Grundserien i hockey fortsatte på samma sätt som den slutade före nyår. De allra flesta väntade på slutspelet och på att fotbollen skulle komma igång. Derbyna spelades av och de båda lagens klackar hade var sin tårtbit och ibland lite mer.
Artikel: Aftonbladet 1997-01-06. ”Terror Tommy” skapar åter rubriker.
Tidningen Expressen rapporterade med ett ”exklusivt dubbeluppslag” från ett hockeyderby där man på fullaste allvar lovade att redovisa samtliga läktarsånger från derbyt. Så här gick det:
”Sveriges två största klubbar, landets två mest beryktade klackar, i varsin ände av arenan. Aik mot Djurgården, Black Army mot Blue Saints. Vi bara lyssnade och skrev ner. Allt. Rubbet. Från första nedsläpp till slutsignalen. Läs begrunda och analysera. Någon värdering avstår vi ifrån. Den får ni göra själva.”
– Här var det friska tag, här var det vårat lag, här var det heja Djurgår’n.
– Kom och ta oss om ni kan, kom och ta oss om ni kan.
– Ut med domardjäveln.
– Djurgården, ååh Djurgården, vårt kära Djurgården, vi ska krossa alla lag, och vinna SM-guld.
– Mamma mia, en skandal, mamma mia, en skandal…
Inte många rätt där Expressen…
Vid bortaresor brukade alltid några bussar lämna Stockholm men det var ganska litet antal resande över lag. Det hade även börjat dyka upp abonnerade bussar från orter utanför Stockholm. Det var ”Landsortsdjurgårdare” som på flera medelstora orter hade börjat organisera sig. Några exempel var Örebro, Linköping, Gävle, Karlstad och Jönköping. Vid hockeymatcher i Jönköping var ”Blue Saints Sektion Syd” alltid många. Det brukade vara 250-300 personer på bortasektionen när Djurgår’n mötte HV71. Antalet Stockholmare var få men Sektion Syd höll alltid Djurgårdsfanan högt.
Blue Saints Sektion Syd startades som en undergruppering till Järnkaminerna, för Djurgårdare i de södra delarna av Sverige. Man bildades redan 1993 under namnet ”Blue Saints Jönköping” och har varit den största och mest organiserade undergrupperingen genom åren. I samband med Blue Saints namnbyte till Järnkaminerna döpte de om till Järnkaminerna Syd, eller JK-Syd som man kallade sig. Grundare var Joel Andersson som senare satt i styrelsen för Järnkaminerna under många år.
Kvartsfinaler mot Aik på Globen
Djurgården slutade fyra i serien och lottades mot femman Aik i kvartsfinal. Man spelade i bäst av fem matcher och Djurgården ansåg att 200 kronor per slutspelsbiljett var ett bra pris för klacken, något som Blue Saints kallade vulgärt. Djurgården vann den första kvartsfinalen inför 10 500 åskådare, och Djurgården förstod inte hur det kom sig att Globen inte var slutsåld. Aik hade ingen klack att tala om och Djurgårdsklacken bestod av en halvfull tårtbit. Kvartsfinal två lockade tvåtusen fler personer än matchen innan, men varsin tårtbit var allt som de respektive klackarna fyllde. Det var först i kvartsfinal tre och fyra som Blue Saints nästan fyllde 2 tårtbitar. Aik vann tyvärr de resterande matcherna och Djurgården åkte för tredje året i rad ut redan i kvartsfinalen. Fiasko är ett ord som inte var för starkt och även om de dåliga resultaten rent sportsligt inte var det stora skälet till att hockeyn var iskall för klacken, så hjälpte de knappast till att förbättra läget heller.
Vill man hitta något positivt under säsongen så var det att det endast gick sönder en (1) enda stol på Blue Saints sektioner i Globen, vilket annars hade varit ett stort problem sedan Globen kom till.
Blue Saints blir Järnkaminerna
På grund av allt strul och negativ publicitet som DIF drabbats av under föregående fotbollssäsong, pga suporterrelaterade händelser, så var många på ståplats eniga om att klacken måste hjälpa moderföreningen på alla sätt. Olika projekt drogs igång inom Blue Saints för att stödja DIF.
Namnet Blue Saints förknippades mest med bråk och skadegörelse efter alla idiotgrejer och tråkigheter som inträffat. En stämpel som kändes i det närmaste omöjlig att tvätta bort. Namnet hade helt enkelt gjort sitt tyckte många. Det fanns på förslag att byta namn på supporterföreningen till ”Järnkaminerna”. Namnbytet var väl förankrat och att det skulle gå igenom verkade klart sedan länge. Det nya namnet Järnkaminerna skulle ge klacken en nytändning och man hoppades att många äldre skulle komma tillbaka. En nystart, med bättre inställning och en ordförande som tog tag i saker och ting.
De viktigaste anledningarna till namnbytet som kommunicerades ut var följande:
- Vi bor i Sverige och bör därmed ha ett svenskt namn.
- Vi spelar inte utomlands så ofta att det ändå vore praktiskt med ett engelskt namn.
- Efter namnbytet kan Järnkaminerna bli en mer heltäckande supporterklubb med medlemmar i alla åldrar. Inte bara runt 15-25.
- Järnkaminerna är definitivt ett mer passande namn.
- Efter ett namnbyte är det lättare att bredda verksamheten som i fortsättningen inte bara ska riktas in på själva klacken, utan även på ett större samarbete med DIF och på fler arrangemang vid sidan om matcherna. Namnet Blue Saints var inarbetat på ett sätt som knappast underlättade när Djurgår’n försöker ragga sponsorer.
Artikel. Expressen 1997-01-16. Ordförande Asplund ifrågasattes från en del håll.
Några supportrar var emot namnbytet men dessa var i minoritet. De motargument som fördes fram var att man trots all skit var stolt över sitt namn, Blue Saints, och att ändra namn skulle ge journalister och media rätt och vi skulle vika oss för drevet.
Vid tidpunkten var enda kopplingen till namnet ”Järnkaminerna” det smeknamn som fotbollslaget fick under 50/60-talet och ramsan ”Järnkaminerna var namnet, vi är hela Sveriges stolthet”, samt fanzinet Järnkaminen. Det fanns egentligen ingen koppling alls till hockeyn.
I samband med att fotbollssäsongen satte igång hade Blue Saints årsmöte. Namnändringsförslaget presenterades inför 100-200 medlemmar på Hjorthagen. Där och då var det ingen som hade något emot namnbytet. Det var iallafall ingen som gjorde sin röst hörd på mötet och föreslaget klubbades igenom.
Under några månader användes båda namnen vid utskicka, ”Järnkaminerna Blue Saints”.
Bild: I ett första utskick efter namnbytet 1997 användes båda namnen Blue Saints/Järnkaminerna.
Bild: Utskick från Järnkaminernas styrelse 1997. Den klassiska Järnkamingubben och en äldre variant användes inledningsvis som loggor efter namnbytet, där Järnkamingubben kom att bli kvar en bit in på 2000-talet.
Första hemsidan
Internet hade varit tillgängligt för den svenska allmänheten sedan 1994. Antalet svenska hushåll som började koppla upp sig mot internet via modem ökade lavinartat och många hade upptäckt möjligheten att söka information på nätet. Järnkaminerna/Blue Saints hade fram till nu förmedlat information via pappersutskick och via sin telefonsvarare ”infolinjen”. Vi var just då den enda av de tre stora supporterföreningarna i Stockholm utan hemsida men den 1:a maj 1997 slog Järnkaminernas första officiella hemsida upp dörrarna. Adressen var inledningsvis www.bogea.se/jarnkam.htm och sidan delade då plats med ett företags hemsida. Den främsta anledningen var att det vid tidpunkten var betydligt dyrare att registrera domänadresser vilket resulterade i den tillfälliga adressen. Ett år senare bytta man webbadress till www.jarnkaminerna.nu
Division ett norra
Fotbollen drog igång och inresset var väl sådär. Division ett norra, som Djurgården spelade i, var en serie där sju av de fjorton lagen kom från 08-området och kvalitén på fotbollen var väldigt låg. Årets matchtröja hade ersatt Graphium på bröstet med ”NEJ till våld och droger”, som var en följd av ”Terror-Tommy”.
Även om buren på ståplats var borta så valde många bort att åter stå på klacksektion, trots att det endast kostade 60 kr för medlemmar. Det fanns även ett säsongskort för 600 kr. DIF började serien hemma mot Nacka och endast 2 161 personer tog sig till Stadion denna dag. En liten Djurgårdsklack på sektion O/P sjöng då och då. Supporterföreningen hade detta år skaffat egna vakter med vinröda bomberjackor till klacksektionen.
Klacken var betydligt större på bortaplan i omgång två då vi mötte Assyriska på Bårsta IP. Det var ganska stökigt runt arenan efter match och polisen beslutade att frakta de Djurgårdare som var på plats i bussar till Södertäljes pendeltågsstation för vidare transport till huvudstaden.
Tifogruppen bildas
Redan under 95/96 hade läktararrangemangen börjat synas på våra läktare men den riktiga starten för organiserad tifoverksamhet på Djurgår’ns läktare var under 1997. Det var ett gäng tifointresserade killar som startade något som kom att kallas för ”Tifogruppen”. Fredric Stahl blev dess första ordförande och fick rollen att försöka hålla koll på gruppens unga medlemmar. Senare tog Christian ”Welle” Welander över ansvaret för Tifogruppen, även om alla i princip hade lika mycket att säga till om. Den organiserade tifoverksamheten som byggdes upp under denna tid skulle senare bli grunden för en av Sveriges mest respekterade ultrasgrupper. I början bestod arrangemangen mest av konfetti, kvittorullar i olika färger, ballonger och fler flaggor än vanligt. Alla arrangemang var såklart inte perfekt genomförda inledningsvis och responsen var inte uteslutet positiv inom de egna leden. Det fanns många konservativa anglofiler bland de äldre i supporterföreningen och där rynkades det en del på näsan. Med tiden gjorde Tifogruppen bättre och bättre arrangemang, bl.a. två stora bengaltifon och efter avslutningen på säsongen hade många tidigare tveksamma ändrat åsikt angående denna nya företeelse med tifo.
Fyra byten – Hammarby kan inte räkna
Både Djurgården och Hammarby, och likaså Järnkaminerna och Bajen Fans, ville spela sina hemmaderbyn på Stadion respektive Söderstadion. Beskedet blev dock att samtliga derbymatcher skulle spelas på Råsundas betongbunker. Enligt DIF togs beslutet att spela båda derbyna på Råsunda av polisen utan att ens ta en diskussion med föreningarna och trots protester från Järnkaminerna var det inte mycket att göra åt. 12 500 personer tog sig ut till Råsunda och Djurgårdens klack på Södra läktaren var betydligt glesare än Hammarbys på den norra. Innan match var det en stor och lyckad samling på Cheers, men sen tog det positiva slut för oss. Den konfetti som Tifogruppen delat ut kastades för tidigt och alla ballonger som fanns klarade inte av att ge så bra effekt som man räknat med. Inget gick Djurgårdens väg den här dagen. Stefan Alvén i Djurgårdströjan blev utvisad efter två gula kort, varav det första var helt felaktigt, och Bajen gjorde omgående 0-1 vilket blev slutresultat. Som om detta inte var nog så gjorde Hammarby fyra byten. Domarna märkte inget och skyllde ifrån sig och Bajen skyllde på domaren(!) som missat det hela. Bajentränaren Rolf Zetterlund erkände att ”det var rörigt mot slutet och misstag har begåtts”. Djurgården ville ha omspel och de flesta trodde på det, eller att Djurgården skulle tilldömas seger med 3-0, men SvFF valde att ge Hammarby böter med 10 000. Lasse Anrell i Aftonbladet drev kampanj för ”sitt” lag och var nöjd efteråt. Ilskan var enorm bland alla Djurgårdssupportrar och matchen ältades ett längre tag.
Foto: Stefan Göransson, mitten Stefan Andersson. DIF – Hammarby 1997.
Foto: Stefan Göransson. DIF – Hammarby 1997.
Nästa match var mot Enköping borta och det blev en liten invasion av staden. 700 Järnkaminer fick se en målrik match som Djurgår’n vann med hockeysiffrorna 5-3. Djurgårdsklacken hade fått ena långsidan och fyllde ut den ganska bra. Klacken i ENköping kan ha varit den största för säsongen, med undantag för Bajenderbyt. Sol och bärs gjorde resan till en succé redan innan match. Lokala puben hade extraöppet bara för Djurgårdsfans och polisen hade så många enheter på plats att det ibland kändes som att det var fler konstaplar än fotbollssupportrar i lilla Enköping. Den mångtaliga polisen visade dock sin trevligaste sida mot Djurgårdarna vilket uppskattades.
Foto: Andersson & Ljungh. Enköping – DIF.
Foto: Martin Lagerström och Stefan Göransson. Enköping – DIF.
Fritid Stockholm misstänkta för dåliga publiksiffror
Publiksiffrorna på Stadion fortsatte att vara lika dåliga som den klack som knappt fanns. Visst sjöngs det men det var långt ifrån matchen igenom och klackfolk satt utspridda över hela Stadion.
De fyra följande hemmamatcherna hade publiksiffrorna 1 320, 1 420, 1 396 och 2 012 personer.
Ett stort samtalsämne under fotbollssäsongen var publiksiffrorna på Stadion. Många tyckte att de var märkligt låga och ifrågasatte om de stämde. Misstanken hade funnits något år tidigare men nu var det helt uppenbart att det satts i system att stoppa entréavgiften i egen ficka. Många som gått på Stadion i flera år och som alltid brukade estimera ungefär rätt på publiksiffror gissade nu högt över den officiella publiksiffran. Då det var glest på läktaren kunde man i princip räkna alla åskådare för hand och komma upp i summor som kunde diffa på över 1 000 personer. Fritid Stockholm var ansvariga för biljettinsläppen och eftersom i princip alla betalade kontant direkt vid insläppet så hade DIF ingen koll på myglet. DIF, med Bosse Lunkan i spetsen, var säkra på att man förlorade stora pengar och ville ha egen personal vid insläppen. Man nekades dock av Fritid Stockholm vilket gjorde att man planerade att utreda genom att ställa ut egna kontrollanter vid insläppen som skulle ha till uppgift att räkna antal personer som passerade.
En Djurgårdare konfronterade en entrévakt på bar gärning när han myglade och inte ville ge ut en biljett. Vakten blev panikslagen, stängde sin kassa och sprang iväg. Djurgårdaren följde efter och visst handgemäng uppstod varpå den senare blev anmäld för misshandel. Förhoppningsvis snodde i alla fall inte just den vakten några mer pengar.
Därefter ökade publiksiffrorna något. Allt fokus på Fritid Stockholm och biljettmyglet bidrog säkert, samt att laget hade en fin period med tio raka segrar under seriespelet. Klacken växte under de här matcherna och det kändes som att något positivt var på gång igen.
DIF tog till slut över bemanningen av insläppen och man valde desutom att inte vidta några åtgärder mot myglet.
Foto: Tomas Carlsson. Gefle-DIF.
Foto: Martin Lagerström. Gefle – DIF.
Foto: David Bogerius. Segerdans efter matchen Gefle – DIF.
KaknäsCupen startar igång
Den av supporterföreningen anordnade fotbollsturneringen, KaknäsCupen, arrangerades för första gången 1997 och spelades ute på Djurgården Fotbolls träningsanläggning vid Kaknästornet. Tre A-lagsspelare agerade domare, Zorro, Thor-André och Dahlström, vilket var mycket uppskattat. Patrick Murray stod för käket och skulle mitt under turneringen åka för att hämta mer mat från Babajan. Han hade dock tagit någon öl för mycket och körde flakmoppen rakt i diket och slog i pannan. Turneringen vanns till slut av laget ”7.45 Army” som i finalen besegrade ”F.C. Hooligan” och under några matcher brann bengaliska eldar på Kaknäs. Turneringen blev en årlig tradition sedan dess med varierande kvalité på kombattanterna. Första årgången blev Bajen Fans inbjudna och ställde upp med ett lag som åkte ut direkt i gruppspelet.
Seriefinal och Johan nickar en järndank
Irritationen mot Hammarby hade ökat efter deras mygel med det extra bytet under vårderbyt. Av någon anledning hade polisen nu ändrat sig och tillät att Bajens hemmaderby spelades på SÖS. Polisen sa också att de inte alls hade sagt tvärt nej angående Djurgår’ns hemmaderby på Stadion, trots att DIF gått ut med det. Många började nu tvivla på det DIF sa och gjorde. Att Bajen skulle få fördel av sin hemmaplan men inte DIF bidrog till den växande ilskan. Men oavsett vad som hände så fick DIF:s styrelse ta på sig skulden för att de inte hade garantier för att båda matcherna skulle spelas på neutral plan som man tidigare sagt. Bajenderbyt i september blev en seriefinal och med bara tre matcher kvar blev matchen enormt viktig. Djurgårdsklacken var placerad längs hela den östra läktarens kurva, mot Nynäsvägen, och hade utsmyckat läktaren med flaggor och ballonger. Kortsidan formligen kokade och det måste ha stuckit i ögonen på de grönvita. När spelarna kom ut tände DIF-läktaren ett stort antal bengaler som gav ett mäktigt rökmoln över Söderstadion.
Foto: Martin Lagerström. Hammarby-DIF på Söderstadion 1997.
Foto: Martin Lagerström. Hammarby-DIF på Söderstadion 1997.
Foto: Martin Lagerström. Hammarby-DIF på Söderstadion 1997.
Foto: Stefan Göransson. Hammarby-DIF på Söderstadion 1997.
Stämningen och trycket på läktaren var den absolut bästa för året. ”Kom igen Djurgår’n” sjöngs växelvis, halva kurvan åt gången, så att det dånade under några minuter och Bajarna som inte var vana vid att bortalaget tog sig ton på SÖS stod och gapade.
Samtidigt som DIF-spelaren Johan Andersson satte 1-1 på straff träffades han i huvudet av något hårt föremål, en järndank skulle det senare visa sig, inkastad från Bajenklacken. Johan började blöda och fick plåstras om. Massor av andra föremål, mynt, tändare etc. träffade både domare och Djurgårdsspelare flera gånger under matchen, men man fick spela vidare.
Foto: David Bogerius. Johan Andersson får ont i huvudet under Hammarby-DIF på Söderstadion 1997.
Foto: Kristian Hebel. Hammarby-DIF på Söderstadion 1997.
I 88:e minuten gjorde DIF 1-2 genom Markus Karlsson och såg ut att ha kopplat greppet om avancemanget till Allsvenskan. Under de sista sekunderna av övertiden sjabblade dock DIF-backarna vid en rensning. Bollen trillar över sidlinjen och på den efterföljande hörnan lyckas Bajen forcera in bollen. Poängförlusten betydde att Hammarby höll avståndet till DIF i tabelltoppen och Djurgårdens chanser till Allsvenskt spel 1998 hade minskat drastiskt. Det var en av de tyngsta förlusterna på länge och Bajen gick senare upp i Allsvenskan.
Foto: Stefan Göransson. DIF – Luleå.
Bild: Information från Järnkaminernas styrelse.
Kvalförlust och svikare
Trots att hoppet om uppflyttning levde ända till sista matchen är DIF aldrig nära att knipa förstaplatsen och det blir kvalspel mot Öster. DIF fick börja hemma och över 6 000 Djurgårdare var på plats på Stadion. Klacken fyllde ut sin läktare på Stadion och det var därmed den största klacken på Stadion för säsongen. Tyvärr lyckas DIF bara få oavgjort, 1-1 och den väntade bortamatchen skulle därmed bli direkt avgörande.
Inför bortamatchen hade DIF:s styrelse fått hotelser om tvångsnedflyttning om det blev bråk. Även om hoten kanske inte var så allvarliga så hotade sponsorer och andra att dra sig ur och med den ekonomi, eller rättare sagt den brist på ekonomi, som DIF hade kunde det vara dödsstöten för föreningen. Djurgår’ns styrelse övervägde på allvar att lämna walk-over inför sista matchen i Växjö men så blev inte fallet.
Flera SL-bussar och massor med minibussar/bilar rullade ned till Växjö för returen och totalt hade 800 Djurgårdare gjort resan för att se ödesmatchen. Ännu en gång var det en av de största bortaklackarna som DIF haft utanför Stockholm. Detta och alla bengaler får stå för det positiva den här kvällen. Canal + kallade det hela ”ett pyrotekniskt mästerverk” och bengalerna brann flera gånger under matchen. Efter endast 27 sekunder, långt innan alla Djurgårdare ens kommit in på arenan, hade Öster tagit ledning i matchen. När 90 minuter hade spelats stod Öster som rättvis segrare och DIF fick spela ytterligare ett år Norrettan. Trots detta så hyllades spelarna av klacken som stannade kvar och sjöng. De flesta spelarna kom ut ur omklädningsrummet igen 15 minuter efter matchslut och tackade klacken vilket uppskattades av supportrarna på plats.
Det var sagt att Johan Andersson skulle gå till Helsingborg efter säsongen och Johan hade lovat att skänka sin matchtröja efter sista matchen till Djurgårdssupporten Håkan Svanberg. Sagt och gjort. Senare på kvällen ringde Johan till kollegan Daniel Nannskog och berättade att han istället skrivit på för Bajen. Nannskog spred vidare till Svanberg som satt bredvid. Svanberg svarade med att ta telefonen och sa ”Jag ska bajsa på din tröja. Klick”. När Nannskog fick tillbaka telefonen utbrast han ”Det var det hårdaste jag någonsin hört”.
Efter säsongen lämnade både Johan Andersson och Kaj Eskelinen Djurgården för spel i Allsvenskan med Hammarby. Det sågs inte med blida ögon av Djurgårdare och de två är spelare som många än idag tycker väldigt illa om. Speciellt Johan Andersson som lär vara Djurgårdare sedan barnsben men ändå valde att göra ”den förbjudna övergången” för att tjäna pengar.
Foto: Andersson & Ljungh. DIF – Östers IF.
Foto: Andersson & Ljungh. Östers IF – DIF.
Foto: Stefan Andersson. Östers IF – DIF.
Foto: Stefan Andersson. Östers IF – DIF.
Ishockeyns säsong 97/98 drog igång i mitten av september. Priset för lösbiljetter under säsongen sattes till endast 70 kronor per match, förutom derbyna som kostade 160 kronor. Tidigare år sålde Blue Saints biljetter på matchdagen i en lucka vid ingång 2, men nu började man med att låta Globen sälja dem i den vanliga biljettkassan där man fick visa upp medlemskort för att få köpa en plåt. Nytt var också att Järnkaminerna inte fick sälja souvenirer inne i Globen då DIF Hockey ingått ett avtal med några större sportbutiker vilket gjorde det omöjligt. Supporterföreningen gick således miste om souvenirpengar och det goda samarbetet med hockeyn fick sig en törn.
”Klackarnas storlek har minskat kraftigt på hockeyn. Miljön i Globen tilltalar inte den kulturen. Det är fler supportar som åker till Södertälje när Djurgården eller Aik spelar där, än som går på hemmamatcherna”, sa Rolf Jönsson. Projektledare för Riksidrottsförbundets projekt ”Supporterkultur”.
Firmakulturen blir allt tydligare
I hockeypremiären väntade bortaderby mot Aik. Djurgården gick segrande ur drabbningen och vann till slut med 5-3 inför drygt 13 500 åskådare och en något större Djurgårdsklack. Utanför Globen var det lugnare än vanligt, före och efter match. En bidragande faktor var att Djurgårdens Fina Grabbar och Aik:s Firman Boys skötte sin grej långt ifrån arenan. Samma sak gällde på övriga derbyn under säsongen. Alla ”vanliga” supportrar slapp i stor utsträckning se några oroligheter, vilket i princip varit obligatoriskt vid derbyn sedan slutet av sjuttiotalet. Det fanns fler anledningar till att det blev lugnare runt Globen vid derbyn. En sak var de så kallade derbygrupperna som införts säsongen innan som gjorde att det var derby i omgång 1, 13, 24, 27, 28 och 40. På grund av alla derbyn kände fler och fler att derbyna tappat sin speciella känsla. I brist på både tid, intresse och pengar så gick många endast på hemmaderbyn och struntade helt att gå på bortaderbyt. Det fanns alltid en kärna som gick på alla derbyn men i princip blev det regel att det aldrig fanns en riktig klack vid bortaderbyn. Att det inte fanns någon rivaliserande klack på derbyn medförde i sin tur att intresset sjönk även för att ta sig till hemmaderbyn. Detta gällde både Järnkaminerna Black Army, men oftast så hade Järnkaminerna en okej klack på 1 1/2 tårtbit på hemmaderbyna.
På vanliga matcher under Elitserielunket hade DIF fortfarande knappt någon klack och ett problem som bredde ut sig än mer var att folk köpte en billig ståplatsbiljett till Järnkaminernas sektion men sedan gick och satte sig på sittplats runt om i Globen. Precis som tidigare år hade vi en klack då och då, eller periodvis under matcherna, för det kunde i första perioden vara en skaplig Djurgårdsklack men efter paus valde många att stanna i baren och klacken kunde ibland halveras efter periodpausen.
Järnkaminerna fortsatte sin tradition med Julmarknad på Sergels torg och det såldes ganska bra under decemberdagarna. Järnkaminerna hjälpte detta år även Djurgården Fotboll med att ta fram souvenirer till julmarknaden och DIF:s souvenirer fick ett litet uppsving då fotbollens souvenirer länge varit ganska dåliga.
Kuriosa 1997
Black Armys nya kvinnliga ordförande får en tuff start med flera incidenter under året.
- I februari hotade några Aik-anhängare TV-sportens chef Bosse Gentzel till livet eftersom Aik:s match mot Barcelona inte skulle sändas i TV.
- I april skickade avsändaren ”Aik Terror” hotbrev till landets elitdomare med budskapet ”döm till Aik:s fördel – annars skadar vi era familjer”.
- En styrelsemedlem i Black Army är med och attackerar spelare och ledare efter förlusten i Cupvinnarcupen.
- Aik uppskattade inte heller att Black Army sökte patent på namnet Aik och Gnaget.
Följden blev att Aik vid årsskiftet bröt helt med Black Army och supporterföreningen fick dessutom informationen via media.
Puben Cheers hade en oslagsbar Happy Hour då ölen kostade 9 kr. Även Aik:are hängde en del på Cheers inledningsvis, innan Djurgår’n tog över helt. Till slut fick dock puben stänga ned, pga av problem med bokföringen sades det.
Slut del 1.