1981 – Blue Saints bildas

Djurgår’n går dåligt utan ståplats
Djurgår’n hade haft en katastrofal start med nio förluster på de första elva matcherna, vilket gjorde att vi efter en tredjedel av Elitserien låg sist. Kanske fanns det ett samband mellan lagets dåliga prestation på planen och ståplatsens borttagande samma säsong och det spekulerades kring att höjdarna redan där efter förlustsviten bestämt sig för att återinföra ståplatsen till säsongen efter.

Bild: Man försökte tidigt få fler supportrar att åka på bortamatcher i fotboll. Från DSC:s medlemstidning 1981.

I början av januari var det bortaderby mot Aik. Leffe Bengtsson skulle dagen efter inställa sig på KA4 i Göteborg så det fick bli helnyktert och lugnt på matchen. DIF vann med 3-1 och efter matchen hänvisades Gnagarna till Skärmarbrink och DIF till station “Isstadion”, som i sin ungdom hette station ”Slakthuset” och sedan 1989 är känd som ”Globen”. På väg till stationen ser några DIF:are hur ett gäng Gnagare kommer stormande så man vänder upp för att möta dem. En Gnagare attackerade Leffe som svarade med att greppa tag i handlederna och skrek att han inte var intresserad av att slåss denna dag. Polis anländer samtidigt som samma Aik:are ramlar ned på knä varvid poliserna griper Leffe och hans bror samt belägger dem med handfängsel. Leffe blir placerad på golvet i polisens piket där han försöker förklara sin situation. Stämningen blir mycket hätsk. Polisen skriker att allt var brödernas fel och en av dem satte sig på Leffes rygg och började mata slag.
Efter förhör tittade en vän in som var polis och han lyckades få bröderna släppta till midnatt. Leffe ville göra en polisanmälan mot den polis som slog honom i piketen men svaret blev istället “Dra åt HELVETE annars arresterar vi dig igen och då jävlar!”. Med minimal sömn lyckades han via tåg ta sig ned till Göteborg och stod uppställd på kasernen 12:00.

Djurgår’n avslutade hockeysäsongen starkt men missade slutspelsplats. Djurgårdssupportarna var ändå nöjda över uppryckningen och efter sista hemmamatchen fick varje spelare en champagneflaska i omklädningsrummet. Spelarna blev glada men skämdes dock lite inför supportrarna för att de inte gått till slutspel.


Foto: Pär Rosenberg. Bussresa till Karlstad och FBK – DIF 1981.


Foto: Pär Rosenberg. Bussresa till Karlstad och FBK – DIF 1981.


Foto: Pär Rosenberg. Bussresa till Karlstad och FBK – DIF 1981.

Foto: Pär Rosenberg. Bussresa till Karlstad och FBK – DIF 1981.

 

”Djurgårdstvillingarna” slutar att vara slagskämpar
I en av de sista matcherna för hockeysäsongen 80/81 mötte vi Aik. Solnalaget hade till skillnad från oss gått som tåget och blev till slut tvåa. Men som alla vet så kan ett derby sluta hur som helst och Djurgår’n vann derbyt med utklassningssiffrorna 7-1. Aik-klacken lämnade tidigt matchen och hann inte ens se sitt tröstmål.

Efter matchen börjar Djurgårdsläktaren tömmas. Ett femtiotal dröjde sig kvar kring ståplats och när tvillingarna Bengtsson med flickvänner gick ut mot Nynäsvägen fick de se att halva Aik-klacken stod och väntade utanför. När mobben upptäckte att det var tvillingarna som promenerade förbi skanderades “Döda tvillingarna!” och några poliser försökte hålla dem tillbaka. Tvillingarna och sina respektive gick vidare mot tunnelbanan och plötsligt kom Gnagarna springandes mot sällskapet med ett vrål. Om det var polisen som släppte förbi dem låter vi vara osagt men tvillingarna var inte populära hos farbror blå så det är fullt möjligt. Gnagarna hetsade till attack och gjorde en rusning mot tvillingarna men stannade upp på fem meters avstånd och tystnade. Det blev lite av ett dödläge ett tag medan man munhöggs. En av Gnagarna, och tillika en ökänd klackprofil som Djurgårdarna kände sedan tidigare, kom fram och tog i hand för att sedan gå förbi tvillingarna längs gångvägen. Samma Gnagare tog sedan fram en avkapad hockeyklubba och drog den i bakhuvudet på Lelle som började blöda kraftigt. Gnagaren hoppade därefter kvickt in bland de sina varpå Leffe sprang efter in i klungan men fick inte tag på den fege Gnagaren.
Polis anlände och körde bort de svart/gula och Lelles flickvän fick vira en halsduk runt huvudet för att stoppa blödningen från det pulserande såret. Polisen var som sagt inte jätteförtjust i tvillingarna och vägrade t.o.m. att köra till sjukhus. Som tur var kände man en vakt på Hovet som skjutsade dem till sjukan för omplåstring. Brorsan Leffe konfronterade strax efteråt den nämnda Gnagaren som inte alls var sugen på att slåss längre utan hade fått kraftig ångest för sitt tilltag och följde med Leffe till SÖS. Några år senare blev han fotbollsdomare och har dömt just tvillingarna vid några tillfällen. Numera respekterar man varandra som de gemensamt fotbollsintresserade personer man är. “No hard feelings” berättar Leffe, som är född troende kristen även om han inte vände andra kinden till så ofta som ung. Senare har han jobbat aktivt med att omvända unga killar som fastnat i huliganträsket.

Omsättningen på folk i klacken kunde ibland vara stor i slutet av 70-talet. Personer kunde ”försvinna” 5-10 år när de fick barn, till skillnad från hur det ser ut 30 år senare, då man tar med sig barnen i mycket större utsträckning.
Det cirkulerade ett rykte bland våra antagonister att “Djurgårdstvillingarna” fick stryk och la ned. I själva verket väntades det barn vilket ledde till ett lite lugnare leverne på sittplats, samt att man tyckte att det gått lite för långt med “hembesök”  och var allmänt trötta på allt bråk. Trots detta tog det säkert 15 år innan folk från de andra klackarna slutade att bygga upp myten om tvillingarna. Myten var så utbredd att Leffe fem år senare, vid en fikarast på jobbet, hörde en nyanställd Bajare berätta om sina bravader och om hur han hade spöat ”tvillingjävlarna” ovetande om vem han egentligen pratade med. Det blev lite jobbigt efteråt och Bajaren sa senare upp sig…

 

Blue Saints startar organisation samma år som Black Army och Bajen Fans
Några unga supportrar till Aik hade under hockeysäsongen hört av sig till moderföreningen och bett om hjälp för att starta en supporterförening, men fick då till svar att Aik redan hade en “supporterklubb”. De frågade supporterklubben om de fick vara med, men Aik:s Supporterklubb var mer en exklusiv herrklubb för gentlemän i åldrarna 50-80 år och de ville inte ha med några skräniga ungdomar. Gänget bestämde sig då för att starta en egen supporterförening och satte upp affischer på Hovet och kallade till möte.

Bild: Black Armys första symbol före den jättearga råttan. Man hade beställt “en tuffing med halsduk, men fick en Kalles-kaviar gubbe”, enligt BA:s första ordförande Gösta Mölleby.

Den 7:e mars 1981 samlades ett hundratal gulsvarta på Stadiongården, en fritidsgård under Råsundas norra läktare, och där blev Black Army den första officiellt bildade supporterföreningen för de sjungande ungdomarna på ståplats. Namnet tog man från Manchester United:s dito, The Red Army.

Djurgårdare och Hammarbyare gick samtidigt i liknande tankar och strax efter Black Armys bildande hade Gudis och Björne Grandin ett möte hemma hos Gösta Mölleby, som var den första ordföranden för BA. Med på mötet var Stefan Magnusson som skulle bli första ordförande i Bajen Fans, samt ytterligare en Aik:are och en Hammarbyare. Både Hammarbyarna och Djurgårdarna beslöt att bilda varsin egen förening, Bajen Fans och Blue Saints. Det skulle dock dröja tills nästa hockeysäsong innan man drog igång ordentligt. Noterbart var att två ordföranden och en vice ordförande för Blue Saints bodde i samma område på Södermalm inom bara några kvarters avstånd.

 

Ståplatsens borttagande – den utlösande faktorn
Det hade blivit uppenbart att det fanns stora fördelar med att bilda en officiell organisation. Det skulle underlätta bokande av bussar till bortaresor, hyra lokaler, trycka upp souvenirer etc. DIF ställde även krav för att få ut ståplatsbiljetterna. “Kan inte ge biljetter till privatpersoner…”
Borttagandet av ståplatsen var dock den slutgiltiga gnistan till att organisera sig och bilda en officiell förening. Många supportrar engagerade sig på olika sätt kring att kräva ståplatsen tillbaka. Vid ett förstamajtal på Norra Bantorget ställde sig ett gäng Djurgårdare längst fram och skanderade “Mera ståplats!”. De blev ganska snabbt bortkörde av vakter men gänget återkom kort därefter med några ägg som kastas mot den dåvarande talaren men man träffade på sin höjd några vakter.

Artikel: SvD 1981-06-18. Ståplatserna på Hovet tillbaka.

Tvillingklubbarnas klackar sansade sig senare något angående ståplatsens borttagande och gjorde gemensam sak där man i skrivelser kom med förslaget att Hovet skulle tilldelas två ståplatser, en på vardera kortsida, där respektive klack kunde hålla till.

De som tagit beslutet om att ta bort ståplatsen tänkte om och representanter för respektive klack blev inbjudna till ett möte om Hovets utseende. På mötet fanns DIF, Aik och Stockholms Fritidsförvaltning. Mötet var dock i stort sett över när klackrepresentanterna fick komma in och beslut hade då tagits om att två ståplatssektioner med plats för 750 personer vardera skulle byggas efter säsongen, de s.k. “tårtbitarna”.

Klackarna blev givetvis lyckliga över detta och Gudis fick en idé om att dessa skulle målas i respektive lags färger och även detta gick de ansvariga med på. Hammarbyare grinade dock i pressen över att de tvingades stå under “fel färger” vid sina besök på Hovet.

 

Supporterföreningen Blue Saints grundas
Blue Saints bildades något tidigare än Bajen Fans, närmare bestämt 18 november 1981. Bildandet skedde på Södermalm, då den enda lämpliga möteslokal man hittade, som var billig (gratis) och tillräckligt stor, var Folkets Hus vid Medborgarplatsen. Kallelse till möte för föreningens bildande sattes upp under ett par matcher på Hovet. Man försökte locka folk genom att skriva “Kom på mötet, det kommer spelare” men man hade ändå inga som helst förväntningar på uppslutningen. De som tog initiativ till mötet var väl förberedda och på mötet kom hela 179 personer, inklusive Leif Boork och ett antal hockeyspelare bl.a. Södergren, Thomas Eriksson och Peter Ekroth. Mötet leddes med fast hand av Gudis då han sedan tidigare hade koll på föreningsverksamhet och att hålla möten. En styrelse valdes med Björn Grandin som ordförande, Stefan “Gudis” Gudjonsson som vice ordförande, Lars “Berra” Eisjö som kassör. Jennie Dickens ”kuppades” in som sekreterare av “Jakobsbergarna”. Roger Pettersson och Staffan Dahlström valdes som ledamöter. Syftet med föreningen var att stödja Djurgår’n på bästa sätt, ordna bussresor och sälja souvenirer, biljetter m.m. Oklart om Blue Saints hade några suppleanter vid tidpunkten för bildandet, men ett femtiotal av mötesdeltagarna huserade 30 år senare på Stadions F-sektion. Namnet Blue Saints och helgonet som symbol var redan etablerade och inga andra förslag var aktuella, även om någon tyckte att “Aik-Hatets Vänner” kunde vara passande på föreningen.

De som var med och grundade Blue Saints och tillika de som varit med sedan sjuttiotalet var främst vanliga ungdomar från arbetarklass och medelklass. Man kom från innerstaden, Jakan i nordväst, till Farsta i söderort och hade säkert aldrig träffats om det inte var för detta.

“Från att ha varit en löst sammansatt grupp på ståplats blev man nu en officiell förening vilket gav en känsla av legitimitet” minns Berra.

“Som förening representerar man medlemmarna. Medlemmarna är konsumenter av en produkt som man kan ha synpunkter på och påverka produkten. Om du kommer som ensam supporter har du ingen talan men om man representerar ett stort antal supportrar börjar höjdarna kanske lyssna”, berättar Gudis om varför det var så viktigt att bilda en officiell supporterförening.

Foto: Roger Pettersson. Troligtvis den första uppsydda Djurgårdsflaggan. Beställd Av Roger och Staffan från Flaggfabriken som låg på Norr Mälarstrand runt 1981.

Från första början gjorde man klart att Blue Saints skulle vara en opolitisk förening. Man fick ha vilken politisk övertygelse som helst så länge man inte vädrade sina åsikter på läktaren.

Första året kostade det 2 kr att bli medlem och redan då ifrågasatte medlemmarna vart alla pengar från medlemsavgiften gick. För medlemsavgiften fick man ett mycket enkelt medlemskort. Det var ett allmänt kort där man handskrivit “Blue Saints”, årtal och medlemmens namn under. Helgonet-gubben såg lite annorlunda ut på det första medlemskortet men det berodde troligtvis bara på ritförmågan hos skaparen.

“Varför skulle man bli medlem i början? Det var mer att man tävlade i antal mot Gnagarna”, minns Lars ”Berra” Eisjö, Björne och Staffan.

Man försökte t.ex. att få fler tjejer att bli medlemmar och då var man extra generös med telefontiderna. Så här berättade Lars ”Berra” Eisjö i DSC:s medlemsblad från 1981:

“Ni tjejer som vill gå med i Blue Saints kan ringa Berra eller Björne när ni vill, gärna sent på kvällarna. Berra når du på tel 08-4018xx och Björne på 08-71271xx…”

På baksidan av medlemskorten stod också hemtelefonnumret till Björne och Berra med texten “Dygnet runt”.
Björne Grandin var den som höll ihop styrelsen medans Berra skötte kontakten med DIF och gick på möten inför matcher. Det var Karin och Hasse Swedberg på DIF Hockey, föräldrar till damfotbollslagets blivande storstjärna Malin Swedberg, som hade tagit initiativet till att ha möten med klacken. ”På fotbollen var klacken inte riktigt lika heta vid tidpunkten så där hade vi inga möten”, minns Björne Grandin.

“Det var en match på Hovet, om jag kommer ihåg rätt, som några grabbar gick runt och försökte värva de första medlemmarna. Jag och några kompisar från Hagsätra gick med direkt. Fick medlemsnummer typ 30-35 om jag minns rätt. Medlemskortet var en papperslapp med Blue Saint och loggan på samt medlemsnummer”, minns Kaj Sjöberg.

De första medlemskorten hade trycks upp redan under hockeysäsongen 80/81, efter bortamatchen mot Björklöven som var ca ett år innan själva grundandet. Detta för att det fanns krav från bussbolagen att man måste vara en förening, ej privatperson, för att få boka bussar. Medlem kunde man bli under matcherna på Hovet och första året fanns medlemskortet i två olika färger av någon anledning, gult och blått.

Bild: Blue Saints första medlemskort 1980/1981.

“Tror att jag var en av de första som blev medlem. Fick mitt blåa medlemskort gratis av Berra på någon hemmamatch vill jag minnas p.g.a. att jag var en av fyra Djurgårdare som hade varit på bortamatchen innan Björklöven borta”, minns Tommy Berg.

Man hade inga regelbundna styrelsemöten i tidiga Blue Saints utan träffades på matcher eller på stan när det fanns något konkret som styrelsen var tvungna att lösa. Det kunde t.ex. vara inför bortaresor där det skulle fixas bussar, biljetter etc.
Berra hade nyss opererat armen vilket gjorde honom långtidssjukskriven och han hade därför mycket tid för BS inledningsvis. Björne och Gudis snackade med “mellanhänderna” inom supporterföreningen. Det fanns även flera personer som hjälpte till runt styrelsen men som inte officiellt hade en styrelsepost. T.ex. Janne Hallander som kopierade papper på jobbet och Robert Pantzar som fungerade som talesman för de yngre på ståplats.

Bild: Blue Saints första stadgar 1981.

 

Första Blue Saints-souvenirerna
Nästan tre år före det formella bildandet av supporterföreningen hade namnet Blue Saints och helgonet börjat användas. Inte minst sprayades namnet på väggar/säten och lite överallt, men de första officiella souvenirerna trycktes strax innan föreningens bildande. Det var tre tygmärken som designades av Micke Tanneståhl. Micke hade ritat märkena för skojs skull och sålde in skisserna till de som han visste var drivande i klacken/Blue Saints och de ordnade med broderingen som sedan såldes på Hovet. Designen på tygmärkena var:

1. Två korslags svenska flaggor med helgonet i mitten.
2. “Blue Saints – Stockholms Pärlor” på en Union Jack där namnet togs från låten “Stockholms Pärlor” som Ebba Grön skrev samma år.
3. Emblem liknande Manchester Uniteds sköld med fotboll, puck och helgon.

Bild: Blue Saints första officiella tygmärken 1981.

De första officiella tröjorna såldes av Blue Saints styrelse, både på läktaren och via telefon. Det var college-tröjor i några olika färger, gul, röd, blå och senare även vit. Trycket var spelarmotiv, Bosse Berglund, Thomas Eriksson samt endast texten Blue Saints och Djurgår’n under. Den sistnämnda gavs även ut som t-shirt.

Berra lät även beställa ett (1) exemplar i rosa. Detta för att protestera mot homofobin på läktarna. Under en bortamatch mot Björklöven fick den rosa tröjan hemmalagets klack att ropa “bög” halva matchen…

“Tröjorna trycktes på Kungsholmen, nära Hantverkargatan upp mot Fridhemsplan”, minns Berra.

Bild: Blue Saints första tröjmotiv 1981.


Bild: Blue Saints första tröjmotiv 1981. Observera ägarens namn på armen, vilket kostade extra.


Bild: Blue Saints första tröjmotiv 1981.

 

Djurgårdsklacken inledningsvis liten på fotboll
Djurgårdsklacken var vid tidpunkten i paritet med Black Army på hockeymatcher men på fotbollen skulle klacken kunna jämföras med Örgrytes anno 2011. Blue Saints stod alltid i samlad trupp på fondläktaren, längst till höger mot Lidingövägen och före hemmamatcherna var det populärt att samlas utanför ståplatsläktaren där man tog en sista öl innan avspark. Det gick även bra att helt enkelt ta med sig kassen in då säkerheten var långt ifrån dagens.

Foto: Patrick Rausko. Samling utanför ståplatsläktaren på Stadion.

Foto: Patrick Rausko. Samling utanför ståplatsläktaren på Stadion 1982.

”Vi var en liten kärna med stor sammanhållning. Vi hade gemensamma fester och 1981 startade vi ett fotbollslag i division 8, BK Hämske”, minns Lelle.

Laget BK Hämske ansågs vara ett “Blue Saints”-lag men man valde medvetet att döpa laget till något annat för att inte låsa in sig samt att namnet Blue Siants redan var registrerat. De flesta som spelade var Djurgårdare, såsom Jonny, Ola, Rille, Nypan men även några Bajare tilläts vara med.

Foto: Pär Rosenberg. På väg till Kalmar FF – DIF 1981.


Foto: Pär Rosenberg. Tappert bortafölje till Kalmar FF – DIF 1981.


Foto: Pär Rosenberg. Ett halvtomt Fredriksskans vid Kalmar FF – DIF 1981.

Hammarbysupportrarna befann sig i ungefär samma situation som Djurgårdare och Gnagare. Deras motsvarighet till DSC, Hammarby Supporterklubb “Soppen”, tyckte att de yngre fansen var för stökiga och tog avstånd från dem. Den yngre grupperingen var sugen på att starta något eget, men det var samtidigt väldigt bekvämt att åka med Supporterklubbens ordnade resor. Sprickan mellan äldre och yngre grön/vita kom att bli enorm och nådde sin kulmen när en buss med yngre supportrar körde förbi en av Supporterklubbens bussar, skanderandes “Kaffe och mazarin, drogfria svin!”.

Med Stefan Magnusson i spetsen bildade man 4/12 1981 Bajen Fans, i en lägenhet på Blekingegatan. Andra namnförslag lär ha varit “Gröna Brigaderna” och “Green Army”. När Allsvenskan drog igång 1982 hade man ett uppstartsmöte där ca 200 personer deltog. På matcherna spred man flygblad och lyckades även få några journalister att skriva om föreningens bildande. Det gav resultat och under första verksamhetsåret fick Bajen Fans ihop hela 1300 medlemmar och då medlemspriset låg på 15 kr fick föreningen in relativt mycket pengar redan vid uppstart. Detta medförde att man snabbt kunde starta upp ett eget fanzine och man började även sända radio i ”Närradion”, tills någon söp bort utrustningen…

Det fanns sedan något år ett Djurgårdsprogram i radioetern. Det var DSC som under en tid körde en radioshow, ”Radio Djurgår’n”. Där kunde man bland annat lyssna på halvknackiga intervjuer med diverse Djurgårdare på kvällstid. Kanalen gick att få in om man bodde centralt i Stockholm.

Bild: Reklam för Radio Djurgår’n i matchprogram från 79/80.

Fotbollssäsongen -81 var dock en lång pina för supportrarna. DIF halkade tidigt ned på nedflyttningsplats och kom aldrig över nedflyttningsstrecket på hela säsongen. Mot slutet av säsongen var det hemmaderby mot Aik och endast 5 509 personer var på plats för att bevittna den mållösa tillställningen. Djurgår’n lyckades vinna de två sista matcherna men vi låg redan hjälplöst sist i tabellen och degraderingen till division två, som divisionen under Allsvenskan hette, var klar sedan länge. För första gången på 20 år hade DIF ramlat ur högsta serien och detta samma år som Blue Saints bildats.

 

Hovets “tårtbitar” på plats
Lagom till säsongen 81/82 var Hovets nya, tårtbitsliknande, ståplatser färdigbyggda. Blue Saints stod alltid på sektion R och betongtrappstegen på klacksektionen hade målats i gult, rött och blått. Sektion R var på kortsidan mot den något slitna tunnelbanestation ”Isstadion”. De tuffaste grabbarna i Blue Saints stod allra högst upp och bankade på det nedklottrade träplanket och vid ingången till läktaren tog man emellanåt upp nya medlemmar.

Bild: Biljett till Hovets Sektion R och matchen DIF-Aik 1983.

“Båda tårtbitarna var oftast knökfulla långt före nedsläpp. Det var världens liv och sedan kom sittplatspubliken och matchen började”, minns Roger Wikell.

Tack vare ”tårtbitarna”, och klackarnas avstånd mellan varandra, blev det lite lugnare på derbyn, åtminstone inne på själva arenan. Nu började en ny epok för Djurgårdsklacken som skulle vara ända tills Djurgår’n Hockey flyttade till nybyggda Globen 1989.

Artikel: DN 1981-11-12. “Underbart att ha ståplatsen tillbaka på Hovet, det blir mer stämning runt matcherna nu”.

Det fanns vid denna tid ingen bro över Arenavägen utan bara en gammal rutten trätrappa på tunnelbanesidan av Arenavägen. Efter derbyn släpptes Djurgårdsklacken till Isstadions tunnelbana och Aik-klacken slussades till station Skärmarbrink. Det kunde ibland stå Aik:are och vänta på Djurgårdare vid Arenavägens trapp och ensamma Blåränder fick ofta ta vägen nedför den leriga slänten för att slippa att få smörj medans polisen stod nere vid perrongen och såg till att inga tåg vandaliserades. Det var viktigast tyckte de.

“Jag och min kompis brukade vara på Hovet minst en halvtimme före match, så vi kunde ställa oss högt upp på läktaren. Det var lättare att överleva rasen ju högre upp man fick plats. Vi brukade sitta med hålslagningsmaskiner och tillverka konfetti i dagar innan matcherna. Ofta kom man dit med två kassar var. Ja, det var ju inget organiserat, men det flög en massa papper jämt när vi gjorde mål.
Angående rasen så var de ren extas! Läktarna på Hovet är väldigt branta och när det fanns ståplats utan sitsar så rasade alla fyra eller tio bänkrader varje gång vi gjorde mål. Det var helt underbart, och kändes helt livsfarligt! I.o.f.s. ska man ju komma ihåg att jag var mellan 13 och 15 år när det begav sig, och att dagens klack är 10 gånger större, men för mig var de där åren på Hovets ståplats i början av 80-talet det tuffaste jag varit med om. Slår alla rockkonserter jag varit på”, berättar Conny Nimmersjö från bandet Bob Hund.

Artikel: SvD 1981-11-23. Hett ishockeyderby mellan Aik och DIF.