1991 – Hårdare tag mot Blue Saints

Djurgårdsfrillor och Cheers
I början av 90-talet blev det populärt med klädstilar från England i klacken. Umbrojackor, Adidas inomhusfotbollsskor, ljusa jeans och gärna stora guldringar i öronen. Den patenterade s.k. Djurgårdsfrisyren, med snedbena och snagg på sidorna, syns på var och varannan grabb. Ovanpå skulle håret vara hårt kammat så att det syntes. Råttorna tyckte att många i Djurgårdsklacken såg likadana ut och följande konversation hördes mellan fyra Gnagare på puben Cheers som låg på Kungsholmen: ”Nä de är två stycken olika, B och B. Fan va Djurgårdarna ser lika ut i sina frisyrer och guldringar i öronen…”. Gnagaren stannar upp och pekar på en av sina kompisar: ”Men vaffan xxx… du ser ju också ut som en DIF-ligist!”. xxx rodnar under sin råttfärgade kopia av Djurgårdsfrillan…

Foto: Patrik Zachrisson. IFK Norrköping – DIF 1991.

”Det fanns många supportrar som gick på derbyn, men det fanns ingen hype kring supporterkulturen då. De få som levde supporterkulturen var dedikerade. Man kände sig som en kuf ibland och kunde få höra: Ska du inte växa ifrån det där snart….”, berättar supporten Tommie Arvidsson

 

Uppsving för resandet till bortamatcher
Det är kring den här tiden som flera Djurgårdssupportrar började åka mer frekvent på bortaresor och framförallt på hockey. De populäraste resorna var fortfarande Södertälje, Gävle och Rocklundahallen (heter numera ABB Arena Nord) i Västerås. Dels för närheten och dels för att det ofta blev lite stökigt på dessa orter.

Bussarna som användes var uteslutande vanliga SL-bussar utan toalett. Manliga resenärer fick kissa ut genom glappet mellan dörrarna och ibland användes även de svarta sopsäckarna. Trötta resenärer som tog en tupplur på golvet kunde märka att dessa säckar inte alltid höll helt tätt då man kunde komma hem med kläder som luktade allt annat än gott.

Det blev många pisspauser. En gång startade bussen från Centralen och Klarabergsviadukten. Fyll-Öje skrek om pisspaus så fort bussen börjat rulla. Till slut stod chauffören inte ut och stannade vid McDonalds på Sveavägen där ett gäng tog pisspaus i Observatorielunden. Ett svårslaget rekord när det gäller första pisspausen.


Foto: Tomas Carlsson. Bussresa till Brynäs – DIF 1991.
Foto: Tomas Carlsson. Bussresa till Brynäs – DIF 1991.
Foto: Tomas Carlsson. Bussresa till Brynäs – DIF 1991.


Foto: Tomas Carlsson. Packat på ståplatssektionen under Brynäs – DIF 1991.

På en Gävleresa blev det stökigt värre. En herre från orten hade efter matchen fått sig en omgång, som han själv tyckte var oförtjänt. När ordningsmakten kom till undsättning hade ortsbon ett stort skoavtryck i ansiktet. Polisen letade sedan efter en matchande skosula och stoppade Djurgårdsbussarna på väg till Stockholm. Den skyldige fanns dock turaktigt på den buss som slank igenom alla kontroller. Polisen gav sig inte utan jagade vidare efter rätt sko på T-Centralen och på puben Aktuell vid Oxtorget. Mannen med skorna hade dock tur hela kvällen och till nästa match tog han det säkrast att byta skor.

Bild: Blue Saints turnétröja 1991.

DIF hade inför hockeysäsongen 1990/1991 tappat flera namnkunniga spelare, däribland vår unga stjärna Mats Sundin som hade bråttom till NHL. Besvikelsen över detta var stor bland Djurgårdare och delar av Djurgårdsklacken kallade honom för svikare.

Hockeylaget var trots förlusten av Sundin fortsatt dominanta och gick enkelt till semifinal där Västerås väntade. Första mötet slutade med vinst 5-3 och efteråt firade 150-200 Djurgårdare segern på Djurgårdspuben Offside, men framförallt firade man att DIF samma dag fyllde 100 år.

 

DIF 100 år
Djurgår’n anordnade flera events för att fira att vår anrika förening fyllt ett sekel. Bl.a. togs det fram en jubileumsbok som är obligatorisk i bokhyllan hos alla rättroende. DIF tog hela 358 guld på seniornivå de första 100 åren. Gösta ”Knivsta” Sandberg låg bakom tio av gulden. Landslagsman i tre bollsporter och en av våra största profiler någonsin. Mycket välförtjänt blev också Knivsta framröstad som århundrades Djurgårdare av Djurgår’ns supportrar.

Bild: Djurgår’ns 100 årsbok 1991.

Blue Saints tryckte upp speciella 100 års souvenirer. Bland annat trycktes en tröja ”100 år av hat – hata Aik”. Krister ”svikaren” Nordin fick tröjan av några Djurgårdare ”och tackade genom att samma år lämna Blåränderna för arvfienden Solna Aik. Han blev med det vidriga beslutet en av de mest hatade svikarna någonsin.

Det var överlag väldigt mycket DIF och Aik i media detta år, vilket också avspeglade sig på stan. Hammarby hörde man knappt talas om.

 

SM-final och Håkan Södergrens sista match
I hockeyfinalen mot Färjestad 1991 gjorde legenden Håkan Södergren sitt sista framträdande i DIF-tröjan. Han hade efter en tids sjukdom fått minimalt med speltid under rådande slutspel. Publiken skrek ”In med Håkan, in med Håkan!” och efter publikens påtryckningar släpptes till slut nummer 22 in. Jublet visste inga gränser och Håkan gled omarkerad in över offensiv blå med klubban höjd för ett slagskott men fick tyvärr inte passen. Någon minut senare var det fjortonde guldet vunnet. Det var det tredje SM-guldet på raken för DIF som inte förlorat en enda match i slutspelet. Håkan fick över tio år senare en fråga om vilket som var hans bästa minne från Djurgårdsklacken. ”Min sista match i Globen”, berättade Håkan.

”Det var eufori när Håkan fick komma in. Rinken stormades och fylldes av fans som halkade omkring. Jag hade turen att efter en smärre tumult få Södergrens hjälm med nummer 22 på. Jag var lite orolig att tappa hår som Håkan om jag satte på mig den, men till slut övertygade jag mig själv att det var värt det och sprang runt med den på toppen hela natten lång. Folk på besök idag fattar inte varför en hockeyhjälm har finaste platsen i bokhyllan”, berättar Ken.

Artikel: Expressen 1991-03-25. Från finalmatch borta mot Färjestad.


Foto: Okänd. Avgörande finalmatchen DIF-FBK 1991.

Artikel: Expressen 1991-03-27. Guldfirande på stan efter DIF-FBK.

”Jag kommer ihåg sista finalen med Södergren. Jag var naturligtvis inne på isen och slirade runt och kramade bl.a. om Håkan. När jag träffade honom någon vecka senare sa han ’Jag blev full av din andedräkt’”, minns Hasse Esselöv.

Informationsblad om Blue Saints fest lördagen den 14:e september 1991.

 

DIF Europamästare i ishockey
Tack vare hockeyguldet föregående år fick DIF äran att försvara Sveriges färger i Europacupen i Düsseldorf. Blue Saints anordnade en bussresa som skulle ta ca 24h. Priset var 700 kr där hotell ej var inräknat. Det var en skön blandning Djurgårdare som mötte upp inför avfärd. Några unga resenärer som gjorde en av sina första resor och mer erfarna herrar som packat en väska innehållandes tandborste och två Kir. Inget mer.

En Gnagare som kallades Skorpan hade spelat med DIF:s 71:or och senare med FC Hooligan. Han var på väg till innebandyträning och valde vägen förbi Gullmarsplan för att kolla in avresan. Väl där kidnappades han av bussresenärer och fick inte ens ringa sin tjej eller sin chef. Han gnällde hela vägen till Norrköping, sedan blev han full och glömde bort allt tråkigt. Han torskade både tjejen och jobbet men var inte så ledsen för det.


Foto: Hans Esselöv. Bussresan till Düsseldorf och Europamästerskapet i hockey 1991.


Foto: Magnus Grabert. Bussresan till Düsseldorf och Europamästerskapet i hockey 1991.


Foto: Magnus Grabert. Bussresan till Düsseldorf och Europamästerskapet i hockey 1991.

Några Djurgårdare plockades upp på vägen. Bland annat vid en anstalt i Nyköping där det satt en herre som varit rejält uppspelt natten före. Vid ankomst till Düsseldorf började folk leta efter ställen att bo på. Många delade rum för att hålla nere kostnaderna. Pengarna lades istället på partande.

”Minns att pengarna började ta slut någon dag senare så jag blev tvungen att sälja min gamla DIF-halsduk till någon pimpad tysk som samlade på souvenirer”, berättar Steffe Ryder.


Foto: Hans Esselöv. Europamästerskapet i hockey i Düsseldorf 1991.


Foto: Hans Esselöv. Europamästerskapet i hockey i Düsseldorf 1991.


Foto: Hans Esselöv. Europamästerskapet i hockey i Düsseldorf 1991.

Första matchen var mot italienska HC Milano. Någon kväll före matchen brakade det loss utanför Djurgårdarnas pub, vilket fick alla att rusa ut till undsättning. Det slutade med att polisen kom och ställde upp alla på rad för visitering och sen bar det av till fyllecell. Fem personer i varje cell där det endast fanns en träbrits som man turades om att sova/vila på.

En Djurgårdare blev vid ett senare tumult knivskuren av italienska hockeyfans. Italienarna hade kört förbi med minibuss, hoppat ut genom sidodörren och huggit med kniven för att snabbt sticka igen. Samma italienare fick senare en hel del stryk på läktaren och vid ölstånden på arenan. Detta till tyskarnas stora lycka då italienarna varit dryga tills vi dök upp.

Djurgårdaren som blev knivskuren var en av simmarna i klacken och det höll på att gå riktigt illa men efter en sjukhusvistelse fick han komma hem och efter denna incident lugnade han ned sig en aning. Vid tidpunkten var det tre killar som var simmare på ganska hög nivå. De bodde i Nacka och två av dem var rätt galna. De fick ”instant fame” i klacken när de efter ett derby jagade efter flyende råttor ner på spåret och flera hundra meter in i en tunnelbanegång.

Foto: Magnus Grabert. Uppladdning i Düsseldorf 1991.


Foto: Hans Esselöv. Djurgårdare vs pimpade tyskar i Düsseldorf på väg till finalmatchen 1991.

Några äldre Djurgårdare satt precis bakom Djurgårdens avbytarbås. Det var enda läktaren som hade sittplats. Annars var det ståplats runt hela arenan. Under matchen mot hemmalaget Düsseldorf var det fullsatt och världens tryck. Man fick nästan en chock när speakern ropade ut förnamnet på tyskarnas bästa spelare ”…Dieter!” och publiken svarade med ”HEEEGEEEEN!!!”

I finalen mötte Djurgår’n suveränerna Dynamo Moskva som hade vunnit cupen de senaste tio åren. Det var en magisk tillställning och det bjöds på riktigt bra ishockey. Det serverades starköl i anslutning i läktaren och det tog inte lång tid innan gubbarna som gick runt med ölbrickor valde att gå skytteltrafik upp på djurgårdsläktaren. Plastmuggar med öl for genom luften under matchen.
Eurosports producent valde att zooma in Druttens feta håriga mage. Bar överkropp såklart. För att sakta zooma ut. Gjorde stor succé hos dem som stannat hemma.
Matchen var oerhört jämn men Djurgår’n drog det längsta strået och slutresultatet skrevs till 3-2. Djurgårdens IF bäst i Europa. Det var dessvärre ingen vidare festdag i Düsseldorf då de flesta ställen stängde tidigt. Man lyckades dock hitta ett litet, sömnigt ställe där tanten i baren blev smått förmögen av all ölförsäljning.

Om inte Luxemburg-resan varit strax innan hade nog den här resan fått större kultstatus.


Foto: Hans Esselöv. Blandat på läktaren i Düsseldorf 1991.


Foto: Magnus Grabert. Blandat på läktaren i Düsseldorf 1991.


Foto: Hans Esselöv. Djurgårdens IF Europamästare 1991!!

På hemresan tänkte busschauffören att det inte kunde bli värre än krökandet på nedresan. Han förstod emellertid att det var kört då alla bar med sig hur mycket sprit som helst till bussen. Chauffören provade att höja temperaturen för att hålla alla lugna men det gjorde bara att resenärerna tog av sig ned till kalsongerna och krökade ännu mer. Grabert levererade några klassiska ord ”Det får bära eller brista” innan han drack upp en hel flaska och sedan ”Det brast…”.


Foto: Hans Esselöv. Bussresan hem från Düsseldorf och Europamästerskapet i hockey 1991.

 

Hårdare tag mot Blue Saints
Under ett bortamöte mot Gais hälsade några på i Änglarnas kansli på Hotellplatsen. En våning upp i kansliets sekelskifteshus satt IFK:are som väntade på en buss för att ta dem till deras bortamatch mot Aik. De blev hyfsat överraskade när det klev in ett 30-tal busar kl nio på morgonen beväpnade med krocketklubbor. Besöket avslutades med att någon hoppade på Uefabucklan…


Bild: Blue Saints medlemskort 1991.

Bortamatcherna mot Brynäs, Västerås och Leksand var som vanligt ganska stökiga. Dessa händelser tillsammans med ett sönderslaget tåg borta mot Peking bidrog till att DIF var ruskigt trötta på Blue Saints. DIF Hockey hade även fått en tråkigt räkning dagens efter guldmatchen i Globen då det skall ha gått sönder stolar för 140 000 kr på klacksektionerna. Det var de utfällbara sittdynorna som hade gått sönder i rätt stora nummer. DIF Hockey var inte sugen på att betala dessa böter och skicka brev till Blue Saints medlemmar och bad dem betala 250 kr var. Annars skulle man inte få köpa rabatterade biljetter till hockeymatcherna nästa säsong.
På Blue Saints årsmöte hade man beslutat att alla medlemmar skulle betala 250 kr var för att täcka böterna från hockeyfinalen. ”På det viset är alla problem lösta”. Resultatet blev dock dåligt då endast ett fåtal betalade in pengar.


Information om bl.a. ett extrainkallat stormöte för att diskutera Blue Saints framtid.

Det diskuterats fram och tillbaka om supporterföreningens framtid. Blue Saints kallade till stormöte i Brygghuset på Norrtullsgatan 8 december, där bland annat diskuterades om vi skulle säga ja till Djurgårdens förslag på registrering av medlemmar, fortsätta reducerade biljetter m.m.
Blue Saints, DIF Hockey och DIF Fotboll hade ett flertal möten och kom överens om en lösning. En åtgärd blev att medlemskap i supporterföreningen kom att kosta hela 200 kr och då ingick medlemskap i DIF Hockey & DIF Fotboll. Två foton behövdes till det inplastade medlemskortet, där ett foto skulle finnas i ett arkiv som kunde användas för identifiering av bråkstakar. Blue Saints fick i gengäld 480 biljetter på hockeymatcherna, istället för tidigare 229.
Rabatterade hockeybiljetter kunde köpas i Blue Saints biljettlucka vid Globens ingång #1 där det satt någon från Blue Saints styrelse.

Artikel: Expressen 1990-12-11. Ordförande Abbe Törsleff fick ofta stå till svars i media efter oroligheter kring DIF-matcher.

 

Östra Stationspuben
Blue Saints hade blivit portade på många ställen och sökte efter ett nytt permanent samlingsställe. Senast var det Offside på Sveavägen och sedan en kortare sejour på Old Henrys vid Sveavägen/Tunnelgatan. Puben ville vara ”Engelsk” men det blev på sin höjd lite halvdant och man letade vidare efter ett bättre ställe.
Tomas Geijerstam från BS styrelse och Robban Danielsson gick upp till Östra Stationspuben och frågade ägaren, Berit Wahlgren, om de fick sitta där. Berit minns än idag det första mötet med Blue Saints:

”Stället var fullt med matgäster och Peter Bodin satt och skrek rakt ut varpå jag tog honom i nacken. Lindberg satt dessutom och vickade på stolen så att jag var tvungen att säga till”.

Foto: T.V. Tomas Carlsson. T.H. Daniel Johansson. Tidiga bilder från Järnvägsrestaurangen Östra Station.

Berit har alltid varit hård men rättvis och de flesta lärde sig snabbt att respektera och tycka om den bestämda damen bakom bardisken. Berit blev som en ”extramamma” för många av de ungdomar som hängde på Östra. Hon har alltid haft ett stort DIF-hjärta om har dessutom sponsrat DIF ekonomiskt under många år.

Flera från den första Blue Saints-perioden på Östra blev med tiden goda vänner och jag blev väldigt glad när man sjöng ’du gamla du fria’ när jag fyllde år”, berättar Berit.

Foto: Daniel Johansson. Samling på Östra Station 1991.

Innan ett hockeyderby samlades en grupp Djurgårdare på Östra för att värma upp. Under kvällen försökte ett större antal Gnagare storma puben. Gnagarna, varav många var relativt unga, försökte ta sig in samtidigt som det regnade stenar och flaskor. Berit var inte sen att bidra med några tomflaskor för att hindra de svartgula. De drygt trettio Djurgårdarna på Östra var dock vana att ta för sig och medans fem personer höll emot dörrarna mot uteserveringen stormade de andra ut bakvägen och attackerade Gnagarna. Det slutade med sjukhusvistelse för några antagonister och sedan dess har det inte varit några fler påhälsningar på puben.
En Djurgårdare satt, samtidigt som Gnagarna anföll och saker kastades, på toaletten en våning ned och undrade vad som föregick utanför dörren, men tog det säkra före det osäkra och höll sig kvar på toaletten…

Berit kände personligen en av Gnagarna som var med vid stormningen och blev väldigt besviken och arg på honom. Hon hälsade till polisen att ”om ni hittar honom död bakom korvkiosken så är det bara att komma och hämta mig”. Gnagaren i fråga bodde i Åkersberga och åkte ofta med tåget från Östra Station. Han fick höra att Berit var skitarg på honom så han vågade inte åka tåg på ett tag. Efter drygt tre veckor dök han upp vid Berits kiosk med nedsänkt huvud och Berit skällde ut honom efter noter. En äldre herre undrade vad den stackars ynglingen kunde ha gjort för att förtjäna den enorma utskällningen…

När det var samling på Östra före t.ex. ett hockeyderby så kunde det ibland vara runt 300 personer på plats, vilket utgjorde hela 80-90% av klacken. Anledningen varför så många deltog i samlingarna var att vi var få och var tvungna att ha bra sammanhållning mot våra antagonister.

”Det var första delen av Djurgårdsfamiljen, att hålla ihop. Färre men värre. De som var beredda att offra lite mer gick i första ledet och tog hand om de som ville ta det lugnare. De som inte ville bli inblandade kunde på så sätt vara med ändå och känna sig trygga”, berättar Johan Gullö.

 


 

Kuriosa 1991
Försommarderbyt mot Aik vanns av Djurgår’n med 2-1. På Råsundas södra läktare stod en liten Blue Saint-klick med exakt 357 personer som hölls kvar efter matchen, medan de mångfaldigt fler Aik:arna levde rövare utanför. Det kastades sten upp mot Djurgårdsläktaren och de svartgula gick även till attack mot polisen där bl.a. några molotov cocktails kastades. Efter en dryg timme fick polisen till slut kontroll på händelserna och samtliga 357 på BS-läktaren släpptes ut. Känslan av att vara färre var väldigt påtaglig på Södra.