Vi slår ut Aik
Inför sista elitserieomgången under säsongen 79/80 skilde det mindre än tio poäng mellan första och åttonde plats. Aik hade en reell, och DIF hade pga sämre målskillnad en mer teoretisk chans att nå slutspel. DIF, Aik och även Brynäs låg på samma poäng inför sista omgången och Aik hade bäst målskillnad av de tre. Dessutom mötte Djurgår’n just Aik i sista omgången och en seger för Aik skulle troligtvis garantera en slutspelsplats för Solnalaget medans DIF var tvungna att vinna samtidigt som Brynäs inte fick ta mer än en poäng för att nå slutspel. Publiktrycket runt matchen var enormt. Klackarna, som fortfarande stod bredvid varandra, var överfulla. Själva matchen var mycket jämn. I första perioden blev Aik:s målvakt Pelle Lindbergh utvisad. Den ouppvärmda reservmålvakt Gunnar Leidborg fick den otacksamma uppgiften att hoppa in mellan stolparna. Hans Särkijärvi gör direkt 1-0 till DIF och Gunnar Leidborg förpassas till båset igen, med den imponerande räddningsprocenten noll (0). Med bara tio minuter kvar av den tredje perioden kvitterade Aik till 1-1. Strax efter frispelades Aik:s Pelle Mårts som satte pucken i stolpen. Matchen slutade 1-1 och därmed spelade Djurgår’n bort de svartgula från slutspelet vilket fick en ledare inom Aik att säga följande till DIF ”Ni borde ha lagt er så att det åtminstone varit ett ’Stockholmslag’ i slutspelet…”
Crippe från Jakan hade åkt på bortamatcher till Gävle 3-4 gånger på raken under slutet av 70-talet och början av 1980, men lyckades inte se en enda match av olika anledningar. Så här minns han själv:
”Jo, jag hade en viss otur med bortaresorna till Gävle. En gång så var det en kärring som drog igen skjutdörren till vår tågkupé och jag hade några fingrar i vägen. Blev av med fingertoppen men den fick de fast på sjukhuset. En annan gång så klarade jag resan till Gävle men på stationen klev jag på en bagagekärra så handtaget flög upp och knäckte näsan (typ som att kliva på en kratta). En annan resa till Karlstad så blev det lite mycket öl. Träffade en FBK-tjej, och vaknade dagen efter i Karlstad och hade inte en krona kvar på fickan. Lyckades planka in på Stockholmståget och tog mig hem…”
Bild: Vito ”Skruvdobbsmördaren” Knezevic i den orandiga matchtröjan 1980.
Fotbollslaget hade detta år en helblå hemmatröja helt utan ränder vilket rörde upp starka känslor i Djurgårdsleden. När DIF dessutom gjorde en väldigt svag säsong, och var ytterst nära att åka ur division 1, fick den orandiga tröjan del av skulden. Till många supportrars glädje blev tröjan bara ettårig.
”Vi har haft ett hårt tryck på oss från medlemmar att byta tillbaka till den blårandiga tröjan”, kommenterade generalsekreteraren Åke Barrling.
Matchtröjor var över huvud taget ytterst ovanligt på läktaren vid tidpunkten. De gick inte att köpa över disk och de få som existerade på läktaren var oftast gåvor från spelare. Spelartröjor brukade dessutom ärvas vidare inom klubben i stor utsträckning och då användes de helt enkelt tills de gick i bitar.
Foto: Catti Cronvall. Blandade bilder från 1980.
Busigt hembesök i Farsta
Efter ett derby mellan DIF – HIF på Råsunda hade ett gäng Djurgårdare begett sig till T-Centralen för att ta pendeln hem. Några av dem bodde i Spånga, andra i Skogås och flera i Farsta Strand. När de står på perrongen hörs ett skrik från, som det visar sig, 30-40 Bajare vilka jagar en ensam Djurgårdare upp på perrongen där han flyr ned på spåret. Hammarbyarna upptäcker inte den mindre grupp Djurgårdarna på perrongen. De står istället och hånar den ensamma Djurgårdaren som var en kille från Skogås. 5-6 Djurgårdare iakttar det hela en kort stund och snackar ihop sig hur de ska hjälpa den ensamma Djurgårdaren. De insåg att de var i kraftigt numerärt underläge men tyckte ändå att de var tvungna att göra något. En av Djurgårdarna säger att han kommer att attackera Bajarna och att de andra skulle vänta på hans signal. Han smög sig fram bakom en pelare, skrek rätt ut samtidigt som han slog vilt omkring sig. De andra Djurgårdarna gick samtidigt till attack varvid gruppen Bajare fick panik, splittrades och började fly över spåren. En Djurgårdare får i samma sekvens ett paraply i huvudet som än idag gör sig påmint av ett ärr. En annan Djurgårdare jagade efter några Bajare varav en av dem var tjej. Tjejen var från Örebro och känd i Djurgårdsleden då hon tidigare hängt med DIF. Det ville sig inte bättre än att tjejen ramlade och gjorde sig illa när hon var på väg upp från spåren. En anekdot i detta var att när polisen kom till platsen visade det sig att en av poliserna var en spelare i Djurgårdens hockeylag.
Bajarna skämdes efteråt eftersom de hade sprungit för betydligt färre Djurgårdare. Tjejen som ramlat spred ut ett rykte att en av ”DIF-tvillingarna” hade spöat henne. Detta var troligtvis av ren bitterhet eftersom hon tidigare blivit dumpad av samma ”DIF-tvilling”, och blev då ihop med en Bajare och helt sonika bytte halsduk till en grön/vit.
Foto: Okänd. Samtal inför derbyt mot Hammarby 1980.
Några dagar efter derbyt var det en träningsmatch mellan DIF och Hammarby på Hovet. Bajens klack var uppemot 1000 personer medans DIF endast fick ihop ett 100-tal. En i Bajenklacken som var känd för sin enorma längd kom fram till tvilling nummer två, Lelle, och frågade om han hade spöat en tjej. Svaret blev nekande såklart och då frågade den långe Bajaren vad hans brorsa heter? Under matchen skanderade senare Bajenklacken ”Döda Leffe klapp klapp klapp” vilket fick Djurgårdarna att dra på smilbanden. Leffe hade inte ens varit närvarande vid incidenten på Centralen.
Tvillingarna blev ibland tvångsarresterade av polisen eftersom ”de utgjorde ett hot” som polisen formulerade det. Detta hände under träningsmatchen då 5-6 stadiga polismän hämtade tvillingarna på läktaren. Denna gång blev de inte satta i häktet utan kördes hem. Lelle bodde inneboende hos tjejens föräldrar i Älvsjö och blev körd dit, medan Leffe kördes hem till Farsta Strand.
DIF vann själva matchen lätt och efter slutsignalen gick många Djurgårdare i riktning mot Gullmarsplan. Djurgårdaren Berra kom ifrån de andra och mellan två bussar dök plötsligt den långe Bajaren och ett tiotal i hans följe upp. Berra hade vid tidpunkten opererat sin vänsterarm som satt på en ställning rakt ut.
”Det blev några långa sekunder tills någon sa – låt han gå”, minns Berra.
Drygt 100 Bajare, med en lång och en tjock i spetsen, begav sig efter matchen till Farsta Strand för att leta upp tvillingarna som man ansåg hade plockat lite för många Hammarbyare. Bajarna anlände med pendeln och väl framme frågade de en annan Bajenliknande figur, som strök längs väggarna med tveksam klädsel, vart DIF-tvillingarna bodde.
Ryktet hade dock nått Djurgårdsleden och en fullastad Saab åkte i ambulansfart till Farsta Strand beväpnade med slagträn. Man fick syn på Bajarna i bostadsområdet och smög fram med bilen. En av Bajarna såg bilens DIF-märke och började kladda på bilen varpå Djurgårdarna hoppade ut och började veva med sina slagträn. Stora samlingar av människor kan ibland reagera med panik och så även vid detta tillfälle när de fick springa gatlopp ända till T-banan och flera fick stryk. De som inte flytt fick se vad 5-6 galningar kan göra, eller rättare sagt vad 5-6 människor som saknar rädsla, kan åstadkomma i enormt numerärt underläge. Djurgårdarna hoppade sedan in i bilen och körde vidare mot tvillingarnas hus. Bajarna samlade ihop styrkorna och fast beslutna att hämnas beväpnar de sig med plankor från Larsboda industriområde och går vidare. På vägen såg de ”Blue Saints” sprejat på en husvägg och förstod att de var på rätt väg.
Leffe hade vid det här laget fått höra vad som var på gång, tog sin schäferhund och gick ut för att möta upp.
”Kunde ju inte stannat hemma, då hade morsan blivit vansinnig”, minns Leffe.
Foto: Catti Cronvall. Till vänster skiss på medlemskort för Blue Saints 1980.
Vid ytterdörren mötte Leffe sällskapet från Bilen, Storlasse, Rille och Skogåspunkarna, som berättade vad som hänt. Leffe släppte in hunden igen, fick ett basebollträ och smög iväg med gänget. Bajarna anlände strax efter och stannade upp utanför tvillingarnas hus där några satte sig på ett långt räcke på Ullerudsbacken. Djurgårdarnas plan var att överraska Bajarna från sidan men avbröts av polisens blåljus. Man fann det bäst i att kasta in basebollträna i ett buskage och det hela förlöpte utan mer blodvite.
Ingen Djurgårdare skadades under bråken och de anmälningar som haglade in mot Djurgårdarna lades ned p.g.a. styrkeförhållanden samt anledningen till bråket.
En Djurgårdare som inte fick plats i bilen hade själv tagit sig via tuben till Farsta Strand och vidare till Ullerudsbacken där han möttes av ett större gäng Bajare och blåljus. Det hela var redan över när han fick syn på en Bajare som höll sig för ryggen och verkade ha riktigt ont. ”Det hoppade ut en stor jävel ur en bil och drog ett basebollträ rätt i ryggen på mig”.
Den ensamma Djurgårdaren försökte verka lite medlidande och sa något i stil med ”ja det är ju trist när sådana här saker händer”, medans han tänkte för sig själv ”bra jobbat grabbar”…
Efter bråket gick ryktet bland Bajare att tvillingarna inte vågade ta fighten själva och istället skickade de ut sina ”stormtrupper”.
”Vi hade iofs en enorm sammanhållning men dessa rykten var helt obefogade och skapades av den rädsla som bara växte och växte”, berättar Lelle.
Artikel: Matchprogram 1980-05-03. Generalsekreterare Åke Barrling klagar på supportrarnas framfart med bl.a. flaggbränningar.
Blue Saints får åka med spelarbussen
Djurgår’n skulle möta Åtvidaberg borta en söndag i maj och många supportrar tog tåget ned. Samling som vanligt vid ”bögringen” på Centralen. Alla tre supportergrupper i Stockholm använde samma samlingsställe, precis vid SJ:s biljettkassor, och det hände faktiskt vid något tillfälle att vi hade samling precis samtidigt som Gnagarna.
Tåget ned till Åtvidaberg gick via Linköping. Själva matchen vann Djurgår’n och stor hjälte blev Vito Knezevic som gjorde det enda målet.
Kl 18:00, lagom till hemresan, bröt en tågstrejk ut i Stockholm. 20 Djurgårdare, blandat killar och tjejer, blev strandsatta och försökte ta sig hem. De stoppade DSC:s buss, berättade vad som hänt, och bad snällt om att få åka med. Bussen hade många lediga platser och hade lätt kunnat få in ytterligare 20 personer men svaret blev ”nej, ni är för stökiga…”. Förmodligen eftersom tvillingarna var med, som både var bannlysta och som sedan en tid börjat arrangera resor i Blue Saints namn. De busslösa Djurgårdarna blev förbannade och skickade några stenar efter DSC-bussen. Några i ledningen för DSC menade att ungdomarna på ståplats snodde folk från DSC:s resor vilket många av de yngre tyckte var absurt. Det var en enorm generationsklyfta och kulturkrock mellan de äldre i Djurgårdens Supporters Club & de yngre i blivande Blue Saints.
Lite senare kom dock spelarbussen med Knivsta & Vito Knezevic åkandes och de plockade snabbt upp Djurgårdarna som fick följa med till huvudstaden. Att få åka med spelarbussen var en högvinst tyckte alla.
”Åtvidabergsresan var viktig eftersom det, i den lilla fotbollsklacken som Djurgården hade, började byggas upp en enorm sammanhållning. Båda Aik och Bajen hade större fotbollsklackar än Djurgår’n, men på ishockeyn hade DIF och Aik jämbördiga klackar. Dessutom hade vi med sittplatsen i sånger och det hade aldrig de andra. På fotbollsderbyn hade t.ex. Bajen en stor klack på Råsundas östra läktare plus en yngre mindre klack på Norra som bara den var större än vår klack. Vi hade flyttat upp på Norra övre och kompenserade att vi var få med ett stort engagemang där vi bl.a. sydde upp mängder med jätteflaggor vid ett tillfälle. Att se utvecklingen under de senaste 30 åren har varit helt underbart”, berättar Lelle.
Foto: Danne Lindström. Chill i solen på Stockholms Stadion 1980.
Bortaresa till Sundsvall
Bröderna Bengtsson anordnade bussresan till Sundsvall borta i slutet av juni. Någon hade med sig en stor bok med bilder och ramsor från olika klackar och boken gick runt i bussen och gav mycket inspiration.
”Själv fastnade jag för en bild på Celtic-klacken som gjorde att jag vid landskampen mellan Sverige och Skottland samma år försåg mig med en halsduk av en gatusäljare samt en drös med Charlton pins som gjordes om till olika hemmagjorda DIF-märken att ha på jeansjackan”, minns Micke Tanneståhl.
Artikel: 1980-06-29. Supportrarnas version av de stökiga händelserna i Sundvall.
Resan kom att bli väldigt uppmärksammad i pressen på grund av en del fylla och stök mot bl.a. polisen.
Redan vid ankomst var Sundsvallsraggarna snabbt där och muckade med Stockholmarna. Detta var relativt vanligt på flera mindre orter i Sverige. Denna gång lugnade det ner sig ganska snabbt och Djurgårdssupportrarna kunde gå in på arenan.
En Supporter hade med sig ett avsågat basebollträ i en väska, och eftersom säkerheten och kontrollen vid insläppen vid den här tiden inte var på någon högre nivå, hade han räknat med att få med sig väskan in på arenan. När han precis kommit in blir han dock tillsagd av en polis att öppna väskan och när polisen får se innehållet utbrister polisen ”men vad har vi här då, vad ska du med den här till?”. Djurgårdaren kände pressen att komma med en bra förklaring och klämde till med ”Jo, det var så här att vi spelade lite brännboll innan matchen på en äng här borta”. Inte nog med att polisen godtog förklaringen, Djurgårdaren fick till och med behålla sitt basebollträ.
På läktaren fortsatte trakasserierna där polisen plockade folk till höger och vänster som de ansåg vara alltför berusade. Lelle blir sned och drar en höger på en konstapel. Han grips direkt och får sitta på häktet.
Bild: Ovanlig halsduk från 1980.
Dåvarande kassören i Djurgårdens Supporters Club, Bertil Pettersson, var efteråt ordentligt upprörd och sparade inte på orden när han blev intervjuad av kvällspressen kring oroligheterna i Sundsvall:
”Vi vill inte ha något att göra med slöddret och är ledsna över att de kallas Djurgårdssupportrar. Dessa vandaler och fridstörare chartrar själva en buss och åker från Stockholm till Djurgårdens bortamatcher. Vi har försökt hindra dem genom att ringa till bussbolagen och berätta om deras fruktansvärda uppträdande. Helst skulle vi vilja att de inte nämndes i samband med Djurgården…”
Vid hemresan åker bussen förbi häktet som brukligt. Flickvänner grät och Leffe försökte medla men brorsan Lelle och ytterligare någon Djurgårdare fick stanna till dagen efter och ta sig hem på egen hand.
På bussen hem spelades som vanligt bl.a. ”Hem till Stockholm igen” av Magnus Ugglas tidigare kompband, Strix Q (Strix = Uggla på latin). Låten var en cover på The Moves gamla singel ”Blackberry Way” från 1968. Den svenska texten handlade om turnerande och var lätt att relatera till på de långa bussresorna [Länk]:
”Showen är slut
det här var sista dan på vår turné
ska ni mé
hemåt igen
till samma tråkiga replokal
vi har inget val.Aldrig kommer vi att kunna glömma
dagar vi haft i vår buss
minnena vi målar på varann.Hem till Stockholm igen
det har vart roligt
helt otroligt
skitigt och rökigt ibland
men fan vilket ös på vårat band.Vakter som svär
över att det är så tuffa tag
men vilket drag
dom är för få
det märker dom när fansen trycker på
då är det för sent.Hela vägen hem kan vi drömma
om festerna som blev skandal
aldrig förut har vi haft ett sånt drag.Hem till Stockholm igen
turnén e slut nu
så passa på och njut nu
snart är festen förbi
och tråkig vardag väntar att ta vid.””Särskilt när vi vunnit var det jävligt nice att ha den låten i högtalarna”, minns Roger Pettersson.
Foto: Pär Rosenberg: Tåg till Frölunda-DIF 7 dec 1980.
Foto: Pär Rosenberg: Göteborgs centralstation inför Frölunda-DIF 7 dec 1980.
Foto: Pär Rosenberg: Femmans köpcentrum i Göteborg inför Frölunda-DIF 7 dec 1980.
Bild: Matchprogram Djurgården Hockey från 1980 med sloganen ”Djurgår’n Igen” som hade använts sedan mitten av 70-talet.
Ståplatsen tas bort från Hovet
Strulet på Hovets ståplats fortsatte och inför hockeysäsongen 80/81 tyckte Stockholm Fritid, Polisen, DIF och Aik att det fick vara nog. De beslutade att ta bort Hovets ståplats helt.
Ungdomarna som ville ha en levande, sjungande, ståplats ansåg att DIF försökte göra sin publik till en ”biopublik”. Detta ledde till att några Djurgårdare, med Björne Grandin & Lars ”Berra” Eisjö i spetsen, köpte en mängd biljetter till en och samma sittplatssektion på kortsidan där klacken kunde hålla till. Biljetterna såldes på den tiden nedanför gamla Hovet-trappan och Berra köpte biljetter för hela lönen på 4 000 kr. Priset var 25 kr/st så det räckte till 160 stycken. På sittplatssektionen fortsatte klacken, precis som tidigare, att stå upp och hoppa. Ibland gick några stolar sönder men tack vare detta lyckades Djurgårdarna hålla ihop klacken trots att ståplatsen var borta.
Bild: ”Autografer” från de som stod i ”Djurgårdsklicken” under en match på Hovet 1980.
Ståplatsens borttagande på Hovet ledde till att Djurgårdare och Aik:are träffades på restaurang ”Hamlet”, som låg på Vasagatan mitt emot Centralen, för att snacka ihop sig om ståplatserna på Hovet. ”Aik:arna var faktiskt rätt skärpta typer trots allt”, tyckte Berra som var med på mötet. Man beslöt att Djurgårdare och Aik:are skulle göra gemensam aktion där man på en DM-finalmatch (distriktsmästerskap i hockey), direkt efter slutsignalen, hoppade sönder hundratalet stolar på den tidigare ståplatsen. Därefter vandrade supportrarna mot, och slog sönder, station Skärmarbrink för att visa sin frustration. Detta hjälpte såklart föga men man kan likna tilltaget vid när en populär ungdomsgård läggs ned och ungdomarnas intressen inte tas till vara.
Artikel: Aftonbladet 1980-08-26. Vandalisering p.g.a ståplatsernas borttagande.
Detta skedde även vid ett annat tillfälle när Djurgårdare och Gnagare träffades på Gröna Lund. Man bröt sig då in på Hovet via den stora dörren mot Söderstadion och i mörkret hoppade sönder ett flertal stolar.
”Ståplatsens borttagande på Hovet var gnistan till att bilda en supporterförening”, berättar Staffan Dahlström som senare kom att ingå i styrelsen.
”Man tyckte att det var skit helt enkelt och ville till varje pris få tillbaka sin älskade ståplats”, minns Björne och Berra.
Artikel: Aftonbladet 1980-11-22. Insändare som vill ha tillbaka ståplats.