1988 – SM-final i fotboll

En Gnagarflagga i Djurgårdsklacken
Vid ett hockeyderby säsongen 88/89 lyckades två Djurgårdare, vi kan kalla dem Chrille och Micke, hoppa ned från ståplats och vidare runt rinken där man snodde en Sverigeflagga med texten ”Black Army Bagarmossen”. Flaggstölder var relativt vanligt vid slutet av 80-talet och vanligtvis ville man visa upp motståndarlagets flagga som en trofé. Det hörde dock till ovanligheten att man fick tag på Aik-flaggor och det var betydligt vanligare att DIF-flaggor försvann åt motsatt håll. Någon ville tända eld på flaggan men det var inte populärt hos alla att elda en Sverigeflagga, även om den var besudlad. Under matchen halades flaggan fram och visades triumferande upp för Aik:arna på andra sidan.
Aik-klacken gillade inte alls tilltaget och att vi hånade dem. Den svartgula ståplatsen kokade av ilska och man började slita i staketet. När vakterna försökte lugna Black Army så smet några Aik:are ut bakvägen. Det syntes ett tomrum i folkmassan på Aik:s ståplats och ryktet spred sig att de skulle storma oss för att ta tillbaka flaggan. Det här var tiden då DIF var som svagast och flera i klacken började gå mot utgången för att lämna matchen tidigare och komma undan.

”Jag trodde vi skulle möta upp Gnagarna och sprang raskt ned. Jag hade precis börjat gå på alla matcher och hade ingen koll på dåtidens styrkeförhållanden. Till min förvåning fortsatte Djurgårdarna att gå åt alla håll. De hade inte direkt gått ut för att möta upp.
Gnagarna kom gående på rad. Jag räknade och fick dem till 12–13 stycken. Längst fram gick en lång svarthårig kille med stor pondus. De gick in på vår ståplatsläktare och jag sprang förväntansfullt efter. Men jag möttes av en tsunami av flyende Djurgårdare och kom ingenstans.
I gången på väg ut på läktaren såg jag plötsligt den svarthåriga killen fly från ståplats över staket. Han hamnade i trappan rakt framför mig.”

– Kom igen då, Gnagarjävel, sa jag med min tuffaste röst. Sjutton bast och trodde jag hade koll.

”Snubbens ansikte förvreds till vrede och hat. Han tog två steg fram, som också var två trappsteg upp och plötsligt var han huvudet längre än mig. Diafragman låste sig och rädslan gjorde mig stelare än målburen. En polis eller två räddade mig genom att gå lös på honom med batongerna, och jag kunde sakta börja röra på lemmarna igen.
Någon hade sett mig och ryktet gick snabbt att jag frontat läktarlegenden Palle. Min önskan att tas upp i gemenskapen med de skönaste Djurgårdsgrabbarna blev ett faktum. När de ville ha detaljer sa jag bara”:

– Äh, snuten gick emellan, berättar Ken.

Gnagarna som hade hoppat in på ståplatsen och tog sig snabbt uppåt där flaggan hade visats, samtidigt som de började veva omkring sig och skrika någon Aik-ramsa. Många Djurgårdare fick panik och hoppade åt sidan. En del flydde över staketet till sittplats i tron om att Aik:arna var betydligt fler. Flaggan hittades på marken, extremt skitig men relativt hel, och Gnagarna kunde triumferande gå ut genom gången med sin återtagna flagga. Relativt enkelt gjort av de gulsvarta och desto pinsammare för de tidigare så kaxiga Djurgårdarna. De Djurgårdare som kunde ta för sig lite mer höll till längst ned på ståplatsen och upptäckte sent vad som var i görningen.

Några av Gnagarna blev dock lite väl övermodiga och hoppade ned några trappsteg för att komma åt de Djurgårdare som tidigare flytt. 2-3 svart/gula blev snart övermannade och utsattes för en ganska omild behandling. Efter några smäller för mycket tyckte DIF-supporten Pacman att de fått nog och stoppade misshandeln genom att skydda Gnagarna med sin egen kropp.


Artikel: 1988-12-05 SvD. Stökigt på DIF-läktaren när Aik:are kommer på besök.

De Gnagare som lyckades ta sig tillbaka till Aik:s ståplats med flaggan i behåll var antagligen jäkligt nöjda och med all rätt. Matchen avbröts tillfälligt och en hakkorsflagga togs av någon anledning fram, flankerad av några blödande Aik:are längst ned på ståplatsen. Ståplatsen var för övrigt ganska tom vid det här laget då många Djurgårdare flytt över till sittplats.
Gnaget var flera nummer större än DIF vid den här tiden och kunde ofta göra lite som de ville.
Efter matchen stod ett gäng Skinheads utanför Djurgårdsklackens utgång och sjöng ”Karl den tolfte hade hundratusen man…” samt någon Gnagetramsa, men ingen av de hundratals Djurgårdare som gick förbi rörde dem.

 

Hockeyn populärare i klacken trots stark fotbollssäsong
Trots hockeyns stora ekonomiska problem märktes det inte på spelet. DIF dominerade fullständigt och ledde Elitserien stort fram till OS-uppehållet. Bland annat krossade vi Färjestad i december med hela 13-0 och det dessutom på bortaplan.

”Den gången visslade man hela vägen ut från hallen”, minns Håkan Södergren som själv stod för sju poäng i 13-0 matchen.

Efter OS-uppehållet tappade vi dock spelet totalt, förlorade de avslutande fem matcherna, och i slutspelet åkte vi ut direkt i kvarten mot den där Solnaklubben. Det var en förlust som sved oerhört i Djurgårdsleden, speciellt då Aik med nöd och näppe tagit sig till slutspel.

Foto: Pernilla Sjöberg. Bussresan till Leksand-DIF 1988-01-03.


Foto: Pernilla Sjöberg. Bussresan till Leksand-DIF 1988-01-03.

 

Fotbollen var tillbaka i Allsvenskan, men efter år av misslyckanden håller DIF låg profil som nykomling. Laget var dock riktigt starkt lett av publikfavoriten Steve Galloway tillsammans med Vito Knezevic, Jens Fjellström m.fl.
Galloways enorma popularitet berodde inte bara på alla de mål som han gjorde under sin relativt korta period i DIF-tröjan utan lika mycket berodde det på hans personlighet. Ofta med ett smittande leende på läpparna samt spelaren med den överlägset ”coolaste” spelstilen i Allsvenskan.
En vanlig match i fotbollens serielunk kunde locka runt hundra personer till klacken som höll till i hörnet på sektion P. Hockeyn var hetare vid tidpunkten och om det var mellan säsongerna, med fotboll på förmiddagen och hockey på eftermiddagen samma dag, kunde hundra personer sitta ned tyst på fotbollen för att sedan gå på hockey och sjunga högt.

Aik och Hammarby gick riktigt dåligt detta år. Båda låg i botten med några matcher kvar att spela och i slutet av augusti möttes de båda lagen på Råsunda. Djurgårdskompisarna Ken och Max G från Östermalm bestämde för att gå dit och skoja lite med våra antagonister. Med på matchen tog man ett vitt lakan med stort handmålat DIF-märke. När Bajen hade hörna mot norra läktaren passade man på att ställa sig upp i hörnet på nedre östra och vifta med flaggan. Black Army blev jättearga. Bajen Fans jublade, tills budskapet på flaggan visades åt deras håll…
De drygt 5000 i publiken på Råsunda blev som tokiga och alla buade, medans de glada Djurgårdarna viftade på med flaggan och visade långfingrarna. De kaxiga, men blott sjuttonåriga, Ken och Max tänkte att det var lugnt på östra nedre men de fanns folk som blev arga där också. De fick till slut hjälp av en misstänkt DIF-vakt att komma upp på östra övre. Råsundapubliken lugnade ned sig och två nöjda DIF:are kunde flinandes kika vidare på den mållösa matchen som än mer cementerade Aik och Bajen i botten.

 

DIF i semifinal med publikfavoriten Steve Galloway i spetsen
På åttiotalet spelade man slutspel även i fotboll och efter en stark slutforcering går DIF till slutspel med ganska bred marginal.

I semifinalen ställdes vi mot IFK Göteborg. Man möttes i bäst av två matcher och första mötet på Stadion blev uppskjutet en timme på grund av frostig plan. Stadions matta var full av snö och isfläckar lite överallt. Publiken fick vänta medans bl.a. Djurgårdens ledare skottade snö och under tiden hann även solen värma upp planen något. En del supportrar passade på att besöka närmaste pub och dricka några kalla. Väl tillbaka på Stadion hade Galloway stor show och stod själv för de båda målen när IFK besegrades med 2-0 till stor glädje för merparten av publiken. Det fanns några få utspridda Göteborgare på plats men det var mer regel än undantag att supporterföreningen Änglarna aldrig anordnade resor till bortamatcher mot DIF.


Foto: Sven-Erik Sjöberg. Semifinalen DIF – IFK Göteborg 1988.

Foto: Annica Thorgren. Semifinal borta mot IFK Göteborg 1988-11-12.

Bortamatchen spelades först en månad efter hemmamötet och då hade det hunnit bli en bit in i november. Några hundra Djurgårdare gjorde resan och på Ullevi hade Blue Saints flaggrekord med uppemot 150 flaggor.

”Jag har nog aldrig sett fler upphängda Djurgårdsflaggor på en arena under en match”, minns Ken Lennaard.

Foto: Tomas Carlsson. Semifinal borta mot IFK Göteborg 1988-11-12.

”Vi hade nästan lika många flaggor som antal Djurgårdare på plats”, minns Tomas Carlsson.

IFK tog ledning tidigt i matchen och pressade hårt i slutet för att göra 2-0 och utjämna. Slutminuterna blev riktigt nervösa för de tillresta DIF-supportrarna men Rehn och grabbarna lyckades hålla undan och DIF var i SM-final. Långt efter slutsignalen stod Djurgårdsklacken kvar och sjöng trots att det var vinter och jäkligt kallt.

 

SM-final i fotboll
I finalen väntade Malmö FF som vunnit serien överlägset. Till hemmamatchen på Råsunda kom över 8 000 personer och det var mycket på den tiden. Ca 300 i Blue Saints stod på norra läktaren och Malmöfansen på södra. Många ”äldre” klackveteraner, som flyttade till sittplats i mitten av åttiotalet, hade slutit upp i klacken. Matchen slutade mållöst men DIF var närmast att ta hem segern med ett rungande stolpskott.


Foto: Tomas Carlsson. På väg till SM-finalen i Malmö 1988-11-18.

Till bortamötet fick Blue Saints iväg två fulla bussar som lämnade Klarabergsviadukten tidigt på morgonen. Mycket av snacket i bussen handlade om Galloways chans att göra mål i hemmamötet. Många ansåg, efter att DIF bara fått en poäng hemma, att det nu skulle bli väldigt tufft att slå Malmö på deras hemmaplan.

Hade DIF vunnit med 1-0 på Råsunda hade en förlust på bortaplan, oavsett med hur mycket, inte varit avgörande. I tävlingsbestämmelserna för 1988 stod nämligen att i SM-finalerna räknades enbart poäng. Vid lika poäng efter två matcher gäller skiljematch och det lag som placerat sig främst i den Allsvenska tabellen skulle få hemmaplan.

Bussarna parkerade vid Malmö Centralstation som ligger över 3 km från arenan. Detta för att man var rädd för skadegörelse och stenkastning om man stannade för nära Malmö Stadion. Totalt var det drygt 200-250 Djurgårdare på vår kortsida och en handfull av dem hade åkt ned dagen innan och stannat över i Köpenhamn. Malmö blev dock allt för svåra och en ung Martin Dahlin gjorde ensam fyra mål bakom Djurgårdskeepern Jocke Sjöström. Några av Köpenhamnsresenärerna passade på att röka gräs på herrtoaletten. Det rök som en skorsten från toaletten och två poliser som gått ned för att kolla eventuell skadegörelse kom snabbt upp garvandes och sa att det vore bättre att skicka ned rökdykare istället.
Slutresultatet skrevs till hela 7-3. Några Djurgårdare hade svårt att acceptera utspelningen och tog ned sina DIF-flaggor långt innan matchen var färdigspelad. Dessutom gick man loss på allt löst på vår läktare inklusive toaletterna som demolerades totalt och det sprutade vatten från sönderslagna toaletter, urinoarer och handfat. De som under slutet av matchen rev i skyddsstängslet och försökte ta sig in på plan stoppades bryskt av polisen.
De flesta Djurgårdarna var dock relativt nöjda efter den framgångsrikaste DIF-säsongen på mycket länge. Efter slutsignalen fylldes innerplan av Malmöfans och polisen lättade då på bevakningen av bortaläktaren. Några Djurgårdare lyckades springa in på plan, dels för att tacka spelarna och dels för att försöka övertala Vito Knezevic att spela ett år till. ”Skruvdobbsmördaren” hade gjort en riktigt bra höstsäsong och stoppat nästan allt. Efter matchen blev det lite kaos när förvirrade Djurgårdare försökte ta sig ned till sina bussar vid Centralstation via Malmös lokalbussar. En lokalbuss vägrade köra de plankande stockholmarna. Tryckte sonika på larmknappen så att farbror blå dök upp, varpå DJurgårdarna slängde sig ut och blev jagade av polisen. Det visade sig att man var max två kvarter från Centralstationen. Ingen Djurgårdare blev gripen eller skadad utan alla Djurgårdare kom med bussarna hem till Stockholm.


Foto: Peter Barfeld. Resa till London för VM-kval England-Sverige 1988

”Nitton” och ”Pike” blir blodsbröder
Samma år delade Nitton, en välkänd punkare och senare ordförande i Blue Saints, lägenhet med tre andra grabbar. Det var ofta fest i lägenheten och många nya ansikten. Efter en fest åkte Nitton på några smällar från Pike, en av veteranerna i Stockholm Skins och tillika Djurgårdare. Nitton var inte helt nöjd med detta och helgen efter åkte han till Pike:s lägenhet i Uppsala med ett basebollträ i handen. Nitton ringde på dörren och Pike öppnade.

– Kommer du ihåg mig?
– Nä…
– Du nitade mig din jävel!
– Hoppsan, förlåt! Fan, du vet hur det är, man är full och dum… vi har fest, kom in så bjuder jag på bärs!

Nitton visste precis hur det kunde vara, ställde ifrån sig basebollträet och tog en öl. Trots att båda var Djurgårdare kände de inte varandra sedan tidigare. På festen blev Nitton och Pike blodsbröder och kom att bli två begrepp i blårandiga kretsar under flera årtionden genom sina engagemang inom supporterföreningen och DIF Fotboll.

Foto: Tomas Carlsson. Bortaresa 1988.

 

Hockeysäsongen 1988/1989
Hockeylaget innehöll ett backpar som det gjorde lite extra ont att möta. Det var backparet med Arto Blomsten och Kenneth Kennholt. Båda spelade mycket fysiskt och tacklade ibland sönder motståndarna. Kenneth Kennholt kallades ”Killer Kennholt” av fansen, då han sköt som en häst sparkar. Hårdast av alla i Elitserien, men träffade alltför sällan innanför målramen. När Arto var inne på isen skanderade klacken ”Arto Blomsten skjut för att döda”, vanligtvis växelvis, halva klacken åt gången.

Det var alltid många som åkte med till bortamatchen mot Södertälje. Klacken kunde ibland vara större där än hemma på Hovet. Så här minns Tomas Carlsson Tälje-resorna:

”Resorna till Södertälje under 80-talet var fantastiska. Samlingsplatsen var alltid på ”bögringen” på T-centralen där flera hundra Djurgårdare möttes upp för att ta pendeln till Scaniarinken. Vägen dit fylldes av sånger och hopp på pendeltåget. När vi kom fram möttes vi ibland upp av lokala invandrargrabbar som ofta tog hjälp från Bajen(!) Det gick ganska hett till ibland, knivar och andra föremål förekom men vi var alltid överlägset fler än Täljefansen så det blev sällan några riktigt stora bråk. Det var vid ett tillfälle det blev ett riktigt stort bråk då Täljefansen hade samlat ihop folk från både höger och vänster och då det blev riktiga kravaller på läktarna. Stolsryggar och annat användes som vapen! Ståplatsläktaren var kompakt och brant och det var alltid grymt bra tryck där. Liknade ett derby mot Råttorna på Hovet fast lite annorlunda, men samma grymma drag.”

”Täljematcherna borta var alltid höjdpunkter. Brant ståplats och alltid välfyllt. Alltid stök med lokala invandrare och Bajenfans, som på den tiden ofta höll på SSK istället för Leksand som verkar vara populärast för dom nu”, minns Ken Lennaard.

Artikel: Aftonbladet 1988-01-22. ”Rökbomb” på Hovet under DIF-Aik.

Under ett derby mot Aik drar någon av en hemmagjord rökbomb längst upp på DIF:s ståplats. Det ryktades om att några flitiga hade snott varenda påse kalisalpeter (som bland annat kan användas för att tillverka sprängämne) i butikerna kring Högdalen och smugglat in dem på Hovet tillsammans med en Konsumkasse fylld med socker. Allt blandades noggrant och tändes på, precis som man lärt sig på kemilektionen, fast i något större skala. Det blev kraftig rökutveckling som fick klacken att dra sig nedåt på ståplatsen. Röken la sig som en dimma i taket på Hovet.

”Negligera inte andningsbesvär. Kontakta omedelbart läkare vid tryck i bröstet och irritation i luftvägarna” uppmanade Giftcentralen.

Även skolor i Stockholm gick ut till eleverna med uppmaningar om att söka läkare om man inandats röken under gårdagens match.
På samma match stod en kille längst ned på ståplatsen och sköt ”romerska ljus”, som är en sorts fyrverkeripjäs, mot Gnagets klack. ”Gärningsmannen” greps dock i slutet av matchen på sittplats dit han flytt efter fyrverkeriet.

Medlemsantalet 1988 slutade på 700 vilket var början på en tillökning med runt 100 medlemmar per år. För den relativt lilla klacken var det procentuellt en stor ökning. Så här minns Matte när han blev medlem i Blue Saints:

”Jag hade gått en del på enstaka Djurgårdsmatcher och fascinerades av de de äldre grabbarna på ståplats och draget på ’Apberget’. En kompis i plugget var medlem i Blue Saints och jag frågade honom hur man gjorde för att bli medlem. Han gav mig ett telefonnummer och sa ’Ring till Hasse!’. En dag tog man modet till sig och ringde:
– H-hej, jag vill bli medlem…
– Visst. Det löser vi på någon match, ok? Vi ses…(klick).

När man något senare höll sitt första medlemskort i handen kände man en enorm stolthet. En känsla som säkert många känner igen från det allra första året.”

Ken Lennaard har liknande minnen från att bli medlem i början.

”Man fick verkligen kämpa för att bli medlem. I den meningen att det inte gick att hitta någon som kunde lösa medlemskap. Kändes väldigt stort att få Blue Saints-kortet i handen av Roger Petterson utanför Hovet.”

”Halsduksgömmaråren”
Black Army var några nummer större än Blue Saints och dominerade alla derbyn på Råsunda större delen av 80-talet. Oftast var vi några hundra på ståplats medans BA var 1 – 2 000. Blue Saints kändes dessutom yngre och det skreks mycket ”Solnatattare” mot Solna Aik med påtagligt pubertala stämmor. Det kunde vara en rejäl pina att överhuvudtaget ta sig till arenan och Djurgårdare fick ibland springa gatlopp och halsduken gömde man av ren självbevarelsedrift. Åren från 1986 fram till 1988 kallas ibland för ”halsduksgömmaråren”.
Kan vara svårt att förstå hur pass underlägsna vi var på den tiden för många som börjat gå i början av 2000-talet. Det fanns undantag bestående av mindre kompisgäng med Djurgårdare som kunde stå upp hyfsat mot Gnaget. Sollentunagänget var ett sådant.

”Sollentuna var bra, vi från Märsta drog ofta en lättnadens suck när vi på väg till derbyna anlände till Sollentuna. Då visste vi att vi inte längre var ensamma. Att åka hem efteråt däremot kändes ibland som att vara med i The Warriors”, minns Jesper Allestam.

Efter derbyn kunde T-Centralen ibland vara helt svart/gul av Gnagare som letade efter någon stackars Djurgårdare att mobba. Efter ett hockeyderby satt två Djurgårdare och jämförde sina halsdukar och nyss ditlimmade tygmärken på jacken när tåget gled in på T-Centralen. Perrongen var full med Gnagare på jakt efter DIF:are. Gnagarna utanför fönstret fick snabbt syn på de två gul/röd/blå-färgade grabbarna och började slå på fönstret. När dörrarna gick upp smet övriga DIF:are ut med halsdukarna dolda under jackan men de två grabbarna som redan påkommits som DIF finner det lämpligast att sitta kvar och gå av vid en annan station. Hotfulla Gnagare klev in på tåget men nöjde sig med att spotta på de två Djurgårdarna. ”Det var sista gången som jag bar färger”, berättade en av grabbarna 20 år senare…

 

Kuriosa 1988
Den sjukaste flaggan någonsin hängdes upp under matchen DIF-Öster 1988-08-02 som spelades på Söderstadion. På ett vitt lakan hade något sprayat med röd text ”Juha och Marika är hjältar”. Juha och Marita var vid tidpunkten misstänkta för ett mycket brutalt trippelmord i Sverige. Året efter fälldes de och Juha Valjakkala dömdes till livstids fängelse.
Fotbollsmatchen TV-sändes och den osmakliga flaggan kablades ut till hela Svenska folket. Den fick hänga uppe i 20 minuter innan en polisman tog ned den till den lilla publikens jubel. ”Många blev upprörda framför TV:n och ringde Sveriges Television”, skrev Expressen om händelsen.