1989 – Luxemburg får finbesök

Globen står färdig
Stockholms nya spektakulära arena var färdigbyggd i februari 1989. Stockholm Globe Arena, eller ”Globen” som den kom att kallas, med en publikkapacitet på 13 850 under en hockeymatch och drygt 16 000 på en konsert.
Det hade varit mycket stök runt Hovet vid byggnationen med allt byggmaterial som låg och skräpade och många trånga passager.

Foto: Okänd. Globen byggs med plats för 13 850 personer på hockeymatcher.

Under hockeysäsongen 1988/1989 spelades de två sista matcherna i grundserien i nybyggda Globen. Den första matchen var ett derby mot Solnas Aik. Några Djurgårdare och Gnagare övernattade vid Globen för att få bra platser till denna historiska första match som väntades sälja slut fort. Jämfört med Hovet gick biljetterna i betydligt högre utsträckning till sponsorer istället för till den vanliga hockeypubliken.

Blue Saints stod på ena kortsidan, Sektion A38, och Black Army på andra. Precis som tidigare på Hovet. En annan skillnad mot Hovet var att det i Globen fanns stolar även där det officiellt var ”ståplats”. Folk var också ovana vid stolsryggar som automatiskt åkte upp när man ställde sig upp. Inledningsvis var det inte helt ovanligt att man såg personer som missade detta och helt sonika satte sig fel hela vägen ned till golvet.
I Globen fick klackarna inte heller hjälp av taket, som på den betydligt tajtare arenan Hovet. Globens takhöjd är hela 85 meter och ljudet försvinner snabbt uppåt vilket är långt ifrån optimalt för att skapa en bra ljudkuliss. Klackarna var okej på premiären, men det var inte alls lika bra tryck som på Hovet. En fördel med Globen var att det fanns betydligt större utrymme för flaggor. Dessa placerades ovanför klacken, på räcket till Etage 4, och på premiärmatchen var det stor dominans av DIF-flaggor. I själva matchen lyckades en Aik:are göra det första målet men DIF vann till slut den historiska matchen med 3-2 efter ett avgörande mål av Janne Viktorsson.

Artikel: Expressen 1989-02-21. Globen förknippas direkt med sponsorer, loger och slipsar.

 

SM-final mot Leksand: Första ”Slumtours-bussen”
Djurgår’n fortsatte att spela bra hela säsongen och lyckades dessutom toppa formen perfekt till slutspelet där man relativt enkelt spöade både Aik i kvartsfinal och Brynäs i semifinal. 

I final mötte DIF serietvåan Leksand. DIF hade förvisso slutat etta i serien men vi hade förlorat samtliga fyra möten mot Leksand, dessutom med ganska stora siffror.
Vi första mötet tog sig flera hundra dalmasar till huvudstaden och skapade en del oväsen matchen igenom. Precis bredvid DIF-klackens sektion hade någon begåvad människa placerat Leksands spelarfruar och det tog inte lång tid innan det upptäcktes och man började tråka dem. DIF förlorade första mötet med knappa 4-5 och besvikna supportrar kastade in en del saker på isen.

Foto: Lars Pehrson. Delar av klacken i Globen under finalmatch ett på Djurgårdens födelsedag 12/3 1989.

Till andra matchen i Leksand fick Blue Saints inga biljetter. Detta på grund av att Djurgår’n var rejält trötta på klacken efter diverse händelser som orsakat skriverier. Senast i raden var att några hade kastat sten på Leksandssupportrarnas buss vilket fick mycket utrymme i media.


Artikel: SvD 1989-03-14. Ingvar ”Putte” Carlsson inte helt nöjd med Blue Saints insats…

Artikel: Expressen 1989-03-14. Expressens sportchef eldar på drevet mot Blue Saints.

Det var Djurgår’n Hockey själva som tog beslutet att inte distribuera de 250 biljetter som DIF blivit tilldelade till sina supportrar. Några privatbilar och en buss med drygt 40 Djurgårdssupportrar trotsade dock förbudet och åkte ändå. Inga seriösa bussbolag ville vid tidpunkten befatta sig med ”hockeysupportrar” på grund av de uppmärksammade händelserna på senare tid. Den buss man använde på resan var den legendariska ”Slumtoursbussen”. Det var en i det närmaste skrotfärdig buss, som t.o.m. saknade en del säten, och som brukade rulla till en del bortamatcher. Bussen kördes av en långhårig chaffis som rökte pipa. På bortaresor med ”Slumtoursbussen” anordnade legenden Linkan ofta spritlotteri. Linkan tillhörde ”Farstaflummarna” som kom in med fullpackade kassar på matcherna och alltid satt med de som senare skulle skapa ”Sektion-F”. Linkan krävde alltid att vinstlotten skulle förtäras på plats oavsett vem som vann, vilket alla tyckte var lite charmigt. ”Linkan bjöd alltid på en jävel” minns Sektion-F-profilen ”Hertan”. Oftast drog Linkan själv vinstlotten, vilket många visste om på förhand men köpte lotter ändå.
Linkan fick en gång frågan om han kände ”Bajen-Kenta”, som gjort Bajens hymn ”Just idag är jag stark”, och svaret blev – ”Den där lillgrabben, det är bara en kopia…”.


T.v. Slumtoursbussen. T.h. artikel: Aftonbladet 1989-03-15. ”Blue Saints kuvade…”

Media och polisen hade laddat för krig men det var en relativt städad samling på bussen varav ett flertal tjejer. Polisen tog dock inga risker och eskorterade bussresenärerna ända fram till insläppet. När dörrarna öppnades rasade Putte ut raklång rätt ned i en snödriva. ”Blir ingen match för dig”, sa polisen snabbt. Någon från DIF Hockey och polisen pratade ihop sig och beslöt att släppa in de uppresta Djurgårdarna trots det tidigare förbudet. Man ville ogärna ha stockholmarna drivande omkring utanför arenan…
Djurgår’n vann matchen med 4-1 och körde över Leksingarna helt i tredje perioden som vanns med 4-0.

Nu blir det kanske halvfullt i Globen på torsdag”, skämtade Djurgårdsbacken Thomas Eriksson.
Skönt, idag var det läskedryck istället för öl”, skrockade sportchefen Putte Carlsson om att Djurgårdssupportrarna var lugna och städade på matchen.

Griniga fans till HV71 hade tidigare röjt på någon mack i Leksand när de slogs ut i kvartsfinalen. Polisen tog därför inga risker och ordnade poliseskort ut ur byn över kommungränsen. Vid en rondell började alla i bussen ropa ”ett varv till” och chaffisen körde runt flera varv med ett gäng polisbilar efter sig.

Match tre i ett fullsatt Globen var helt jämn fram till mitten av tredje perioden då Djurgår’n gjorde två snabba mål och vann med 5-3. DIF ledde nu med 2-1 i matcher och hade chansen att bärga guldet i fjärde finalmatchen som spelades i Leksand.

 

Första SM-guldet av tre i rad
Till fjärde finalmatchen fick Blue Saints hyra bussar av märket Roadrunner, vilket var lite exklusivare bussar än vad man var van vid. På vägen stoppades bussarna av polisen, som för att hålla ned fyllenivån, tvingade alla att lägga ned sin sprit och öl i bagageutrymmet under bussen. När det sedan var någon mil kvar på resan stannade polisen åter bussarna vid en rastplats och nu fick alla plocka upp sin dricka igen. Massor av privatbilar och minibussar hade också gjort resan och körde tutandes förbi bussarna.


Foto: David Bogerius. Samling inför resa till finalmatchen Leksand – DIF 1989.

Väl i Leksand var Djurgårdsklacken placerad på kortsidan, mitt bland bönderna. På läktaren till vänster om DIF-klacken satt även ett hundratal äldre DIF på sittplats. Trots att det var relativt få Djurgårdare på plats sjöng man högt från början till slut. Även de på kortsidan höll låda och manade på våra blå krigare.

Foto: Hertan. På väg till SM-finalen i Leksand 1989.

Under matchen blev trycket framför DIF-klacken så stort att skyddsräcket längst ned gav vika. Lyckligtvis skadades ingen men efteråt fanns inget som stoppade upp mellan sargen och läktaren. Efter ett tags förvirring kom några vakter med en stor träplanka som sattes upp som ett provisoriskt räcke. Leksingarna höll matchen igenom en ganska tragiskt låg profil, speciellt med tanke på hur många de varit och hur mycket de hade gapat i Globen.
Första DIF-målet var en lyftning från blå linjen av Arto Blomsten. Pucken dalade sakta in i mål bakom en orörlig Peter Åslin i Leksandskassen. Troligtvis det lösaste skottet någonsin från ”Ärtan” som annars var känd för att skjuta rätt hårt.

”Ju fler mål som trillade in i Leksandskassen, ju glesare blev det runt om Djurgårdarna på läktaren när Leksingarna fick nog och gick hem” minns David Bogerius.

Djurgår’n vann i utklassningsstil med 6-1 och guld nummer 12 hade erövrats. Kenta ”Mr Magic” Nilsson hade äntligen vunnit ett SM-guld med klubben i hans hjärta och hyllades av fansen. Detta var början på en ruskigt stark period för vårt hockeylag. Efter matchen stormades isen av Blue Saints och överlyckliga spelare delade med sig av hjälmar, guldhattar m.m. Säkerhetsapparaten var något mindre på denna tid och när Djurgårdarna närmade sig isen, i slutsekunderna av matchen, blev flera stoppade i höjd med DIF-båset av Djurgårdsledaren Putte Carlsson. En av klackprofilerna stod beredd att hoppa in efter slutsignalen men blev strängt tillsagd av Putte att sätta sig ned på bänken bredvid spelarna och inte springa in på isen. Klackprofilen vågade inte trotsa Putte utan satt snällt kvar och tittade medan polarna stormade isen. Tack vare att han skötte sig fick han i stället följa med Putte in till de firande spelarna i omklädningsrummet och blev där bjuden på skumpa.
En av DIF-supportrarna som var ute på isen passade på att jubla lite extra framför Leksands deppiga målvakt. Då Åslin redan var rejält grinig över sex insläppta mål puttade han till DIF-supportern i bröstet med klubbhandsken. DIF-supportern svarade med samma mynt och några andra Leksandsspelare fick snabbt gå emellan och lugna ner det hela.

Foto: Hertan. Spelare och supportrar firar SM-guldet i Leksand 1989.

Några DIF:are hade smugglat in champagne på läktaren som de sedan stod och sprutade med för fullt. Efter hyllningarna på isen blev Djurgårdsspelarna intervjuade av SVT-sporten framför den lyckliga klacken som sjöng hyllningsramsor till Jensa Öhling och de andra hjältarna.
Relationen mellan klubben och supportrarna var annars riktigt dålig vid tiden och många spelare verkade tvingade att inte beblanda sig med Blue Saints. När självaste Södergren lämnade isen vinkade han åt klacken men han stannade inte kvar på isen längre än nödvändigt.

Artikel: Aftonbladet 1989-03-20. Skötsamma helgon?

Det var även lokal-TV på plats och de visade ett inslag om ”tokiga Blue Saints fans”. Tomas Carlsson blev intervjuad efter matchen men frågorna som ställdes handlade tråkigt nog bara om bråk etc.
Det var självfallet hög stämning på bussen hem och väl tillbaka i Stockholm blev det lite gruff med bandysupportrar till Västerås. Västeråsarna hade tidigare under dagen tagit SM-guld och finalen mot Vetlanda hade spelats på Söderstadion i Stockholm.

Några Djurgårdssupportrar av det äldre gardet var på väg hem när de fick nys om att spelarna tänkt stanna kvar i Leksand över natten. Man hade tagit in på Hotel och Restaurang Moskogen som ligger någon km utanför centrala Leksand. Supportrarna bestämde sig för att svänga förbi och fira guldet med spelarna. Sagt och gjort när man ramlade in på restaurangen till spelarna förvåning. Snabbt in med lite dricka, mingel med spelarna och sedan drog festen igång och bucklan var såklart med på plats.


Foto: Håkan Södergren. Firar SM-guld på Hotell och Restaurang Moskogen 1989.


Foto: Spångis. Firar SM-guld på Hotell och Restaurang Moskogen 1989.


Foto: Hertan. Firar SM-guld på Hotell och Restaurang Moskogen 1989.


Foto: Håkan Södergren. Firar SM-guld på Hotell och Restaurang Moskogen 1989.

Det var inte speciellt många Djurgårdare ute och firade guldet i Stockholm men det gick ändå ganska vilt till. För ett gäng Djurgårdare avslutades kvällen på en svartkrog vid St: Eriksplan som hette Tritnaha där man partade in på småtimmarna. I Svenska Ishockeyförbundets tidning gick senare att läsa ”Jag har svårt minnas när jag upplevde supportrar till ett lag heja så envetet och enträget i en hel match. Det var ett närmast fantastiskt stöd Djurgården fick!”.

Blue Saints fick ett litet uppsving tack vare de sportsliga framgångarna och medlemsantalet började närma sig den magiska gränsen 1 000. Det stigande antalet medlemmar innebar ökat arbete för dåvarande styrelsen och mycket handlade om att informera sina medlemmar inför bortaresor etc.

”Styrelsemöten höll man vid behov och det var nästan ett möte i veckan under en tid. Styrelsearbetet upplevdes som ganska tungjobbat. Det fanns inget Internet eller mobiltelefoner och det kunde ibland kännas som ett halvtidsjobb att försöka nå ut med information till klackfolket”, minns Thomas Ifwer.

 

DIF Dam får besök
Efter Damallsvenskans sommaruppehåll mötte Djurgården Brage i Borlänge. Några Djurgårdssupportrar med Ifwer, Hasse, Roger Pettersson och Goran i spetsen bestämde sig för att ordna en minibuss till bortamatchen. På vägen upp stannade man och badade utanför Sala och skrämde halvt ihjäl en hel campingplats.

Artikel: okänd källa. Livat i Brage när DIF kommer på besök.

Resan gick i rusets tecken och de flesta var rejält berusade vid matchstart. Djurgår’n körde över Brage med 3-1. Vid varje mål rusade alla in på plan och hissade målskytten alternativt skyttekungen Malin Swedberg, oavsett om hon gjorde målet eller inte…

”Vi i laget tyckte bara att det var roligt! Jag kom ihåg att de jagade målgörarna så att ingen ville göra mål till slut”, skrattar Malin Swedberg när hon tänker tillbaka på matchen.

Efter att ha vinglat in på planen två tre gånger och försökt kyssa en inte helt nöjd Malin Swedberg ledsnar en Bragespelare och ger Goran en duktig örfil.

Någon ringde polisen och sa att det var stökigt på matchen. Det var förmodligen enda gången någon har ringt polis på grund av ”stök” på en dammatch”. Det slutar med att Goran får skjuts till fyllecellen. Väl framme lär han ha försökt betala för vad han trodde var en taxi…

Veckan efter möttes Brage-DIF igen, fast denna gång var det herrlagen. Varenda polis i Dalarna var nu på plats då man förmodade att det skulle komma många gånger fler busar denna gång. Endast två personbilar dök upp med totalt åtta Djurgårdare som inte gjorde en fluga förnär den kvällen.

Foto: Roger Pettersson. Djurgårdens populära skyttekung Malin Swedberg.

 

Klassikern Luxemburg -89: 38 Djurgårdare värre än tusentals engelsmän
Tack vare 2:a platsen i Allsvenskan föregående år fick DIF spela i Cupvinnarcupen och ställdes där mot Union Sportive Luxemburg. Lagen möttes i två matcher, hemma och borta. Djurgår’n började borta i september och bortaresan skulle bli känd som en av de stökigaste någonsin.

Blue Saints anordnade en buss som avgick från Gullmarsplan och platserna tog relativt snabbt slut. Steffe Ryder skulle inte med på denna klassiska resa men åkte med sin flickvän till Gullmarsplan för att lämna över en flagga till en av resenärerna. Väl på plats blev han dock ordentligt sugen på att resa och som en ängel från ovan gled Patrick ned från bussen och sa att det fanns en plats ledig då hans tjej inte kunnat åka med trots att hon betalt. Steffe tvekade inte utan gav sin tjej en puss och bad henne mata katterna ordentligt innan hon åkte vidare hem till sig. Ryder var dock utan pass vilket kunde bli ett problem…


Foto: Tomas Carlsson. På väg till Luxemburg 1989.

Foto: T.V: Stefan Andersson, T.H: Tomas Carlsson. Show på Autobahn på väg till Luxemburg 1989. 


Foto: Tomas Carlsson. På väg till Luxemburg 1989.

På vägen ned var det hög partystämning i bussen med allt vad det innebar: Ebba Grön, öl, röka för de som ville, porrtidningar och plundrande av bensinmackar. Resan höll faktiskt på att ta slut redan i Jönköping då bussen blev stoppad av polis. De hade fått rapporter från besökta mackar och polisen tvekade ett tag innan de lät resenärerna åka vidare.

På färjan över till Helsingör började några Skåningar spela Allan Ballan men dämpade sig efter ett par knogmackor. Några av Djurgårdarna satt kvar vid serveringen lite för länge och fick springa efter bussen som hunnit några hundra meter in i Danmark, med några inte allt för glada tullare efter sig. En passlös Ryder fick lägga på med bästa Stockholmsdanskan och sprang sedan ifrån tullarna, duckade bakom några bilar för att sedan krypa ombord på bussen. Tullarna gav till slut upp och bussen lämnade Helsingör.


Foto: Stefan Andersson. Shopping på färjan mellan Sverige och Danmark på väg till Luxemburg 1989. 


Foto: Stefan Andersson. Fest på färjan mellan Sverige och Danmark på väg till Luxemburg 1989. 

Några timmar senare anlände bussen till Luxemburg och letade sig fram till Hotell Yxan. Där sattes direkt ett oslagbart rekord då några Djurgårdare blev utslängda redan efter några minuter för att folk börjat klättra på fasaden och hängt upp flaggor, samt att man förde liv i största allmänhet och inte minst för att några svinat i hotellfoajén.
Steffe och Tommy B letade sig snabbt in på närmaste pub och råkade där springa på områdets elakingar som hade mer än alkohol i kroppen. Efter en öl drog sig de två Djurgårdarna tillbaka till hotellbaren på sitt hotell som låg rakt över gatan. Hotellet var nu smyckat med DIF- och Sverige-flaggor från varje fönster och det stod bergsprängare i vart och vartannat rum som stod för en skön ljudkuliss.


Foto: Tomas Carlsson. Hotell Yxan Luxemburg 1989.


Foto: Björn Sköldborg. Incheckning på hotell i Luxemburg 1989.

Djurgårdarna hann knappt bänka sig innan samma lokala busar stod och hetsade på gatan utanför. Steffe & Tommy studsade upp och ropade till övriga att nu var det fajt. Ute på gatan utdelas några smällar samtidigt som det kastades glas, stolar och ölsejdlar från fönstren. Fler och fler Djurgårdare kom ned från rummen och i samma veva dök polisen upp och de som befann sig på gatan blev uppställda mot väggen för visitering. Det blev lite hets mot polisen och resans två yngsta resenärer, blott 16 år gamla, kastade ned en brandsläckare från 4:e våningen som träffade en polisbil. Det hela var kanske inte så väl genomtänkt. Poliserna kollade naturligtvis upp och fick syn på ynglingarna och rusade genast in på hotellet för att ta sig uppför trapporna. Nu får de unga resenärerna den briljanta idén att klä av sig, hoppa i säng och låtsas sova när snutarna stormade in på rummet. Det gick dock sådär och det blev istället snabbtransport till polisstationen.

”B & B”, som var 19 vid resan, hade lovat att ta 16-åriga Tommie under sina vingar och de skulle lära honom allt de kunde. De tre delade rum i Luxemburg och direkt när de kom in på rummet hoppade de sönder sängen och hivade ut den från rummet.

”Hooligans sover inte sa de bara”, minns Tommie.

Foto: Jonny Magnusson. Till vänster: Lokala busar samlas på gatan nedanför hotellet i Luxemburg 1989.

Efter tumultet kom det fram en lite äldre man från trakten och frågade ”Vad fan pysslar ni med? Vi kan lätt dra ihop 50 man som kommer hit och spöar skiten ur er” Varpå Tommy svarade ”varför gör ni inte det då? ni är välkomna att möta oss”. Gubben sa inte så mycket mer efter det, utan skakade mest på huvudet.
Till slut lugnade allt ned sig men många Djurgårdare blev ändå vräkta från hotellet och de som fick bo kvar över natten fick även de checka ut kommande dag.
Några tog in på nya hotell och några drog vidare på staden för att dricka pilsnern som kostade fyra kronor styck. Flera urinvånare fick under kvällen det tveksamma nöjet att träffa på överförfriskade Helgon. De exakt 38 nedresta Djurgårdarna hann i princip reta upp hela staden den natten. Småstök hela tiden vilket resulterade i att Djurgårdarna blev gripna en efter en, men som tur var blev man frisläppt redan efter någon timme. Totalt hade Djurgårdarna runt 150 arresteringar på sig under vistelsen. De flesta som blev gripna fick en stämpel i passet där det stod ”icke välkommen tillbaka till Luxemburg på 5 år”.

”Det var skytteltrafik i arresten och vi var 2-3 per arrest. Men man fick snart gå igen då lokalen behövdes till nya Djurgårdare på väg in”, minns Ken.

Staden Luxemburg är tudelad av en djup ravin med en park på botten. Där kan fina turister åka sightseeing i ett litet tåg. Patrick bjöd på show för dessa när han strippade av sig kläderna och hoppade upp längst bak på tåget. Framför fisförnäma tanter kördes helikoptern endast iförd halsduk och de andra Djurgårdarna tjöt av skratt.


Foto: Björn Sköldborg. Kalas i Luxemburg 1989.

Foto: Stefan Andersson. Bofferding var ett populärt öl i Luxemburg 1989.

Några Djurgårdare blev senare gripna efter ett lite stök. Steffe var en av de gripna och han blev grinig och sa på franska till poliserna att han var den svenska justitieministerns son, varpå polisen blev paff och släppte den påhittiga Djurgårdaren som förvånad gled in på närmaste bar och inväntade resten av det gripna gänget. Samtliga släpptes ut en efter en och hamnade på puben. Patrick körde en eldshow på gatan framför jublande svenskar, en mur av poliser och ett stort antal bybor. Efter ytterligare någon timme lättade Djurgårdarna från baren och gled runt för att söka bus på stan. När man slentrianmässigt drog runt på gatorna roade sig några med att välta bilar och samma natt vältes även en jättelik flaggstång på ett torg så att stolar och bord krossades i fallet. Man ville ”låna” Luxemburg-flaggan och tyckte detta var lättare än att hissa ned flaggan…

Foto: Stefan Andersson. Luxemburg 1989.


Foto: Björn Sköldborg. Blandade bilder från Luxemburg 1989.

Jonny tog sig ner med familj där 2-åriga dottern Kajsa förmodligen är den yngsta DIF-supporten på en Europaresa någonsin. Hennes bajsblöjor lämnades som tack bakom ett varmt element på hotell Yxan.

Några snodde en palm som stod i en stor kruka och välte ned palmen över en stor väg så att den blockerade trafiken. När polisen anlände sprang gänget därifrån och hamnade i bråk vid ett café. Under bråket vältes en bil varpå en gammal gubbe började skrika från sin balkong. En flaska kastades mot gubben och han försvann in i lägenheten. När gubben kom ut igen hade han en hagelbössa i händerna och sköt en salva mot svenskarna som tvingas ta skydd bakom bilarna på gatan…

Steffe Ryder var inofficiell ”reiseleiter” på resan och manade och hetsade oss yngre. Vi var i full färd med att välta en bil till när gubben börja gapa. Vi tog honom inte på allvar innan han hämtade bössan. Steffe sa att gubben bluffade, men precis innan nästa bil skulle snurra runt stänkte det hagel i asfalten, berättar Ken.

Lite senare grep polisen ett stort antal Djurgårdare som stod på en bar. I arresten fick Tomas och Micke dela cell och fick dessutom ha handklovar på sig. Några lokala busar ville senare ge igen och överföll de första Djurgårdarna som en och en släpptes ur häktet. Patrick var en av de Djurgårdare som blev påhoppad och han fick ta emot ett flertal slag från en kätting m.m.

Bussbolaget som användes hette ”Boule Friends”. De var ett av få bussbolag som ville köra supportrar. Bussbolaget verkade inte alltför besvärade av att det söps och svinades på resorna. Man var kanske luttrade efter att ha kört Black Army under en tid. Chauffören blev snabbt omtyckt och han fick dessutom veva som en galning när lokalbefolkningen gick man ur huse för att spöa Djurgårdare, beväpnade med cykelkedjor och dylikt. Speciellt bilägarna ville hämnas, de uppskattade tydligen inte att hitta sina bilar uppochner.


Foto: Jonny Magnusson. Samling i parken under resan till Luxemburg 1989.


Foto: Jonny Magnusson. Samling i parken under resan till Luxemburg 1989.


Foto: Björn Sköldborg. Slitna herrar dagen efter i Luxemburg 1989.


Foto: Björn Sköldborg. Pubsamling i Luxemburg 1989.

Ryktet om Djurgårdssupportrarnas härjande i Luxemburg hade till matchdagen nått truppen som inför matchstart bad supportrarna att ta det lugnt, även om spelarna såg ut att uppskatta stödet med supportrar på plats.
Djurgårdarna var tidigt ute vid arenan och då kom Lars Gunnar Björklund förbi och berättade att de pratat om oroligheterna i radio. Det hade även stått i tidningarna hemma i Sverige och han tyckte att supportrarna på plats skulle skämmas. Reaktionen blev dock det motsatta minns Tommie Arvidsson:

”Va, är det sant..? Vi blev så jävla överlyckliga. Det var det bästa man hade hört i hela livet!”

Ett år tidigare hade Luxemburg spelat mot England och flera tusen engelsmän hade gjort sitt bästa för att plundra och våldföra sig på det lilla landet. Enligt lokalpressen var engelsmännens härjningar ingenting mot vikingarna som nu härjade. Man uppmanade dessutom folk att inte gå på matchen och definitivt inte parkera sina bilar i närheten av arenan för det var ”farliga och tokiga svenskar” i stan.
Det förväntades bli ca 5 000 personer på matchen men efter nattens härjningar kom endast 429 åskådare. Matchen var ingen höjdare då Luxemburg spelade extremt defensivt för att undvika baklängesmål på hemmaplan. Slutresultatet blev 0-0 och under matchen körde Djurgårdsklacken små grodorna på läktaren till spelarnas förtjusning.

Foto: Stefan Andersson. Utanför arenan i Luxemburg 1989.

Foto: Stefan Andersson. Uppvärmning i park och på läktaren i Luxemburg 1989.

Foto: Stefan Andersson. Bra flaggor i Luxemburg 1989.


Foto: Björn Sköldborg. De tappra 38 i Luxemburg 1989.

Efter matchen sökte man upp en pub och några öl senare blev det bråk igen. En lokal bjässe, som var klädd i vit/blå-randig sjömanströja och såg allmänt livsfarlig ut, flög på Steffe som precis kommit ut från toaletten. Steffe körde en rugbytackling och drev bjässen in på dass. Det var det tänkte de andra… tills svensken kom åkande baklänges igen med Bjässen som drivande. Bjässen fick ta emot en snyting som han knappt märkte. Steffe hamnade underst och kom inte loss varpå ytterligare sex-sju man flög på bjässen, men de befann sig i en trång gång och det är svårt att komma åt. Bjässen fick tag på en stol och började veva men då tyckte barägaren att det räckte och uppmanade alla att lämna stället, vilket man gjorde. Bartendern hade tydligen blivit rasande då Djurgårdarna med största sannolikhet var hans bästa kunder någonsin. Polis anlände och den lokala sluggern greps.

Artikel: 1989-09-28. Tysk artikel angående bortamatchen Union Sportive Luxemburg – DIF.

Inför hemresan tömdes en hel butik på i stort sett allt drickbart och bussen fylldes till bredden med alkohol. Butiken i fråga var felbyggd med separata in- och utgångar och ingen som helst koll på de som gick ut genom ingången.
Här svarade B och B för en klassiker. De kom till bussen och var skitnöjda över att ha köpt varsitt flak tokbillig öl och undrade stöddigt vad vi andra fått dega för vår bira. De satte sedan igång att kröka och blev fullare och fullare – ända tills någon plockade upp en av deras öl och läste på burken. ”Alkoholfri öl”…

En bensinmack på vägen hade vid utgången en gigantisk porravdelning. En Djurgårdare botaniserade i det enorma utbudet och fastnade för ”Old men in leather” att ge bort i present till någon…
Med på resan fanns en Kille som heter Göran. En ytterst fredlig herre som gärna tog en öl för mycket. Han fick armbågen sönderslagen av polis vid ett ingripande och två kompisar tog med honom till sjukhus. Den luxemburgska tanten i receptionen tyckte inte att Djurgårdarna var lika sköna som de själva tyckte. Det raspade i högtalarna när hon ropade upp nästa patient. Hon skrek högre och högre – och argare och argare – tills de fattade att ”Goran” betydde att det var Görans tur. Ett smeknamn var fött.
Väl tillbaka i bussen la Ken ned tidningen i Gorans ryggsäck och stängde dragkedjan. När väl bussen börjat rulla börjades det högljutt hetsas om varför Goran köpt en bögtidning. Till slut skulle han bevisa sin oskuld genom att öppna ryggsäcken och en klassisk ramsa var född: ”Goran, Goran gay”…

Under bussfärden försökte man dricka upp lagret med alkohol och resenärerna slocknar en efter en. Vid tullstoppen vågade tullarna inte komma in i bussen, varken i Tyskland, Danmark eller i Sverige, och anledningen var troligtvis den brutala stanken. Man hade dessutom lagt ett berg av ölflaskor spetsat med några använda kalsonger vid ingången. Den fullkomligt stinkande bussen samt att man dessutom låtsades ligga och sova vid tullstoppen var en beprövad teknik som fungerade varje gång…

De äldre i bussen var väldigt drivande i det växande äckelberget som skulle stoppa tullen. Det hade eventuellt inhandlats även andra substanser än sprit.

”Herregud. Nu när man är i min ålder skulle man bara vilja örfila upp sig själv hur man var på den resan…”, reflekterar Tommie Arvidsson 30 år efter Luxemburgresan.

Foto: Stefan Andersson. Tillbaka i Stockholm efter Luxemburg-DIF 1989.

Bussen anlände till slut till huvudstaden och vid Gullmarsplan drog ett litet gäng vidare på hockey. Det var en hockeyturnering som spelades på Globen, Pelle Lindberghs minne, vilket var en motsvarighet till Nackas Minne i fotboll. Turneringen arrangerades av Stockholmsalliansen 1986-1989 och namnet togs för at hedra hockeymålvakten Pelle Lindbergh som gick bort 1985. Deltagande klubblag var bland annat DIF, Aik och Bajen.

På väg in till arenan blev det ganska omgående lite kurr med några Gnagare och de slitna Djurgårdarna tvingades hämta förstärkning från bussen och till slut lättade Gnagarna från platsen. Djurgårdarna från Luxemburgresan gick först in på ett av de övre etagen och gjorde entré genom att veckla ut en gigantisk Luxemburgflagga som man ”lånat”, sjungandes ”Vi har vart i Luxemburg!”. Fick stående ovationer av övriga klacken.

Djurgårdsklacken fyllde ut en trappa och lite till. Cirka 100 pers. Gnaget var 300-400 tvärsöver och Bajen var 700-800 på långsidan. Det hetsades en hel del bl.a. när DIF stormade halvvägs över sittplats. Efter matchen kom flera hundra Bajare springande för dans i mittgången. Djurgårdarna radade upp sig och höll fortet tills poliser gick emellan. Efter att ha slagits med punkare och knarkare med järnrör och cykelkedjor nere i Luxembourg så var Bajarna inget speciellt.
En rolig anekdot är att precis när det lugnat ned sig, när både vakter och polis ställt sig emellan, kom 50 Gnagare springande från andra hållet för att slåss med Bajen. Det blev inget av med det, men det resulterade i ännu en Bajenskröna om att DIF och Aik en gång slogs tillsammans mot dem på 80-talet. Det skedde naturligtvis aldrig.
Själva finalen vann Djurgår’n som slog Hammarby med 2-1 och efter det lades turneringen ned för gott.

Bild: Matchprogram från Luxemburg hemma, Pelle Lindberghs minne och Real Valladolid hemma 1989.

DIF vann sedan returmötet mot Luxemburg med 5-0 och var vidare i Cupvinnarcupen.
Nästa lag att möta blev Real Valladolid som satte stopp för Djurgårn’s Europaäventyr för denna gång. En handfull Djurgårdare gjorde resan till Spanien för bortamötet. Ett minne från resan är när några träffade på Stefan Söderberg i DIF, alias ”Mannen med hatten”. Han sa ”Jag har varit Djurgårdare hela mitt liv, har skrikit sönder min röst för DIF”. Lite senare gick han till Aik. Må hans namn för evigt förknippas med tystnad…

Foto: Jonny Magnusson. Färre men värre i Real Valladolid 1989.

 

Liten fotbollsklack: ”Zamir Bakoo hör hemma på zoo”
1989 och 1990 spelar DIF på Råsunda pga att Stockholms Stadion skulle användas till ryttar-VM och behövde dessförinnan rustas upp för 40 miljoner. Stadions gräsmatta ersattes med en grusbädd vilket definitivt omöjliggjorde fotbollsspel på arenan under två år och DIF förvisades till Råsundas betongbunker.
På Råsunda stod klacken placerad längst ner på långsidan mot Södra läktaren till. På en vanlig match mot t.ex. Gais kunde det vara 150-200 man i klacken och man satt ner större delen av matchen, ända tills Gais stjärna Samir Bakaou fick bollen. Då hoppade 50 man upp och sjöng ”Samir Bakoo hör hemma på zoo!”.

Ett tag var det inspelade ramsor när DIF gjorde mål. ”Klockan slår, klockan slår…” skränade falskt ur högtalarna. Det lät milt uttryckt förjävligt och har inte gjort comeback sen denna säsong. Inblandade personer i detta försök vill av förståeliga skäl inte uttala sig idag…

Titt som tätt smet Solnas brandmän in på matcherna och satt på Råsundas södra läktare som annars gapade tom på vanliga seriematcher. När de fick utryckningslarm och drog iväg sjöng Djurgårdsklacken förtjust ”Solna Centrum står i lågor, hoppas hela skiiiten brinner ner!”
Även Black Army och Bajen Fans hade ont om folk under denna tid och kunde också spela matcher där klacken bestod av ett 50-tal sittande personer.

”Det vi har nu nästan 30 år senare kunde vi aldrig i vår vildaste fantasi tänka oss i slutet av 80-talet och början av 90”, berättar Tommie Arvidsson.

89/90 ordnade Blue Saints den första ”större” samlingen före ett hockeyderby. Platsen var puben Monet på Kungsgatan, som senare bytte namn till Galways. Gemensam avfärd mot Globen och väl där klev man av tåget och började gå uppför trappan. Ett gäng med Aik:are, som var några år äldre, klev av samma tåg och såg att Djurgårdsgänget var på väg uppför trappan. Aik:arna följde efter samtidigt som de började kaxa mot Djurgårdarna ”Kom igen då Djurgårdsfittor!”. Aik:arna var tidigare vana vid att göra lite som de ville men denna gång vände Djurgårdarna tvärt i trappen och attackerade Aik:arna som blev helt tagna på sängen och inte alls sugna på att slåss mot de taggade Djurgårdarna. Just denna händelse ses som vändningen för många Djurgårdssupportrar som var födda i början av 70-talet. Nu hade Aik:arna blivit varse om att de inte kunde jävlas hur som helst med Djurgår’n utan att det blev konsekvenser.

Det var också en incident utanför puben Offside, ”Håkans pub”, som låg vid Pub Anchor på Sveavägen. Då var det Black Armys tuffare grabbar som kom på besök. Djurgårdarna på puben visste att de var tvungna att försvara vår pub särskilt eftersom det var Håkan Södergrens ställe. Denna klassiska samling när gnagarna jagades bort gav en enorm självförtroendeboost för Djurgårdarna. Det blev också tydligt att det var just Djurgårdarna födda i början av sjuttiotalet som nu stod upp för DIF medan de äldre gubbarna valde att inte kliva ut.

På matchen skrek Black Army som vanligt ”Ni kan börja springa!” och DIF kontrade med ”Ni har redan sprungit!”,

På andra sidan Globen kunde man ana att flera i Aik-klacken vände sig frågande mot deras tuffare grabbar. I DIF-klacken spred det sig snabbt att våra grabbar hade jagat iväg Aik:arna före matchen, vilket fick alla att stämma in i sången och sjunga allt vad de orkade.

 

Bild: Blue Saints första turnétröja 1989. Design av Ifwer.

 

”71-orna räddade Blue Saints”
Genomsnittsåldern i klacken och framförallt bland de tongivande hade sjunkit på kort tid. Känslan att Blue Saints alltid var yngst under denna tid var befogad. Det fanns några få undantag men de flesta äldre ”F-gubbar” hade slutat hänga på ståplats.

”Vet att några äldre tog avstånd ganska kraftigt mot våldet, vandaliseringen och mycket annat som Blue Saints stod för under de åren. De äldre hade en enorm passion till Djurgårdens IF och tyckte inte att den nya generationen visade samma kärlek, passion etc. utan ville mer visa sig stora, starka och tuffa mot Aik, vraken och media. Det är vad jag tror och hörde en del om under sent 80-tal”, minns Tomas Carlsson.


Bild: Blue Saints medlemskort från 1989.

Man sa halvt på skämt halvt på allvar att ”71-orna räddade Blue Saints”. Det var nog inte så långt ifrån sanningen. Åtminstone inte om man breddade något och tar med de födda +/- något år. Det var helt klart de dominerande årgångarna med namn som Bogerius, Nitton, Geijerstam, Fredde Holmström, Jocke Danielsson, Finn-Janne, Lidingö, Grabert, Gullö, Tomas Carlsson, Tommie, Barfeld, Bodingh, Stefan Andersson, Jocke Ljungh, Bodin, Ken, Jocke, Kenta, simmarna, Micke och Crille Ryder m.fl.
De sista fyra föddes till och med inom ett sex dagars spann på SÖS där de tidigt fick träna på att gapa och kanna på.

”Vår generation födda i början av 70-talet har varit med och byggt upp väldigt mycket”, berättar Johan Gullö som började gå i mitten av 80-talet.

”Vi formades tillsammans när vi var 17-18 år och fick stå upp för Djurgården när Black Army kom, eller raggare i Gävle eller Bajare och invandrare i Södertälje. Efter cirka ett år kom några äldre tillbaka som gillade vad vi gjorde och vi blev riktigt starka. Det tog cirka två år sedan la stora delar av Black Army av för att de inte tyckte det var kul att bli jagade eller som Bodin sa: ”Vi förintade Black Army”. Sedan bildades firmorna som motvikt”, minns Ken.

Den nya yngre generationen hängivna och minst sagt ettriga supportrar började ta plats och ta för sig i klacken. Man hade upplevt halsduksgömmaråren, men flera i den nya generationen var karaktärer som när de växt till sig inte skulle låta sig hunsas.
Att Djurgårdsklacken var liten kan ha hjälpt till att det blev lättare att hitta likasinnade karaktärer och det i sin tur gav en stark och smått unik sammanhållning.
Den grupp Djurgårdare som nu var de som åstadkom en helt ny attityd till supporterskapet kom många från Söderförorter där specifikt Rågsved/Hagsätra var ett riktigt starkt Djurgårdsfäste och där flera karaktärsstarka läktarprofiler bodde. Andra förorter som stod ut vid denna tidpunkt och hade liknande karaktärer var Salem, Haninge, Tullinge, Norsborg och även några från norrort som t.ex. Hallonbergen, Jakobsberg, Sundbyberg och Sollentuna, Man upptäckte att när de höll ihop så fanns inte på kartan att gömma sig för någon.

 

Kuriosa 1989
På en hemmamatch tog Linkan och kompisar med sig respektive familj. Väl framme vid luckan säger Linkan ”Italiensk familj”, vinkade förbi hela sällskapet på 10 pers och kom undan med en enda familjebiljett.

VM i ishockey spelades 1989 i Sverige. Det gick dåligt för Tre Kronor som slutade fyra. Desto bättre gick det för hockeylandslagets kampsång ”Nu tar vi dom!” som gick på ”repeat” på radion. Spelarna sjöng själva låten och ledsångaren var ingen mindre än Håkan Södergren. Låten låg etta på Svensktoppen under ett tag och Södergren syntes i var och vartannat TV-program. Vår nr 22 blev Håkan Södergren med hela svenska folket. Mannen som för alla Djurgårdare är en av de största hjältarna någonsin, och som i många utomståendes ögon mest varit en hockeybuse, blev plötsligt folkkär…