Hockeyderbyn med pyro på ståplats
Hovets publikkapacitet var länge 9 781 men på derbyn var det ofta över 10 000 personer som klämt in sig. Titt som tätt hände det att någon på ståplats brände av en rökbomb så att hela arenan rökfylldes. Speciellt efter nyår var det populärt med pyroteknik såsom smällare och raketer. Det var inte helt ovanligt, lite beroende på nykterheten hos de längre upp i klacken, att kastade smällare kunde landa på de unga grabbarna längst ned i klacken och raketer kunde ibland sätta sig i isoleringen i Hovets tak…
Foto: Björn Tilly. Ståplatsläktaren på Hovet 1983.
På hockeyderbyn fortsatte Hovets tårtbitar att vara knökfulla redan en kvart innan nedsläpp. Hockeyderbyn mot Aik var dåtidens stora sporthändelse i Stockholm och på ståplats ville heja- och hatramsorna aldrig tystna.
”Derbymål är värda lite mer än andra mål och att få avgöra ett derby är en underbar känsla. Det är underbart, stödet publiken ger oss betyder mycket”, sa Håkan Södergren i matchprogrammet.
”Derbyn är något alldeles extra för spelare från Stockholm. Man längtar efter att få gå genom spelargången, glida ut på isen och höra publikens jubel. I det läget får jag gåshud”, berättade Tommy Mörth.
Ibland snodde någon en svart/gul halsduk som hängdes upp på vajrarna högst upp under taket. En tändare kom fram och halsduken tog eld varpå klacken skanderade ”Gnaget brinner!”. Även Gnagare och Bajare roade sig med att elda halsdukar. Polisen var dock inte lika road och satte senare stopp för halsduksbrännandet genom att gå in med kravallhjälmar så fort det började lukta bränt. Kärnan av supportrar på ståplats höll ihop och speciellt på derbyn var det viktigt med sammanhållningen mot fienden, Aik, och när derbyna var slut kunde det ofta höras ”sista vagnen!”, med hänvisning till tunnelbanan vid station ”Isstadion”.
Foto: Björn Tilly. Ståplatsläktaren på Hovet 1983.
Foto: Björn Tilly. Glada ungdomar på Hovets sittplats 1983.
Bild: Blue Saints började med inplastade medlemskort under 1983.
SM-Guld ishockey #11
Djurgår’n var ruskigt starka i hockey säsongen 1982/1983 och spelade 19 raka matcher utan förlust, vilket är rekord i modern tid. I semifinal slog DIF relativt lätt ut Björklöven. På bortamatchen mot Björklöven hade ett gäng Djurgårdare dragit runt på ”stan” före match. En i gänget lånade på skoj en sparkstötting men det uppskattades inte av den lokala ordningsmakten som stoppade vederbörande och skrev en rapport om händelsen. Det blev senare rättegång och Djurgårdaren åkte dit för sparkstöld.
I final väntade Färjestads bollklubb, Värmlands stolthet. Två lag med en sedan tidigare utvecklad rivalitet.
”På vägen mot finalen byggdes rivaliteten dessutom upp av några incidenter som lade grund för ord som gnällspikar och ryggsäckshockey”, minns Håkan Södergren.
Första finalmatchen av fem spelades på bortaplan. FBK chockstartade och ledde med hela 4-0 efter en period. Färjestads stora stjärna Håkan Loob var inbladad i det mesta och slutresultatet skrevs till 6-1.
Foto: Pär Rosenberg. Färjestad-DIF mars 1983.
Under andra finalmatchen på Hovet hetsades det väldigt mot Loob för att få honom ur slag. Spelarentrén låg precis bredvid Djurgårdsklacken och när ”Looben” gjorde entré möttes han av en tusenhövdad klack. Håkan stannade kort framför klacken och stirrade upp mot ett hav av hat. En plastmugg med öl träffade hjälmen så att det rann nedför visiret. Mängder av andra saker kastades också mot Looben bl.a. snus, läsk och en falukorv. Han blev så pass överöst med saker att han tvingades gå ut igen och byta tröja. Under matchen sjöng klacken ut Färjestads stjärna så att han blev helt ur spel och de ramsor som sjöngs var inte helt rumsrena. Håkan själv refererar till ramsorna som ”bögnidramsor” i sin biografi, och ramsorna var följande i diverse olika tappningar om Håkan och brodern Peter i FBK:
”Håkan Loob é homosexuell, KLAPP, homosexuell, KLAPP, homosexuell, KLAPP…”
”Håkan och Peter är inte som oss andra, aj aj, dom bögar med varandra…”
”Håkan suger Peters k*k iaiaooo…”
”Peters mamma är en pappa…”
Expressen klagade såklart på DIF-publikens beteende, med all rätt kan man tycka, vilket resulterade i att tidningens dåvarande sportchef, Bertil Jansson, fick en egen nidramsa av klacken i efterföljande match. Det måste ha varit en historisk premiär att en klack hånade sportchefen bakom ett mediedrev. Ordet mediedrev var inte ens uppfunnet då.
Ordförande Björne Grandin blev uppringd av Ulf Adelsohn som bad Björne att få tyst på hela klacken. Det fanns flera styrelsepampar som trodde att det fungerade så. ”Varför gör ni inget åt bråken, fick man ofta höra. De hade ingen verklighetsförankring alls” berättar Berra.
Artikel: Expressen 1983-03-16. 1-1 i matcher efter 7-2 på Hovet.
”Jag kommer ihåg fjärde matchen på ett kokande Hovet när vi verkligen krossade och psykade FBK och i synnerhet Loob som när matchen redan var avgjord ’fejkade’ en skada. Han lämnade Hovet inför ett öronbedövande buande och visslande och det regnade in både det ena och det andra när han staplade förbi den proppfulla ståplatsen där Blue Saints stod. När han lämnat arenan skrek hela Hovet klassiska: Nu tar vi brorsan!”, berättar Tobias Lindahl, som stod i klacken under finalen.
Artikel: Expressen 1983-03-21. Expressens förstasida om Loobens s.k. skada.
Lars ”Berra” Eisjö från Blue Saints styrelse blev intervjuad av Aftonbladet efter andra drabbningen på Hovet och reportern fick fram en ursäkt för Loob-ramsorna. ”Det fick en del personer i klacken att titta snett på mig ett tag framöver”, minns Berra.
Artikel: Aftonbladet 1983-03-22. Aftonbladets förstasida. Reportern försökte få fram en ursäkt från DIF-fansen.
Efter fjärde finalmatchen skrev dessutom Leffe Boork ett brev ”Till alla Djurgårdsfans som känner sig träffade!”. Brevet publicerades i sin helhet Expressen och där stod följande:
Artikel: Djurgårdaren 1983 #3. Leffe Boorks brev angående Djurgårdspublikens uppträdande. Artikel: Expressen. 1983-03-23. Inför finalmatch 5 mellan DIF och FBK.
Svenska Dagbladets undersökande reporter Gits Olsson skrev en artikel som handlade om klackens hånande av Håkan Loob. Gits hade pratat med klackfolk som vidare hade nämnt Gudis som ledare och Gits hade dragit egna slutsatser om att det var Gudis som hade hetsat hela Hovet till att sjunga ”Håkan Loob är homosexuell”.
Gits skrev att ledaren för pöbeln var någon som kallades för xxxxx. Sedan fortsatte han att ”Jag känner inte denna xxxxx men om denna xxxxx levt i -30 talets tyskland så hade han kunnat få ett bra jobb i partiet. Eller -50 talets USA så skulle han lätt kunna bli en ny Billy Graham. Eller varför inte en ny Ayatollah Khomeini om han levde i Iran” och så vidare.
Gudis blev irriterad, ringer upp Gits, och presenterar sig med tillägget ”det är mig du kallar Sveriges Ayatollah Khomeini”. De båda kom överens om att träffas för att reda ut det hela och man samtalade ett bra tag. Det hela mynnade ut i en ny artikel där Gits bad om ursäkt, dock vinklad så att det i första hand var fansen som bad om ursäkt.
Artiklar: SvD 1983-03-22 och 1983-03-24. Pressen gick hårt åt Djurgårdsklacken efter Loob-ramsorna.
”Vad Håkan Loob fick utstå på Hovet är nog det värsta en Svensk idrottsman någonsin utstått.”, menar Gudis när han tänker tillbaka.
Femte och avgörande finalmatchen spelades i mars på neutral plats, Scandinavium i Göteborg. Intresset var såklart rekordstort inför bortaresan och man hade fått låna Hovet för uppsamling vid avresan. Utanför ett insläpp stod det ”Förbetalda” och vid ett annat kunde resenärerna betala direkt vid insläppet. När 50 personer passerat ett insläpp slussades de ut till en väntande buss. Det blev totalt 15 bussar som rullade mot Göteborg, i regi av Blue Saints, Djurgårdens Supporters Club & DIF, samt att många åkte tåg ned.
Foto: Pär Rosenberg. Tåg från T-Centralen till 5:e och avgörande hockeyfinalen mot Färjestad 1983.
Foto: Pär Rosenberg. Tåg till 5:e och avgörande hockeyfinalen mot Färjestad 1983.
Foto: Pär Rosenberg. Tåg till 5:e och avgörande hockeyfinalen mot Färjestad 1983.
Foto: Pär Rosenberg. Tåg till 5:e och avgörande hockeyfinalen mot Färjestad 1983.
Foto: Pär Rosenberg. Tåg till 5:e och avgörande hockeyfinalen mot Färjestad 1983.
Foto: Patrick Rausko. Samling inför bussresan till 5:e och avgörande hockeyfinalen mot Färjestad 1983.
Foto: Patrick Rausko. Bussredan till 5:e och avgörande hockeyfinalen mot Färjestad 1983.
Foto: Patrick Rausko. Bussredan till 5:e och avgörande hockeyfinalen mot Färjestad 1983.
Foto: Patrick Rausko. Bussredan till 5:e och avgörande hockeyfinalen mot Färjestad 1983.
Foto: Patrick Rausko. Bussredan till 5:e och avgörande hockeyfinalen mot Färjestad 1983.
Foto: Patrick Rausko. Bussredan till 5:e och avgörande hockeyfinalen mot Färjestad 1983.
Foto: Patrick Rausko. Resa till 5:e och avgörande hockeyfinalen mot Färjestad på Scandinavium i Göteborg 1983.
Foto: Pär Rosenberg. Från 5:e och avgörande hockeyfinalen mot Färjestad på Scandinavium i Göteborg 1983.
Foto: Pär Rosenberg. Scandinavium under 5:e och avgörande hockeyfinalen mot Färjestad 1983.
Foto: Pär Rosenberg. Scandinavium under 5:e och avgörande hockeyfinalen mot Färjestad 1983.
Foto: Pär Rosenberg. Tåg hem efter 5:e och avgörande hockeyfinalen mot Färjestad 1983.
Foto: Rikard Gustafson. Matchprogram från finalen och grabbar redo för match 1983.
Bild: Knappmärke/badge från Djurgården Hockey 1983 när vi gick förbi Brynäs i flest vunna SM-guld.
Totalt hade runt 2 000 Djurgårdare gjort resan för att heja fram DIF till första guldet på tjugo år och man fyllde ut stor del av ena långsidan på Scandinavium. Många hade tagit sig ned med SJ-tåg och på läktaren dominerade våra färger även om det var väldigt många nyfikna Göteborgare på plats. Djurgår’n chockstartade i matchen och gjorde tre mål på 15 minuter som nästan tog knäcken på Färjestad. Andra perioden blev mållös med ett visst spelövertag för Färjestad. I tredje perioden reducerade Färjestad till 4-2, men när DIF gjorde 5-2 med mindre än två minuter kvar var matchen definitivt avgjord och alla Djurgårdare på läktaren började ta ut segern. Djurgår’n vann till slut finalen med 6-2 och tog hem SM-guld nummer elva.
För de flesta nedresta var detta den största framgången sedan finalen -79 och första gången som ungdomarna på den sjungande ståplatsen fick uppleva ett guld i total eufori.
”Det är tack vare dem (DIF-supportrarna på läktaren) som vi vinner, de é otroliga oavsett vad ni skriver om dem…”, sa Håkan Södergren i intervjun för Sportnytt direkt efter slutsignalen.
Artikel: Expressen 1983-03-24. Segerbussen hem från avgörande SM-finalen mot Färjestad.
Artiklar: 1983-03-25 GT och GP. Diverse bilder från finalen.
Artikel: GT 15 år efter SM-finalen.
Några nedresta Djurgårdare var efter matchen för fulla för att komma in på segerbanketten på hotell Opalen. De drev omkring på stan och råkade där springa på självaste Håkan Loob. Gänget beslöt sig för att förfölja och håna den haltande och snart gråtandes ”Looben” ett tag…
Att DIF-klacken fick Färjestads notoriska målskytt Håkan Loob ur balans var säkert en bidragande faktor till den relativt enkla segern i sista matchen. ”Looben” berättade senare i DN att han tog illa vid sig när DIF-klacken kallade honom homosexuell. ”Looben” var helt enkelt för bra och i efterhand är det tveksamt om DIF hade vunnit utan psykningarna som fick stjärnan ur balans.
På resan hem festades det ganska hårt och enligt de som var med lär det ha varit ett under att tåg och bussar höll sig kvar på räls respektive vägar när det bar av hem till Stockholm den natten.
Kuriosa var att samma Håkan Loob tidigare hade velat spela för DIF, men då ville inte tränarparet Lasse Björn/Rolle Stoltz ha honom i föreningen och så blev det.
Foto: Denis Andersson. På väg till Västerås 1983.
Fotboll: Domare bestal DIF på allsvensk uppflyttning
I januari spelades kvalet till Hallsvenskan som skulle gå av stapeln året efter. Hallsvenskan var en turnering i inomhusfotboll som spelades från 1984 och ett tiotal år framöver. Tommy Berg fixade en tågresa till kvalmatchen som spelades i Västerås. Tack vare de rabatter som fanns fick man ned priset till runt tjugo kronor tur och retur, men intresset för inomhusfotboll var dock inte speciellt stort i DIF-leden så man blev inte fler än 17 man.
Bild: Matchprogram från 1983 med klassiska ”I LOVE ATARI” reklamen på tröjan.
När sällskapet väl anlände till Rocklundahallen var turneringen redan igång. Uppe i det högra hörnet på kortsidan stod en 100-150 man stark VSK-klack. Djurgårdare och Västeråsare hade ont blod från året innan och trots det numerära underläget bestämde sig gruppen för att konfrontera Västeråsarna. Scenerna som sedan utspelas är ganska dråpliga då 100-150 VSK:are i panik flyr över till långsidan. Man måste haft en grym respekt för Djurgårdssupportrar efter höstmatchen året innan.
Fotbollssäsongen i division två gick hyfsat. Djurgår’n hade riktigt bra bortastöd och det var i snitt två bussar till varje bortamatch. Djurgår’n slutar till sist på en andraplats bakom IFK Norrköping vilket betydde kval mot det Allsvenska laget Kalmar FF. Lagen möttes två gånger i mitten av oktober, hemma och borta. Djurgår’n vann hemmamatchen med 1-0 och hade då ett ben i Allsvenskan. Till returen fick Blue Saints ihop sex bussar som rullade ned mot Ölandsbrons fäste på fastlandet. Matchen mot det rutinerade Allsvenska laget blev dock betydligt tuffare än vid hemmamötet.
I slutet av matchen ledde Kalmar med 3-1 och allt såg nattsvart ut. Då lyckades Djurgår’n forcera in bollen och plötsligt var Djurgår’n i Allsvenskan. Dessvärre påstod domaren att han sett en ojusthet och dömde bort målet för att Vito ”Skruvdobbsmördaren” Knezevic ska ha ruffats.
Foto: Okänd. Laddning innan Kalmar FF – DIF 1983.
Matchen blåstes av och DIF hade förlorat p.g.a. ett tveksamt domslut. Det blev för mycket för några Djurgårdare som stormade in på plan samtidigt som lyckliga Kalmarfans omfamnade sina spelare. Både kalmarsupportrar och kalmarspelare angreps med knuffar, sparkar och slag från Djurgårdssupportrar. Några av de som bråkade var till vardags fredligt lagda men till och med deras gräns var nådd denna dag. Under tumultet slår en Kalmarsupporter en integralhjälm i skallen på en Djurgårdare och efter det la han benen på ryggen och sprang.
Några stockholmare jagade efter killen som försvinner in på en MC-lokal i närheten och låste dörren. Djurgårdarna smet in genom ett öppet fönster och konfronteras av några lokala MC-killar. De åker snabbt i backen och Djurgårdarna passade även på att välta några MC:s.
Besvikelsen var enorm och stockholmarna kände sig bestulna på ”vår” allsvenska plats. Urdjurgårdaren och dåvarande marknadsgeneralen för Tipstjänst, Lars-Gunnar Björklund som syns till höger i bilden nedan, försökte efter matchslut lugna de upprörda Djurgårdssupportrarna och efter en stund lugnade det ned sig. Lars Gunnar lyckades även snacka loss den unga DIF-supporten som grips av polis på bilden. Händelsen resulterade i mycket skriverier med svarta rubriker dagen efter.
Foto: Joy Lindstrand. Stökigt efter Kalmar FF-DIF 1983.
Kval till Europacupen i ishockey
Tack vare SM-guldet i ishockey 82/83 fick Djurgården möjligheten att kvala till Europacupen i ishockey som skulle spelas året efter.
För att ta sig till gruppspelet var det vinnande klubblaget från respektive land tvungna att spela en eller flera kvalificeringsmatcher. Djurgården gick in i kvalomgång två i Europacupen och fick där möta Holländska mästarna Feenstra Flyers från Heerenveen. Lagen möttes i två matcher, borta och hemma.
Blue Saints anordnade en resa till bortamötet i november 1983, vilket blev den första historiska utlandsresan för den nybildade supporterföreningen och tillika den första organiserade utlandsresan för klackfolk i Sverige.
Vid tidpunkten var det lite svårt att få tag i ett bussbolag för Stockholms supporterklubbar, detta p.g.a. diverse uppmärksammade händelser och de flesta bussbolagen hade inte heller resurser för en sådan resa. Roger Pettersson och Staffan Dahlström från Blue Saints styrelse fick leta runt lite. När man väl hittade ett bussbolag fick de lova att man inte tänkte slå sönder bussen innan bussbolaget till slut gick med på att hyra ut. Staffan gick eventuellt i borgen för eventuella skador. Han låg vid tidpunkten i lumpen men lyckades ändå rådda fram både buss och bokningar och detta var långt före mobiltelefonerna gjorde entré.
”Vi gick ut hårt till en början och bokade en stor buss. Men anmälningarna till resan gick trögt, vi fick ganska snabbt ihop 10-15 personer men sedan så var det trögt. Resan var ganska dyr med den tidens mått. Tror det handlade om ca 600 kr. Vi var ju unga och alla jobbade inte. Det blev oväntat svårt att fylla bussen så vi fick höra av oss till bussbolaget och höra om dom hade en annan typ av buss, vilket dom som tur är hade. En som tog 30 personer, vilken vi bokade om till”, minns Roger Pettersson.
Inför avfärd var det samling en tidig morgon på Vasagatan. Det en skön samling äldre och yngre och redan innan avfärd var många rejält berusade eller pårökta, några både och. Alla resenärer var där i tid förutom Patte och Ruther. Fick snabbt leta upp en telefonkiosk och ringa hem till dem. Ruthers mamma svarade och berättade att han hade sovit över hos Patte för att de skulle åka in tillsammans. Telefonsamtal hem till Patte i Huddinge istället där man lyckades väckte sällskapet. De fick sedan skjuts ut till E4:an där bussen hämtade upp dem. Att man fick ringa och väcka folk vid resor var inte helt ovanligt.
Det var en härlig upprymd stämning på bussen. Förväntningarna var höga och man såg fram emot äventyret. Bussen var perfekt för lite party då den hade bord bak med plats för att dricka, pilsner m.m. samt kortspel. På bortaresor var det vanligt med plundringar av bensinmackar på godis, öl, chips m.m. och så även på denna bussresa. Medan man höll på att rensa cafeterian vid ett stopp stod en dansk storögt och tittar på. Till slut utbrister den lätt chockade dansken ”men ska ni icke betale…”
Resan flöt på bra och man kom fram till färjan i Helsingborg. Färjan tog bara 15 minuter men några hann ändå med att dricka tre Hof samt äta en räkmacka.
Foto: Stefan Ryderfelt. En och annan Holländsk öl gick åt på resan till Heerenveen 1983.
Första riktiga stoppet var i Danmark efter att man tagit vägen över Helsingborg-Helsingör. Där fylldes det på med pilsner och rödkorv för att sedan snabbt dra vidare till Rödby, staden på Danska sydspetsen. Där missade man knappt färjan över till Tyskland och fick vänta några timmar. Då stämningen var på topp ville några inte sitta stilla och vänta i hamnområdet utan drog ut på äventyr.
Två klackprofiler, Steffe & Ruther, smet förbi tullarna, över ett stängsel och så var de i metropolen Rödby. Efter att ha frågat några danskar hittar man ett hak med billigt flasköl och dessutom fullt med ilskna MC-danskar. Många av MC-entusiasterna var modellen jättestora och Djurgårdarna kände direkt att ”här är det inte läge att vara så kaxiga…”. Några öl senare lämnade man de nyfikna MC-gossarna och begav sig tillbaka till hamnområdet. Tullarna släppte dock inte in fotvandrande människor utan bil så det blev till att smyga genom godsvagnar, staket, taggtråd, sno en Dansk Rödbyhamn-flagga innan man kom fram, bara för att upptäcka att bussen var borta. ”Det blev språngmarsch till färjan där i princip alla som jobbade försökte att stoppa oss från att ta sig ombord. Flaggan under tröjan, en öl i handen, inget pass, men på färjan kom vi i alla fall”, berättar Steffe. I färjans tax-free kostade ölen en krona och bussen fylldes snabbt på med ett stort lager av öl.
Vid ankomst till Tyskland och staden Puttgarden var man tvungna att låta tullen gå igenom bussen och titta på resenärernas pass. Tullaren höll på att dö av den brutala stanken av allt som kunde lukta illa. Passen skickades fram till tullaren som inte ville gå ombord på bussen.
Bredvid bussen stannade två busslaster med Hamburger SV-fans på väg till match i Danmark. Djurgårdarna bjöd upp till fotbollsmatch och det blev en hård ”landskamp” tills tullarna skrek att bussen kunde åka vidare.
Foto: Stefan Ryderfelt. Bussresa till Heerenveen och bortamötet mot Feenstra Flyers i Europacupens andra kvalomgången 1983.
Foto: Stefan Ryderfelt. Bortamötet mot Feenstra Flyers i Europacupens andra kvalomgången 1983.
Foto: Stefan Ryderfelt. Bortamötet mot Feenstra Flyers i Europacupens andra kvalomgången 1983.
Foto: Stefan Ryderfelt. Bortamötet mot Feenstra Flyers i Europacupens andra kvalomgången 1983.
Foto: Stefan Ryderfelt. Bortamötet mot Feenstra Flyers i Europacupens andra kvalomgången 1983.
Foto: Stefan Ryderfelt. Bortamötet mot Feenstra Flyers i Europacupens andra kvalomgången 1983.
Holländska mästarna Feenstra Flyers hade året innan besegrat Frölunda med 7-0 i en träningsmatch. Det gick dessutom ett rykte om att Feenstra hade 15 gamla Kanadicker i laget, så från Djurgårdshåll var man beredd på tufft motstånd.
Bussen kom fram till ett gråmulet Heerenveen och Djurgårdarna checkade in på hotellet.
”Frukost ordnas samt ett par timmars sömn. När vi vaknat bestämmer sig jag och Ruther för att gå ut och kolla staden och få tag i lite pilsner. Vi köpte var sitt 6-pack och drog runt lite. Av någon anledning oklart vilken så hittade vi en roddbåt och började ro runt lite i kanalen efter ett tag så ser vi en buss som började luta betänkligt då alla i bussen stod gapandes och pekade på mig och Ruther. Det var Djurgårdens spelarbuss. En stund senare återvände vi till hotellet och fick oss berättat att spelarna bodde på samma ställe”, berättar Roger Pettersson.
Vid hotellet la många märke till flertalet män i gråa kostymer som såg ut att spana in sällskapet. Sollentunagrabbarna kom snart på att de gråa herrarna inte var några mindre än Stasi, den ökända Östtyska hemliga säkerhetstjänsten. På hotellets översta våning bodde nämligen det Östtyska ungdomslandslaget i Friidrott och Stasi skulle se till att de inte försökte smita och söka asyl i Holland. En utmaning tyckte några och klättrade utanpå fasaden för att knacka på deras fönster. De blev insläppta och försökte bjuda på öl och snacka engelska men det gick inget vidare så man lät dem vara ifred. När Djurgårdarna gick ut genom hotellrummets dörr blev de påhoppade av Stasi, som inte var lika roade och ville prata allvar. Efter det drog man ut på stan och letade upp arenan. Några sprayade det klassiska Blue Saints-helgonet lite överallt på väggarna – DIF var i stan. Matchen började först sent på kvällen så man hann med någon pilsner före och det var inga problem att smuggla in hela tröjan full med öl. Det var dock helt onödigt visade det sig för inne på arenan, längst upp på ena långsidan, fanns en lång bar som sålde gröna Heineken på burk.
Djurgårdarna stod i ett hörn och började sjunga alla ramsor som man kunde. Det ekade inne på arenan och Holländarna kontrade massivt. Det var ca 4 000 åskådare och dessutom en orkester så det blev ett bra tryck.
DIF öppnade starkt och målen trillade in i rask takt bakom holländarnas målvakt. När ställningen var 7-0 gjorde Feenstra sitt första mål och hela hallen fullkomligt exploderade ”FEENSTRA – FEENSTRA – FEENSTRA!”. DIF var totalt överlägsna och vann med 15-2 men hemmapubliken gav aldrig upp utan sjöng högt in i det sista. På läktaren bjöd Ruther, Packman och några till på ett dansnummer i form av Can-can, halvnakna. Mats Waltin tyckte att de skulle lugna sig medans Håkan Södergren bara garvade…
Feenstra hade en egen orkester som spelade matchen igenom ”Olé olé Feeiinstra Olé, olé olé Feeiiinstra olé!”. För att få en uppfattning om hur det lät kan ni lyssna på detta ljudklipp:
Efter massiv påtryckning från Djurgårdsklacken spelade orkestern ”Oh when the saints go marching in” ett tiotal gånger.
När matchen var slut låg det ett grönt berg av tomma burkar framför läktaren och Djurgårdarna begav sig tillbaka till hotellet för att snacka lite med spelarna över en öl. Tommy Mörth, Kalle Lilja och Mats Waltin var tre glada segrare som njöt av en kall öl efter segern. Senare på natten rökte en Djurgårdare på en feting på hotellet. Röklarmet gick igång och Djurgårdsspelarna som bodde på samma hotell var inte helt nöjda. En av grabbarna från Sollentuna fick nu betala för sitt konstanta rökande under resan och fick en psykos. Han stod i hotellets telefonkiosk hela natten och ända fram till att bussen skulle åka nästa morgon.
Hemma i Sverige hade en viss Carola Häggkvist 16 år vunnit Melodifestivalen och på bussens utsida hängdes ett lakan upp med texten ”Feenstra – DIF 2-15 Vem faan é Carola!”.
Hemmamatchen mot Feenstra var milt sagt ljummen och DIF vann med handbollssiffrorna 13-0. Kvalomgång två kom att spelas i april följande år.
”Efter 11-0 var man sugen på att åka fram till sargkanten och beställa en bärs” kommenterade Södergren matchen efteråt.
Foto: Stefan Ryderfelt. Bortamötet mot Feenstra Flyers i Europacupens andra kvalomgången 1983.
Foto: Stefan Ryderfelt. Bortamötet mot Feenstra Flyers i Europacupens andra kvalomgången 1983.
Foto: Stefan Ryderfelt. Bortamötet mot Feenstra Flyers i Europacupens andra kvalomgången 1983.
Foto: Stefan Ryderfelt. Bortamötet mot Feenstra Flyers i Europacupens andra kvalomgången 1983.
Kuriosa 1983
Under bortamatcher mot Skellefteå kunde det ibland vara en DIF-klack på några hundra personer utan att några bussar lämnat huvudstaden. Det berodde på att ungefär 50% av alla värnpliktiga på K4 i Arvidsjaur var från huvudstaden och på regementet fanns befäl vars hjärtan klappade extra för DIF och de såg till att regementets kamratförening ordnade bussresor ned till Skellefteå på matchdagar. Resa och biljett kostade 40 kr.
I september möttes Sverige och Finland i en träningslandskamp i Helsingfors. Flera Djurgårdare och Aik:are planerade att åka på matchen. DIF med Viking Line och Aik med Silja Line. På resan träffade Rogge en palestinsk tjej som visade bild på sina två bröder i full stridsmundering. Några år efter deras möte ringde hon och ville ha ett skenäktenskap…
Folke Pudas var en man från övre Norrland som hungerstrejkade i en låda på Sergels Torg under några veckor 1983. Ett gäng Djurgårdare passerade lådan på Plattan och beslutade att hälsa på Pudas. Men Folke visade sig vara dryg som fan och det fick Djurgårdarna att välta hans låda. Efter det kunde man emellanåt höra ramsan ”Folke Pudas har ingen låda!”.