1982 – Militärhjälmar och klassiska bortamatcher

Överdrivna reaktioner på målade hjälmar under bortamatch
Till en bortamatch mot Brynäs hade några Djurgårdare dykt upp med militärhjälmar som var målade i DIF:s färger och det fokuserade media på i god kvällstidningsanda. Expressens löpsedel dagen efter match var ”En ung man i hemvärnet? Nej, en DIF-supporter på bortamatch”. På mittuppslaget fanns en stor bild där man ser Djurgårdssupportern Crille Josefsson med en militärhjälm målad i DIF:s färger och enligt tidningen hade han ett järnrör i ena handen. Det ryktades om att Djurgårdarna hade sågat av rör inne på arenan. Det Crille höll i handen var dock inget järnrör utan en flaggpinne i plast. Där och då föddes ramsan ”800 järnrör och vi ska leka med dig”, taget från Ebba Gröns hit ”800°” från året innan. Ramsan kördes mycket under nästföljande hemmamatch på Hovet.

I kvällspressen gick även att läsa om polisens smått sensationella beslag av ett ammunitionsband till kulsprutor. Det var i själva verket hårdrockaren Thomas ”Frippe” Frisells byxbälte som var utformat som ett patronbälte…

Artiklar: T.v. och mitten, Aftonbladet och patronbältet. T.h. Expressen och bilden som sas föreställa ett beväpnat DIF-fan.

Den forne Moderatledaren, Ulf Adelsohn, var på Brynäs-matchen och uttalade sig i kvällstidningen Expressen om att ”Jag vill att du med järnröret kontaktar mig”. Herr Adelsohn undrade också ”Varför klär ni er såhär?”. Svaret från killen med flaggpinnen och hans kompisar blev att man tyckte att hjälmarna var fina…

Artikel: Expressen 1982-01-25. Moderatledaren Ulf Adelsohn fick träffa Djurgårdaren Crille och bjöd på fika inför pressens fotografer.

Crille Josefsson har fler dåliga minnen från olika möten med Gävlepolisen:

”Polismakten i Gävle hade alltid en attityd till Stockholmare, att ni ska inte komma hit och tro att ni är nånting. Jag minns en resa när jag och Califfen skulle kliva av bussen utanför Gavlerinken och vi möts av vår kära polismakt. ’Grabbar de é bara och följa med här’ och det var inte till någon VIP-loge utan direkt till polishuset och en varsin cell. När jag frågade snuten varför jag var gripen så fick jag svaret att Gävlepolisen inte gillar Stockholmare.”

Foto: Patrick Rausko. Militärhjälm i DIF-färger och flaggpinne av plast under Västerås – DIF 1982.

Under en annan bortamatch mot Brynäs gömde några grabbar från Jakan en del brännvin utanför arenan innan man gick in. Bakom en sten i ett litet skogsparti. Vad kan gå fel…

Det var bara det att under matchen snöade det och när sällskapet kommer ut ligger det en decimeter vit snö på marken. 4-5 grabbar pulsade förtvivlat runt i snön ett bra tag och letade efter sin färdkost. Bussen stod snällt och väntade, men övriga resenärer på samma buss var inte lika roade och skrek att de ville åka hem. Till slut fick gänget ge upp och åka törstiga tillbaka till huvudstaden.

Djurgår’ns hockeykrigare fick från media och motståndare även utstå mycket kritik för sitt fysiska spel som ibland var på gränsen till det tillåtna. Några motståndare klagade mer än andra och Färjestads Håkan Loob gjorde sig inte populärare bland 08:orna när han grät ut i kvällspressen: ”Det är tur att man lirar med visir. Djurgården är utan tvekan det fulaste laget, hoppas de åker ur!”.

Foto: Ingela Wendelstedt fd Puka. På väg till Brynäs-DIF 1982.

På de sista fyra matcherna blev det förlust i tre och vi tvingades spela kvalspel mot HV71, Södertälje och Hammarby. DIF spelade dåligt och det var nervöst ända fram till sista matchen där vi var tvungna att vinna över HV71 hemma på Hovet. DIF var överlägsna och ledde med hela 6-0 efter två perioder. Matchen slutade 6-1. Boorken och grabbarna hade klarat oss kvar med minsta möjliga marginal.

Gemensamma protester mot höga biljettpriser på ståplats
Efter hockeysäsongen gjorde supportrarna till de tre stora Stockholmslagen gemensam sak när man i skrivelser försökte få ned priset på ståplatsbiljetterna. Nedanstående är ett utdrag från den text som skickades till Fritidsnämnden och till Stockholms elitserieklubbar, vilket senare gjorde att priserna justerades ned:

Bild: Den gemensamma skrivelsen 1982. Klicka för att läsa skrivelsen i sin helhet.

”Storklubbarna riskerar att förlora en hel generation. Återinför ungdomsrabatten på ståplats!
Black Army, Bajen Fans och DIF Blue Saints samarbetar i kampen för att sänka biljettpriser på ishockeyn på Johanneshov!

Vi har gått samman i en kampanj för att med gemensamma krafter påverka klubbar och politiker i Stockholm att sänka biljettpriset för ungdom på ståplats. Ungdomspubliken är en säker inkomstkälla. Vi ser på matcherna även i motgång, såväl på hemmaplan som bortaplan.

Ungdomen stimuleras av elithockeyn till att aktivt själv idrotta och till övrig föreningsverksamhet. Detta anser vi vara bättre än det kommersiella nöjesutbudet som finns i Stockholm. Och givetvis mycket bättre än farliga ungdomsmiljöer där drogmissbruk är utbrett. Det torde råda en bred enighet om att ungdomsproblem bottnar i brist på vettiga fritidssysselsättningar. Utestängs den idrottsintresserade unga publiken rycks eventuellt deras engagemang för idrotten bort, vilket kan medföra allvarliga sociala problem.

Vi kräver: Sänk biljettpriset för ungdom t.o.m. 18 år till 15 kronor”

Foto: Micke Bergkvist. Segerrusiga supportrar 1982.

Fotbollen utan huvudsponsor
Fotbollen hade redan trillat ur högsta serien till denna säsong och divisionen under var på den tiden division 2 norra.
Det visade sig svårt att få tag i en sponsor på grund av nedflyttningen. Pelle Kotschack anställdes samma år och fick bl.a. uppgiften att försöka sälja reklamplats på matchtröjan. Ingen ville lägga ut pengarna som krävdes för platsen på bröstet där huvudsponsorer brukar synas, så det blev ingen huvudsponsor detta år. Till slut blev det en deal att tre sponsorer delade på platsen med lika många matcher vardera under säsongen. De tre var HemVideoFilm, National Super Razor och herrtidningen FIB Aktuellt. Man sprättade sedan helt sonika bort reklamen på tröjan när det var dags för nästa sponsor, mitt under pågående säsong.

Bild: Matchprogram med de tre sponsorerna som turades om att visas på matchtröjan 1982.

Sloganen ”Division 2 Djurgår’n ändå” trycktes på allehanda souvenirer, t-shirts, nyckelringar, klistermärken m.m. Utbudet av DIF-souvenirer var fortsatt extremt begränsat och det var därför inte ovanligt att man köpte ”allt som fanns”.

Bild: DIF-badge från 1982.

Det engelska laget Arsenal hade vid denna tid halsdukar i våra färger, gult, rött och blått. Några Djurgårdare på fotbollsresa till London fick sig en glad överraskning av detta och köpte på sig så många dubbelstickade halsdukar de kom över för ett pund styck och sålde dem sedan på Hovet för 20 kr/st.

Engelska Southampton FC hade dessutom en blåblå bortatröja i början av 80-talet, som gjorde att några lyckliga DIF:are lyckades komma över några blåblå souvenirer under sina Englandsresor.

Foto: Patrick Rausko. Delar av Djurgårdsklacken som var placerad på sektion P på Stockholms Stadion 1982.

Bortamatchen mot Flens IF – Att chocka en idyll
Djurgårdens första bortamatch för året var i maj mot Flens IF. Blue Saints storsatsade och på matchdagen lämnade tre bussar med Djurgårdare Klarabergsviadukten. Totalt 200 stockholmare hade gjort resan till den lilla idyllen, inräknat de som åkt snett, vilket var en helt ok siffra på den tiden.

Arenan var väldigt bonnig och Djurgårdsklacken stod i en backe rätt långt ned på ena långsidan. Under matchen hade det varit mycket hånande av bönderna och Staffan ledde klacken hängandes uppochned i en björk. Några Djurgårdare roade sig med att bada i vattenhindret på löparbanan efter varje DIF-mål och det blev en hel del badande då DIF vann matchen med hela 6-1. Hasse Holmqvist blev stor matchhjälte med tre mål. Efter matchen skulle Gudis hämta sin plånbok som glömts kvar i vattenhindret och går förbi matchhjälten som blir intervjuad. Hasse ser Gudis och passar på att berömma Djurgårdssupportrarna ”Vad många ni var idag, vilket drag!”.

Foto: Micke Bergkvist. Resa till någon bortamatch 1982.

Bild: Tommy ”Baloo” Berggren läser huvudsponsorn FIB Aktuellts tidskrift 1982.

Hemresan blev något försenad eftersom länsman inte ville släppa iväg bussarna innan man fått tillbaka matchbollen som en skinnbula hade snott och tagit med sig ned i vattenhindret på löparbanan. En nyfiken Djurgårdare provade även att knacka försiktigt på fönstret med busshammaren vilket medförde att rutan sprack och det blev lite blåsigt på vägen hem…

I bussen spelades bl.a. låten ”Ni har ingen tunnelbana” av Gyllene Divor från 1981:

”Ute på landet finns inget ballt. Där är alla lantisar, och värst av allt…
Ni har ingen, ni har ingen, ni har ingen tunnelbana.

Alla känner alla. Vilket skvallersnack. Det livet är så kasst så man blir lack. Jävla bönder!
Ni har ingen, ni har ingen, ni har ingen tunnelbana.”

Det var en artikel i en lokaltidning efteråt där det stod att en Flen-supporter, som viftat med en Flen-flagga framför Djurgårdsklacken, hade åkt på stryk och enligt kvällstidningarna hade Blue Saints chockat idyllen genom att dyka upp i armépjäxor och rakade huvuden.
Sju år senare hade en Djurgårdare nöjet att jobba med en f.d. spelare i Flens IF. Han hade spelat just denna klassiska match och det var med fasa han mindes matchen. ”Alla Stockholmare var som galna”, tyckte han efteråt.

Artikel: Expressen 1982-05-17. Blue Saints besöker Flen.

Gemensam bortaresa till landskamp
Några Djurgårdare hade en tid lobbat för att göra en kul resa till någon fotbollslandskamp. Matchen bestämdes till en träningslandskamp mot Norge på Ullevål i mitten av augusti. Ett flertal Djurgårdare samt några Aik:are, Bajare och även Göteborgare skulle hänga med. Planen var att åka nattåg dagen innan landskampen och alla skulle samlas på matchen DIF – Ope IF för att gemensamt åka till Centralen och lösa gruppbiljett.

Det var ordentlig laddning innan match. Många orkade knappt sitta ut hela matchen och flera låg ned på Stadions träbänkar. ”Man kände på sig att det hela skulle bli lite av en cirkus”, minns Gudis.
Mitt under matchen börjar det hagla så till den grad att matchen fick brytas i 40 minuter. Detta inträffade strax före pausvilan och man avvaktade för att se om matchen gick att spela vidare. Matchbollen fick ligga kvar på planen då spelarna formligen rusade av fotbollsplanen för att söka skydd. När haglet upphörde var det några Djurgårdare som tog tillfället i akt och sprang in på planen för att köra en straffsparkstävling.
Bajarna som skulle med på landskampen dök upp på Stadion medan Gnagarna skulle sluta upp senare. Det visade sig dock att det endast blev ett 15-tal Djurgårdare, fem Gnagare och tre Bajare. Göteborgarna dök aldrig upp i Oslo som lovat. De skyllde senare på att de blivit stoppade av polisen…
En IFK-supporter från Stockholm var dock med på resan. Han var pank och fick planka medan de andra löste gruppbiljett. Det var inte många som sov på ditresan då det fanns både alkohol och en del fagra damer. Väl framme i Oslo ringde Göteborgaren till sin tjej och berättade att han hade åkt på fotbollsmatch i Norge vilket han glömt att berätta dagen innan. ”Hej älskling, jag är i Oslo. Kan du ringa och sjukskriva mig?” varpå flickvännen slängde på luren. ”Vissa goa tjejer har enna ingen humor…”, klagade Glenn.

Foto: Patrick Rausko. Gemensam resa för Stockholmsklackarna till landskamp 1982.

Västerås – DIF 1982 – En våldsam historia
När Djurgår’n tidigare samma år mötte Västerås SK på Stadion hade deras fans ”spelat Allan”. VSK:arna var tresiffrigt till antal och hade eldat på Sofialäktaren och förstört några träbänkar med brända hål genom bänkbräderna. De hade dessutom gjort en attack med järnrör där en Djurgårdare fick ett hårt slag i huvudet och tuppat av. Händelsen väckte starka känslor bland Djurgår’ns klackfolk som planerade att hämnas i returen.

Inför returmatchen mot Västerås i augusti hade ett stort VSK-hat upp byggts upp och ramsor som ”mörda Västerås tjallalalala” var vanliga. Alla skulle med på bortamatchen för att hämnas på bönderna och visa att Stockholmare inte var att leka med.
En Djurgårdare hade haft telefonkontakt med en VSK-supporter och enligt VSK:aren så var det ingen idé att Djurgårdarna åkte dit för de hade mobiliserat sina styrkor genom flygblad på stan och kom det dit Stockholmare skulle de få spö. VSK hade på den tiden en del jobbiga supportrar som följde sitt fotbolls- och bandylag, många var äldre och flera av typen ”motorburen ungdom” d.v.s. raggare.
Runt 800 Djurgårdare gjorde resan denna valsöndag med totalt 8 bussar och många sneresenärer. Väl framme vid arenans parkeringsplats fanns det en gräskulle med stora ekar. När första bussen svängde in på P-platsen stod några hundra VSK:are uppe på kullen och skanderade. Plötsligt smattrade det av stenar på tak och glasrutor. Bussen stannade och VSK:arna rusade mot vår buss. Samtidigt anländer buss nummer två varpå bönderna gjorde tvärstopp och när Djurgårdarna från den bussen stormade ut för att ta upp kampen med Västeråsarna började de fly hals över huvud. Strax därefter anlände ytterligare 700 Djurgårdare som hade sett fram emot att hälsa på VSK:s ”Gurk Armé” men gick bet. Det fanns inte en polis så långt ögat nådde då de hade följt med en tidigare buss som åkt in till Västerås Centrum. Djurgårdsspelarna stod på bänkar i omklädningsrummet och tittade storögt. Det var småbråk och upplopp i princip hela matchen. Det var fight med tjocka gubbar med hängslen, raggare i trätofflor och bråk med oskyldiga punkare som inte hade något med detta att göra. Efter det som hände innan matchen vågade VSK-klacken inte ens visa upp sig inne på Arosvallen. ”Man såg knappt en enda grönvit halsduk på hela matchen”, minns en resenär. Matchen slutade med förlust 1-2 och efter matchen blev det lite mer stök vid McDonalds nere i centrum där någon kastar en rökfackla. 26 Djurgårdare greps för fylleri och under matchen hade några VSK:are roat sig med att slå sönder rutor på Stockholmsbussarna. De medhavda sprejburkarna var tomma när det var dags för hemfärd och det syntes att Blue Saints varit i stan…
Kvällstidningarna hade stora svarta rubriker och efter denna resa blev det i princip stökigt varje gång Djurgår’n spelade borta mot Västerås i 10-15 år framöver.

Foto: Patrick Rausko. Västerås – DIF 1982.

Sandviken – DIF: Bönder ger igen
Sista seriematchen för året var mot Sandviken på bortaplan. Håkan Stenbäck, tidigare högerytter och högerback i Djurgår’n under 70-talet, spelade numera i Sandviken samt jobbade som polis. Han ringde före matchen hem till Blue Saints dåvarande ordförande, Björne Grandin, och kollade hur många Djurgårdssupportrar det kunde tänkas bli. Svaret blev tre bussar som avgick från Klarabergsviadukten. Strax innan bussarnas avgång gjorde polisen en räd och beslagtog all alkohol. Inte bara för de som var under 20 utan även från dem som hade åldern inne med förevändningen att de skulle langa till de yngre.

Alla över 20 var givetvis varmt välkomna till polisstationen kommande måndag för att hämta ut varorna. Några resenärer snabbade sig ned i tunnelbanan och mötte upp de som inte hunnit fram än för att dirigera dem till Fridhemsplan. Polisen släppte till slut iväg bussarna när de var säkra på att de var spritfria, varpå några lyckliga Djurgårdare med systemkassar plockades upp vid Fridhemsplan.

Foto: Micke Bergkvist. På väg till någon bortamatch 1982.

Polisen var väldigt oroliga efter Djurgår’ns besök i Västerås tidigare samma år och man hade för dagen fått förstärkning från Gävlepolisen och andra polisdistrikt från halva norrland. Man hade t.o.m. ordnat eskort från stadsgränsen.
Väl inne på arenan hade de runt 250 Djurgårdarna placerats på en grässlänt bakom kravallstaket och bakom staketet stod 24 poliser med varsin schäferhund.
Lokalbefolkningen var inte heller så förtjusta i vår närvaro och under matchen kastas stenar mot klacken. När Djurgårdare kastade tillbaka stenar släppte polisen loss hundarna på vår läktare och några blev bitna. Matchen slutade 1-1 och DIF skulle få kvala för avancemang till Allsvenskan.

Artikel: SvD 1982-10-03. Vinst i kvalmatchen mot Sandviken.

Sjungandes kliver alla ombord på bussarna och när bussarna ska åka iväg står en stor samling motorburen ungdom och väntar. Några DIF:are sparkar ut en ruta och hoppade ut för att göra upp. Bussarna tvingades dock snabbt åka vidare av polisen och det fåtal Djurgårdare som klivit ut fick sig en omgång, eller i värsta fall två, av lokalbefolkningen.

Foto: Micke Bergkvist. Diverse bilder 1982.

Katastrofkval mot Aik
DIF slutar på kvalplats med möjlighet att gå upp till högsta serien. I kvalet fick vi möta inga mindre än Solnas Aik. Första mötet spelades i oktober på ett regnigt Stockholms Stadion. Aik-klacken på 600-700 man stod på kortsidan och den betydligt mindre Djurgårdsklacken stod på Sofialäktarens långsida. Djurgår’n förlorar med 1-2 och ett Aik-mål gjordes av Branko Markovic som några år tidigare stått i DIF-klacken med militärhjälm målad i färgerna gult/rött/blått.

Foto: Pär Rosenberg. Kvalmatch ett mot Aik.

I returmatchen var ställningen 2-2 med 20 minuter kvar att spela och vi behövde ett futtigt mål för avancemang. DIF forcerar för fullt och i matchens absolut sista sekunder skjuter Djurgårdens genomgående bästa spelare, Lasse Stenbäck, ett hårt skott som går tätt utanför. Närmare än så kom vi inte avancemang.

Djurgårdens tidigare skyttekung, Tommy ”Baloo” Berggren, hade varit skadad tidigare under säsongen men till kvalet var han i bra form. Trots det valde tränare Hasse Backe att bänka honom. Det blev uppenbart att Tommys hårdhet hade behövts mot Aik. Han byttes dock in i slutet av andra kvalmatchen, och gjorde omgående ett mål, men det var för sent. 20 år senare berättade Backe i en TV-intervju att han fortfarande kan gräma sig över sitt ödesdigra beslut att bänka Baloo i kvalet -82.

Bild: T-shirt som trycktes upp av Djurgården Fotboll efter degraderingen 1982. Samma motiv trycktes åter upp under 2017.

Alla Djurgårdare trodde att sejouren i tvåan skulle bli ettårig men DIF kom att spela i div 2 under fyra säsonger och när vi till slut lyckades gå upp så åkte vi ur direkt (1986).

Fotbollens harvande i div 2, en division under våra lokalkonkurrenter, Aik och Bajen, kan mycket väl vara en bidragande orsak till att Blue Saints hade svårt med återväxten inledningsvis.

”Antalet som åkte på bortamatcher ökade dock i div.2 vilket kan ha berott på närheten till bortamatcherna t.ex. Västerås, Eskilstuna, Brommapojkarna och Flen”, tror Staffan Dahlström.

Tommy Berg såg alla hemma och bortamatcher i fotboll detta år och Rogge var inte sämre som såg alla hemma och bortamatcher i fotboll och hockey. Även om fotbollslaget harvade i lägre divisioner så formades ett större gäng som utanför matchdagar höll ihop på helger och ledigheter.

”Vi var ofta hemma hos mig i Hagsätra från 82 och några år framöver. De jag minns mest som var med var Staffan, Crille, Galgen, Ruther, Pantzar, Rolle, Barfelt, Patte, Frippe, Wickman och Dagnesjö. Även dom från Sollentuna och Vallentuna var med. På helgerna hängde vi ofta under bögringen samt åkte runt på olika fester typ Vallentuna, Lidingö, Åkersberga samt Haninge mm”, minns Roger Pettersson.

”Vi ordade backpartyn en sommar dvs alla som ville komma skulle ha med en back bira (flaskor). För tjejerna räckte det med en halv back. När vi var hemma hos mig lirade vi fotboll i Hagaparken”, berättar Gudis

Andra året för Hammarbys nybildade supporterförening blev dessvärre desto mer lyckat då fotbollslaget gick till slutspel. Bajen Fans hyrde under slutspelet in en egen sambaorkester på dåvarande Söderstadion. Orkestern hette ”Hägersten Hot Heaven” och samtidigt uppmanade man alla supportrar som kunde lira något instrument att ”vara med och väsnas”. Hammarby Fotboll uppskattade oväsendet och betalade bandets resa ned till Göteborg.

Blue Saints första årsmöte
Ett år efter bildandet av Blue Saints var det dags för första årsmötet som hölls i gamla pokalrummet på Stadion. Detta möte var inte lika välbesökt som det första men Leffe Boork och några spelare var där samt Hasse Backe och andra representanter för fotbollen. På mötet redovisade Blue Saints att man första året fick ihop ca 350 medlemmar vilket man var relativt nöjda med då målsättingen var 300. Blue Saints köpte i slutet av året in en lamineringsmaskin, alternativt ”lånade” en på Esselte bredvid NK, för att plasta in medlemskorten till nästa år. Det impade på de andra supporterföreningarna med ”riktiga” medlemskort, snyggare än alla andras.

Bild: Blue Saints medlemskort för 1981-1982, innan korten började plastas in.

Supporterföreningen var tidigt sugna på att skaffa en egen klubblokal men tvekade p.g.a. risken att den skulle demoleras av motståndarfans. Hockeyspelarna och Boorken berättade att de verkligen uppskattade klackens stöd men spelarna gillade inte ramsan ”Vakna Djurgår’n!”…

Inför hockeypremiären sprayade en grupp snabbfotade grabbar betongen mellan Gullmarsplan och Hovet med allsköna texter: Blue Saints, DIF, Djurgår’n o.s.v. Det hade blivit som en tradition hos samtliga stockholmslag, att man inför premiären sprejade över motståndarnas budskap med sina egna.
Lite skämtsamt fick den löst sammansatta gruppen namnet ”Blue Saints Pysburkskommando”. ”Pysburkar” efter ljudet när man sprayar. De försökte hålla styvt på att bara spraya på ”död” betong, inte på fastigheter och annat som folk uppfattade som direkt skadegörelse. Ganska moget, men det var inte alltid det fungerade, för det var fler busar i farten och nymålat har det varit i både Solna, Södertälje, Västerås, Flen, Karlstad och runt om i förorterna…

Djurgårdssupporten ”Pacman” minns att det kunde vara stökigt att gå från Gullmarsplan till Hovet då det ofta hängde stökiga Bajenfyllon i tunneln. ”Den vägen undvek man gärna om möjligt när man var ung”.

Hockeysäsongen 82/83 låg alla tre Stockholmslagen i Elitserien och media ojade sig över hur det skulle gå med tolv derbyn med dessa bråkiga klackar. ”Vem vågar gå på hockey i höst? Inför åldersgräns på Hovet!”, skrev Expressen och dåvarande idrottsborgarrådet Ingemar Josefsson övervägde att införa förbud för ”småpojkar” att gå på matcherna.

När ordföranden i de tre supporterklubbarna fick frågor kring befarade kravaller höll de samma linje, dvs att det blivit mindre bråk på senare tid. Blue Saints ordförande Björne Grandin hymlade dock inte vad han tyckte om de grönvita:

”Det var jävla synd att Bajen gick upp i Elitserien”, uttalade sig ordförande Björn Grandin till kvällspressen.

DIF sopade emellertid banan med Hammarby under säsongen och slog dem stort i samtliga möten. Målskillnaden blev hela 27-8 och Bajen slutade föga förvånande sist när serien summerades.

Foto: Micke Bergkvist. Diverse bilder från 1982.

På Hovet fanns tjocka metallvajrar i taket för att hålla ihop konstruktionen och en ung Patrick ”Baba” Murray brukade roa sig med att gå armgång längs vajrarna i Hovets tak. Under en match gick han extra långt och befann sig högt över bänkraderna 1-3.

”Det var mycket luft ned till läktaren när man tittade ned den gången”, minns Patrick.

En annan kille som hade för vana att gå armgång i taket var ”Skins Rolle”. Han brukade alltid ha med sig en nystulen halsduk från bortalaget. Halsdukarna knöts fast i takbalkarna och tändes på till klackens förtjusning.

Kringel Cup
Södertälje Sportklubbs (SSK) ishockeyturnering som spelades dygnet runt mellan åren 1982 och 1999. Turneringen fungerade som ett avstamp inför Elitseriestarten. Det var tufft matchande i Scaniarinken där alla lag skulle spela minst sju matcher var under fredag till söndag. Man kunde se åskådare som kröp ned i medhavda sovsäckar när favoritlaget inte spelade.
Spelarna fick knappt sova alls och skaderisken var såklart hög. För att klara detta hade Leffe Boork 1982 delat upp våra spelare i två lag för att ge utrymme för mer vila mellan matcherna. Det slet en del under själva matchen med endast två femmor men taktiken visade sig fungera bra. DIF vann turneringen detta första år och slog i finalen finska IFK Helsingfors med 4-0. I potten låg 200 000 kr där hälften gick till segraren.

En annan speciell sak med bortamatcher till ”Tokstan” var att det kunde stå raggare och vänta vid pendeln. Södertäljeraggarna var kända för att vara tuffa när några kom till ”deras stad” och det blev inte sällan stök direkt när Stockholmare klev av pendeln. Så hade det varit till och från enda sedan slutet av 70-talet. Man sökte ständigt bråk med Stockholmare och kanske ännu mer mot den stora grupp assyrier som kommit till Sverige under 60-talet varav merparten placerats i just Södertälje.

Kuriosa
Hockeysäsongen 82/83 åkte Blue Saints tåg till bortamatchen mot Brynäs i oktober. Tågets cafévagn blev hårt rånad av överförfriskade Djurgårdare och den stackars tjejen bakom kassan grät ut i TV. Några unga Djurgårdare som varit med på resan tvingades, av sina misstänksamma föräldrar, att betala sin veckopeng till SJ…