen skriker från Farsta.

Foto: Mats Lindkvist. Sommaren 1979 gör Lelle Bengtsson en av de första DIF-tatueringarna bland ungdomarna på ståplats. Tatueringen gjordes av Doc Forest som var Sveriges första professionella tatuerare och rätt ensam utövare i Stockholm vid tidpunkten.

Före matcherna på Stadion satt klackfolket ofta med ”en kasse i parken” och speciellt bland de som senare skulle grunda Blue Saints som inte hade åldern inne för att komma in på krogen. På Hovet-matcher var det vanligt att man satt och drack öl vid ”dammen” utanför nuvarande Globe Hotel, eller vid Gullmarsgrillen där även Aik:are och Bajare brukade samlas.

”På vägen till arenan drog man ofta förbi butiken International Press i Gallerian och tjålade senaste numret av Shoot eller Match som alla kunde bläddra i. Flera fick också smeknamn efter det lag de höll på t.ex. Stoke, Ipswich etc.”, minns Micke Tanneståhl.

 

Militärhjälmar på ståplats
I juni 1979 var det derby mot Hammarby på Råsunda. Före matchen samlades man som vanligt på berget bakom bensinmacken. De flesta var minderåriga och polisen körde efter ett tag bort alla med den vanliga ”Här får ni inte sitta…”.

Under matchen blir flera Djurgårdare utkastade. Lelle blev förbannad och börjar tjafsa med polisen vilket medför att han grips. När han släpas ut av poliserna skrapas hans armbåge i asfalten och han börjar blöda kraftigt, vilket retar upp många kompisar på ståplats.
Bajen vinner matchen med hela 5-2 och efter matchen riktar förbannade Djurgårdare sin ilska mot polisen och stormar polisstationen som på den tiden låg på Solnavägen utanför Råsundas östra läktare. Djurgårdarna skanderade ”Släpp Lelle loss!”. Händelsen kom att kallas fritagningsförsök, upplopp o.s.v. och slogs upp stort i media. Det Djurgårdarna inte visste var att polisen körde ut Lelle bakvägen och vidare till Karolinska för omplåstring av armbågen. Poliserna vägrade dock läkarna att sy, de fick räcka med ett plåster, och därför finns ett fult ärr kvar än idag.

Foto: Okänd. Djurgårdssupportrar utanför polishuset i Solna efter DIF – HIF 1979.

Foto: Okänd. Till vänster: Militärhjälmar i klacken på DIF – Sundsvall 1979. Till höger: Ett av många polisingripanden under DIF – HIF 1979.

På derbyt hade dessutom ett flertal Djurgårdare dykt upp med militärhjälmar målade i DIF-färger vilket var mumma för media. Hjälmarna användes för första gången på ett hockeyderby på Hovet i början av året och de personer som hade hjälmar var bl.a. dessa: gänget som kallades ”Skogås Army”, ”Edsbergare” som Öbis, Frotte, Micke T och Niten, samt Lelle, Leffe, Rille, Lillen Halvards, Steffe Nordin, Kena Fors, Branko Markovic m.fl.
Hjälmarna köptes på Överskottlagret i Solna eller på butiken ”Impo” som låg på Gamla Brogatan. Det var tänkt som ett nytt innovativt initiativ men eftersom bråk uppstod skrev självklart tidningarna att ”Djurgårdare slogs i hjälmar”. Hjälmarna var tunga och klumpiga och många tappade snabbt bort dem, i fyllan och bråken under matchen. En del hjälmar vandrade runt i klacken under några matcher och nya hjälmar tillkom senare under början av 80-talet.

En anekdot kring detta är att det var samma Branko som spelade fotboll i Aik och som 1982 avgjorde kvalmatcherna mot Djurgår’n. Tyvärr lockade krogen mer och efter en Allsvensk säsong i Aik gjorde han en kort visit hos klubben i hans hjärta, DIF, och sedan vidare till lägre divisioner.

 

Helgonet ser dagens ljus
Sommaren 1979 hade syskonen Danne och Jennie FF (föräldrafritt) under sex veckor i sitt radhus i Norra Sköndal. Ett gäng på 20-30 Djurgårdare, samt en schyst Gnagare, hängde där under hela sommaren. Gnagaren hade en Aik-tatuering, som var gjord samtidigt som Lelles Djurgårdstatuering, och en blöt kväll säger en berusad Djurgårdare ”Vad fan är det där?” och körde en cigg i Gnagartatueringen.

Det var fest nästan varje dag och sommaren kom internt att kallas för ”Partysommaren -79”. Dagen efter en hård fest gick en TV-repris av den klassiska 60-tals serien ”Helgonet” med Roger Moore. Helgonets symbol var en tecknad streckgubbe med gloria och när den visades i rutan utbrast någon att ”den ska vi ha!”. Till och med Gnagaren som var med tyckte att symbolen var cool.

Figuren Helgonet skapades av den engelska författaren Leslie Charteris och förekom första gången i romanen ”Meet the tiger” från 1928. Helgonets ”verkliga” namn var Simon Templar. Initialerna bildar ”S.T.”, vilket i engelskan också är förkortningen för ”Saint” – helgon. Inledningsvis såg Helgonet-symbolen lite annorlunda ut än vad vi är vana vid idag. Se bilden till vänster.

TV-serien Helgonet slog igenom stort 1962 när den visades med Roger Moore (känd från James Bond) i huvudrollen. Förutom den klassiska Helgonet-symbolen, en streckgubbe med gloria, körde Simon Templar en svensk Volvo P1800 som ofta stod intill Helgonet-symbolen på posters etc.

På derbymatcherna började det återigen bli ganska stökigt 1979. Djurgårdens supportrar sågs ett tag som värst i stan med en kärna på 10-15 personer som var helt orädda och aldrig backade vid slagsmål. Det fanns även en storväxt kille som gick under namnet ”Djungelbiffen”. Han brukade sällan gå på matcherna men kunde dyka upp efter derbyn för att ställa till bråk med diverse tillhyggen såsom cykelkedjor, basebollträn m.m.

Även på en del bortamatcher var det stökigt och oftast med den lokala ordningsmakten på orten. Detta resulterade i att Djurgårdarna som hängde på ståplats funderade på att bilda någon typ av supporterförening bl.a. för att stävja strulet. Djurgårdens Supporters Club, DSC, fanns redan i.o.f.s. men det kändes som om de inte tyckte att den yngre generationen Djurgårdare var riktigt rumsrena…
”En Djurgårdssupporter skall uppträda korrekt, artigt och visa respekt för såväl gästande lag, funktionärer och publik” tyckte DSC långt in på 80-talet. Det hade den yngre generationen Djurgårdare lite svårt att följa emellanåt.
Gnagets ståplatssupportrar var ungefär i samma ålder som Djurgårdens medans Bajen sågs mer som gamla gubbar med Kenta ”Dom kallar oss mods” Gustafsson och Janne Halldoff, Regissör till bl.a. Ulf Lundells roman ”Jack” från 1976) etc.

Artikel: Expressen 1979-07-04. Blue Saints nämns vid namn för första gången i pressen.

 

”Djurgårdens odöpta fans”
När det i tidningarna handlade om Djurgårdsfans stod det ibland ”Djurgårdens odöpta fans”. För identiteten var det viktigt med ett namn och man gick därför ut med ett pressmeddelande till tidningsredaktionerna och sa att vi fanns och hade ett namn. Aftonbladet, som vid tidpunkten hade sin redaktion vid Klara i centrala Stockholm, var dock helt ointresserade men senare skulle de mycket väl veta att Blue Saints var namnet.

Första gången som namnet Blue Saints nämndes i pressen var efter ”Supermacs” sista match i DIF-tröjan i juli 1979. Malcolm ”Supermac” Macdonald var Arsenals gamla skyttekung som DIF hade lånat under en kort period. Det var vår engelska tränare ”Allan Ball Sr” som fixade hit sin landsman. Supermac hade varit ruskigt bra på 70-talet och vunnit skytteligan flera gånger i den engelska högsta ligan. Förhoppningarna var såklart stora. Baloo och Supermac som centertankar, det kunde bli ett tungt radarpar trodde många. Tyvärr var den halvskadade Mr Macdonald mest intresserad av plocka ut en skaplig lön, röka cigarr och kröka, så succén uteblev.

Det var drygt 12 000 på Stadion och Malmö FF vann med uddamålet. Supermac drog förvisso en del publik till matcherna men lämnade endast efter sig två ynka mål i protokollen och blev mest ihågkommen för att den dåtida macken ”Tankbaren” tryckte upp ett klistermärke ”Tankbaren – en Djurgårdares Super-Mack!”. Dagen efter match gick det att läsa i Expressen om ”Djurgårdsfansen som kallar sig Blue Saints”.

 

Det var väldigt ont om Djurgårdssouvenirer under hela 70-talet. När det inte var match kunde man inhandla ett mycket begränsat antal officiella souvenirer i Klocktornet. Det fanns även en del tobaksaffärer som sålde lite udda saker och varuhuset Åhléns i Stockholm hade en del artiklar från Stockholmsklubbarna mot slutet av 70-talet. På Bryggargatan fanns en shop där man kunde göra eget tryck på bl.a. badges. Man behövde inte beställa 100-tals utan kunde för 2 kr gå ut med ett unikt exemplar av en egen badge och det blev såklart populärt med diverse DIF-badges och anti-Aik-badges som t.ex. ”Aik – Nej tack!” som togs från sloganen ”Kärnkraft – Nej tack!”.

En del maskinstickade tröjor såldes på John Pelle Sport på Götgatan i början av -79 men utbudet var minst sagt begränsat. Många Djurgårdare sökte därför souvenirer på andra håll. En del stickade egna DIF-tröjor, eller rättare sagt deras mammor tvingades att sticka tröjor i rätt färger. En Djurgårdare såg en gul/röd/blå tröja i en postorderkatalog från Norge. Han beställde en tröja av storlek ”L” men döm av hans förvåning när han upptäckte att norrmännen inte riktigt hade anammat de engelska beteckningarna. S, M och L betydde nämligen Stor, Mellan och Liten. Heja Norge..!


Souvenirer från omkring 1979. T.v: stickad tröja från John Pelle Sport. Mitten: officiell klubbjacka. T.h: Det första Blue Saints-tygmärket. Det var punkaffären Punktshop på Drottninggatan som sydde upp och sålde märket där helgonet inte blev helt lyckad.

Inför en bortamatch 1979 råkade en ensam Gnagare promenera förbi supporterbussarna och blev då kidnappad av några bekanta Djurgårdare. Gnagaren fick helt sonika följa med till Djurgår’ns bortamatch vilket efter några öl kanske inte var så farligt iallafall. Under matchen fick Gnagaren låna en Djurgårdshalsduk av några vänliga Djurgårdstjejer och när sedan SVT visade några TV-bilder från matchen blev Gnagaren givetvis inzoomad. Efter det blev han fritt villebråd i Black Army så  Djurgårdarna gav honom asyl och han konverterade till att hålla på Blårandigt.

Efter fotbollsderbyt mot Aik i augusti 1979 drar besvikna Djurgårdare runt på stan och stökar. Baba och Lasse ledde ett gäng Djurgårdare ned i Hötorgsgaraget där man rensade frukt från torgförsäljarnas nattparkerade stånd. Tyvärr för gänget så fotograferades allt av en närvarande fotograf.

”Lasses pappa jobbade dessutom på pressens bild och när man kom hem mitt i natten, med kassar fyllda med frukt, satt gubben i köket med 150 bilder på röjandet där bl.a. Baba och Lasse vandaliserar allt möjligt framför kameran”, berättar Patrick Murray.

I expressen kunde man dagen efter se en bild på en Djurgårdare iförd jeansjacka, vilket var vanlig klädsel i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Särskilt vanligt med avklippta ärmar på jackan och på ryggen skrevs ofta DIF, Blue Saints och namnet på något svenskt punkband. Man kunde ofta hamna i bråk p.g.a. jackan och det var inte så lämpligt att gå runt med den på stan en vanlig helg. Fanns precis som idag ungdomsgäng som letade efter en anledning att starta bråk.
Djurgårdaren på Expressens bild med en ölback på huvudet var Ola Svensson. Bildtexten löd: ”Djurgårdssvansen rev stan. Besvikna drog Djurgårdsfansen genom stan, skrek hatramsor mot polisen, sparkade sönder valaffischer och skrämde turister. Det enda som påminde om fotboll var en back över huvudet”.

När DIF i slutet av augusti möter Halmia på Råsunda sitter Leffe och Gaphals på västra läktaren. Gaphals hade plockat med en pulversläckare från tåget, som sedan togs in över staketet på långsidan där det inte fanns tak på den tiden. Gaphals hetsar Leffe till att dra av pulversläckaren. Effekten blev dock lite större än väntat och pulvermolnet täckte snabbt hela västra läktaren. Polisen var snabbt på plats för att gripa den skyldige så Leffe tyckte det var bäst att gömma sig och farbror blå grep istället brorsan Lelle. Händelsen slogs upp stort i tidningarna dagen efter med bild på rökmolnet. Halmia slutar hopplöst sist 1979 och åker tillsammans med de gulsvarta ur Allsvenskan detta år.

 

Situationen utanför Stockholm under 70-talet
Inför sista omgången i Allsvenskan 1970 låg IFK Göteborg farligt nära nedflyttningsplats. IFK möter Örebro på bortaplan och behöver vinst eller oavgjort för att klara kontraktet. Med underläge 0-1 och endast ett fåtal minuter kvar att spela stormar de 4 000 uppresta Göteborgssupportrarna planen och saboterar mål och hörnflaggor i ett försök att få till omspel. Polis tillkallas och ett stort slagsmål utbryter mellan fans och polis, som beskrivs som de första fotbollskravallerna i Sverige. Efter 50 minuter kunde matchen spelas klart och resultatet stod sig. IFK Göteborg degraderas till division två där man blir kvar under 6 år. Fram till sejouren i division två, som sägs vara de mörkaste åren i IFK:s historia, var Gais och Örgryte ungefär lika populära i Göteborg men fem år senare visade en undersökning att 60% av befolkningen i Göteborg håller på IFK. IFK Göteborg började bli ”stadens lag” och hade plötsligt bättre publiksiffror i division 2 än vad landets andra storklubbar hade i högsta divisionen. Efter framgångarna på 80-talet höll i princip hela Göteborg på IFK. En märklig utveckling kan tyckas för stockholmare, där de tre stora klubbarna har ungefär lika stor andel supportrar av stadens innevånare, oavsett tabelläge, och har så varit genom årtionden.