DIF kvar och Aik åker ur
Denna säsong kunde Blue Saints-medlemmar köpa ett VIP-kort för ståplats som gällde hela säsongen för 270 kr. Att jämföra med en ståplatsbiljett som kostade 25 kr på Hovets kurva. På planen hade DIF under flera säsonger pekats ut som ett ruffigt lag, men detta år lämnade Djurgården över titeln som ”Elitserien värsta ruffgäng” till Luleå. Oklart om det var orsaken men DIF gick inte till hockeyslutspel denna säsong, för ovanlighetens skull, och var till och med nära att åka ur. I sista omgången under hockeysäsongen 85/86 krävdes seger mot Björklöven samtidigt som Modo var tvungna att förlora. Djurgården gjorde sitt jobb och vann, samtidigt som Modo blev utklassade med 9-3. Djurgår’n klarade sig därmed kvar i högsta serien om än med minsta möjliga marginal.
”Att undvika kval känns nästan som att vinna på lotto efter allt strul den här säsongen”, summerade ”riksbusen” Håkan Södergren.
Sämre gick det för Solnas hockeylag som sladdade ordentligt i tabellen och var klara för nedflyttning redan när det var ett flertal matcher kvar. Spiken i den svart/gula kistan gjordes av Djurgår’ns Janne Viktorsson i sista derbyt för säsongen, det i tidningarna kallade ”Ödesderbyt”. Inför drygt 10 000 åskådare rundade Viktorsson Aik-keepern och la in segermålet 3-2 med bara några sekunder kvar att spela. [Länk]
Artikel: 1986-01-24 DN. DIF sänker Solnalaget och Blue Saints hånar Aik:s målvakt.
Roger Pettersson fortsatte som ordförande i Blue Saints med sin vapendragare Staffan. Några nya personer kom in såsom Ifwer, Wallin och Tommy Berg.
Bild: Blue Saints medlemskort 1986. Antalet medlemmar steg till ca 450 detta år.
Enligt internationella regler skulle arrangören svara för säkerheten på arenorna. Med hjälp av kravallstaket, poliser eller på annat sätt. För att DIF skulle få spela vidare på Stockholms Stadion hade man därför valt att montera upp ett kravallstaket. Det kritiserades hårt av Svenska Friidrottsförbundet. Djurgårdens Hasse Svedberg försvarade staketet som bästa alternativ med motiveringen att Stadion i första hand är en fotbollsarena då idrottsgalorna under ett år är lätträknade.
För oss Djurgårdare är det viktigt att vi har en egen arena. De här staketen är utformade i samarbete med vår publik, Blue saints – ett hundratal ungdomar, förklarade Hasse Svedberg.
”Stockholms Stolthet” myntas trots bedrövliga resultat
Djurgår’n storsatsade i både fotboll och ishockey under parollen ”Stockholms Stolthet”. Pelle Kotschack kom på sloganen och fick en del inspiration från Londonklubben Tottenham. Många antagonister tyckte att sloganen var väl dryg då Djurgår’n inte direkt var stormakt i någon sport vid tidpunkten.
Bild: Fotbollens matchtröja från 1986 med ”Stockholms Stolthet” på ryggen.
Bengt Broberg var sedan tidigare bas över hockeyn och blev nu även ordförande för fotbollen. Broberg värvade in några etablerade nyförvärv såsom Sören Börjesson från ÖIS och Thomas Sunesson från Lausanne-Sports. Djurgår’n storsatsade trots små resurser och det kostade såklart.
”Tanken var att utnyttja den marknadsföringskapacitet som fanns inom hockeyn inför fotbollens återkomst till Allsvenskan. Det lyckades och allt vi hade att sälja reklammässigt var slutsålt från första hemmamatchen den fotbollssäsongen.”, minns Berth Sundin från Djurgårns överstyrelse.
Det var en del skriverier i media om att Djurgårdens hemmapremiären mot Kalmar FF eventuellt inte skulle bli av på grund av att nästan tio centimeter snö fortfarande låg kvar efter en tids oväder. Man pekade på att mycket hänt med Stockholms Stadion sedan DIF ramlade ut Allsvenskan 1981. Plastmattan som skulle skydda gräset hade sålts till Söderstadion. Värmeanläggningen stängdes av för att spara pengar…
Aftonbladet försökte höja pulsen inför Allsvenska premiärerna genom att lista de poluläraste hejaramsorna:
Artikel: Aftonbladet 1986-04-20. Hetaste DIF-hejaramsan 1986.
Matchen blev till slut av och och stor glädje när nyförvärvet Thomas Sunesson gör 1-0 och springer fram till den lilla Djurgårdsklacken på Stadions fondläktare. DIF lyckas vinna i premiären och så långt allt väl.
Till fotbollens första bortamatch syntes för första gången det nya ryggtrycket ”Stockholms Stolthet” på matchtröjan. Den kaxiga sloganen stack såklart i ögonen på många och pressen älskade inledningsvis att ifrågasätta ”rätten” att använda sloganen.
Till matchen fick Blue Saints iväg tre bussar. Det var april och vi mötte Elfsborg i Borås. Djurgår’n åkte på storstryk med 0-4 i premiären och många började redan där ana oråd hur detta skulle sluta. Och inte blev känslan bättre när vi på hemmaplan blev helt utspelade av Bajen. Laget verkade ha hoppat över konditionsträningen helt…
Artikel: Aftonbladet 1986-05-06. Mycket folk på DIF-Bajen.
Några omgångar in på säsongen mötte vi IFK Göteborg på Stadion. Inför hemmamatcherna körde DIF en annons i tidningen med information om kommande match och en bild på Gary Williams med Blue Saints-gloria. Klacken bestod då endast av 50-100 man och det var inget vidare drag på läktaren.
IFK spelade vid den här tiden även i Europacupen och ett gäng Djurgårdare åkte ibland ned för att titta på deras Europacupmatcher. Man köpte biljetter till en och samma sektion som man smyckade med några DIF-flaggor.
”Vi brukade festa med IFK:arna, speciellt med deras tjejer och bråka med Gaisarna”, minns Steffe Ryder.
Vid tidpunkten hade Gais många skinheads och Gais:arna frågade emellanåt om de tillsammans med Djurgårdarna kunde spöa IFK:s bråkstakar. Det lyckades sällan och istället brukade Djurgårdare ryka ihop med Gaisarna. Detta hände till exempel vid IFK-Aberdeen där det blev bråk vid insläppen mellan ett trettiotal Djurgårdare och lika många kortklippta Gais:are. En märkbart trött polis utbrister ”Meeen vad gör ni häääär..?”.
Artikel: DN 1986-06-14. DIF – IFK Norrköping på Stadion.
I maj mötte vi Gnaget på Råsunda. Klacken var liten och hade inte heller mycket att jubla åt. Stefan Rehn gjorde första målet och så långt var allt bra. Sedan gjorde Aik två mål och såg ut att gå mot seger tills Kullberg kvitterade på en hörna i 88:e. Den lilla Djurgårdsklacken på södra jublade såklart. På övertid skulle sedan Gary Williams spela hem till Djurgårdsmålvakten Sjöström, men Gary fick snedträff och på den efterföljande hörnan gjorde Gnaget 3-2 som blev slutresultatet. ”Det kändes som ett rån i det läget” erkände till och med Aik:s tränare.
Som om det inte räckte med motgångarna åkte Djurgårdens målvakt Joacim Sjöström på en skada av den originellare sorten. Han skulle ouppvärmd kasta sig för en idolbild till serietidningen Buster och stukade foten. Senare skulle även flera ordinarie spelare bli skadade under en längre tid.
Annons i SvD inför DIF-Öster 24 augusti. Blev DIF:s första seger på över tre månader och första DIF-målen på över tio timmars spel.
Under sommarmånaderna tangerade Djurgår’n ett tragiskt rekord när man förlorade sex matcher på raken vilket man bara gjort en gång tidigare. DIF parkerade sig längst ned i tabellen vilket påverkade att färre och färre åkte på bortamatcherna.
Det fanns inte mycket att glädjas åt på DIF-fronten och efter en bortamatch mot Malmö åkte ett gäng Djurgårdare över till Köpenhamn för att titta på kvartsfinalen mellan Danmark och Spanien. Danmark hade chockat hela världen med sitt bländande spel men i kvarten åkte de ut med utklassningssiffrorna 5-1.
Djurgårdarna såg matchen på Tivoli och hade hängt upp en svensk flagga i en lyktstolpe. Man väsnades en hel del medan de danska spelarna förnedrades och ju närmare slutsignalen man kom desto mer saker kastades mot de överförfriskade stockholmarna. Till slut blev man tvungen att lätta för att undkomma den rödvita lynchmobben.
Längs bakgator tog man sig ned till hamnen. En gumma började skrika att hon blivit av med handväskan och Svenskarna fick snabbt skulden. Gänget jagades av både polis och en grupp hårdrockare men lyckades ta sig ned till flygbåtarna mot Malmö och Sturups flygplats. Flygbiljetter inköptes men en i gänget valde att planka in på planet bakom en flygvärdinna och gömde sig sedan på golvet. Allt gick bra ända fram till ”head countingen” då vederbörande trodde att kusten var klar och reste sig upp. Plötsligt var det fler passagerare än incheckade. Tre omräkningar senare fick alla visa biljett och då var det bara att ge upp. Polisen hämtade den unga Djurgårdaren för vidare transport till sociala som hjälpte till med biljett hem till Stockholm.
Bild: Första upplagan av den klassiska Blue Saints-halsduken som beställdes 1985/1986.
DIF illa ute ekonomiskt
Trots storsatsningen av DIF Fotboll blev det långt ifrån någon succé. Djurgården bjöd inte direkt på någon publikfriande fotboll och klacken på Fondläktaren höll ungefär samma klass som spelarna på plan. Man stod mest och hängde eller satt ned. Planen kändes längre bort från Fondläktaren än någonsin tidigare.
Laget var riktigt uselt säsongen igenom och höll krampaktigt tag i bottenplaceringen. Den sista hemmamatchen spelades i oktober på Stadion och endast 468 personer kom för att se Djurgården vinna över Elfsborg. Det var dock redan kört för DIF och efter blott ett år i Allsvenskan var det dags för lägre divisioner igen. Press och motståndare gottade sig såklart. DIF hånades och kallades ”Stockholms dumhet”. Lite senare skulle dock lyckan vända och texten ”Stockholms Stolthet” kom att förevigas under Djurgårdsskölden hos alla Djurgårdssektioner.
Bild: Expressen 1986-11-13. Djurgårdsklacken på Hovets ståplats 1986. Foto Bertil Wöllner.
Det var inte bara fotbollslaget som gick dåligt detta år. Hela Djurgårdens IF var riktigt illa ute ekonomiskt och konkursen var nära. Djurgår’n Hockey hade egentligen inget annat val än att tacka ja till den yttersta förnedringen, att sälja ut tröjfärgerna till kaffejätten Löfbergs Lila. Under tre år tvingas DIF spela i matchtröjor med dominant lila och gul kulör och det ogillades såklart skarpt av de flesta DIF-supportrar. Djurgår’n fick dock in åtta miljoner svenska för reklamen och överlevde krisen.
Bild: Hockeyn matchtröjor från 1986-1987 med ”Stockholms Stolthet” och Löfbergs Lila.
Hockeyn hade fått tillbaka Leffe Boork som tränare och han körde hårt med laget som under försäsongen tvingas ut på ett överlevnadsläger. Under fyra dagar skulle man klara sig på vad naturen gav. Bland annat tvingades de intet ont anande spelarna äta huggorm och rötter. Södergren ledsnade snabbt och stack hem. Jensa Öhling och Thomas Eriksson stannade kvar men hungern blev till slut för svår. De fångade och slaktade en stackars kanin och samtidigt som kaninen blev ett huvud kortare ropade Jensa ”Jag döper dig till Boork…”
Efter att ha gått och paddlat kanot i totalt ca 12 mil med minimalt med mat var det ett gäng trötta och förbannade Djurgårdare som anlände till vad man trodde var målet. Där stod en kustjägare med en öl i handen. Han berättade att de strax skulle promenera vidare och tyckte att spelarna skulle fira vad man hade gjort hittills genom att ta en klunk öl var. Han gav ölen till en av spelarna som svarade att ”Du kan ta din jävla öl, vi dricker inte en droppa förrän det här är klart” och skickade iväg ölburken 50 meter.
”Överlevnadsövningen var ett försök att psykiskt och fysiskt belasta killarna extremt hårt för att få ett besked om vad vi orkar i extrema situationer”, kommenterade Leffe Boork sin omdiskuterade försäsongsövning.
Den tidigare Djurgårdshjälten Bosse Berglund signalerade att det nu var dags att komma hem efter sin treåriga proffssejour i bl.a. Quebec Nordiques. Djurgår’n visade dock svalt intresse för sin gamla spelare och till alla Djurgårdares förtvivlan valde därför Bosse att gå till Aik i division I.