Låga krav på hockeylaget
I slutet av hockeysäsongen mötte vi Färjestad på Hovet och en slutspelsplats hägrade. Med någon minut kvar av matchen låg vi under med 2-3. Klacken manade på spelarna och med endast två sekunder kvar av matchen lyckades Södergren vräka in pucken. Det blev förlängning och publiken började vädra seger och sjöng ännu högre. Någon minut in i förlängningen lyckades Djurgår’n sätta segermålet till 4-3 och den till vardags så träiga och stela Leffe Boork var i extas. Han hoppade över sargkanten så att byxorna sprack, rusade över isen och jublade tillsammans med spelarna framför ståplatsen på Hovet.
”Plötsligt stod det en skäggig jävel i glasögon och hoppade mitt bland oss. Vem fan är det? Det var vad jag undrade”, berättar Håkan Södergren.
Det firades som om vi tagit SM-guld men egentligen var det bara en vanlig seriematch även om vi nu var närmare en slutspelsplats. Dagen efter kunde man läsa följande i SvD ”Drygt 8 000 åskådare applåderade taktfast och hejaramsorna höll på att lyfta taket på Johanneshov”.
Artikel: 1987-10-26 Expressen. Alla var inte lika imponerade av DIF-klacken…
Djurgår’n gick med nöd och näppe till slutspel och där fick vi möte Björklöven i semifinal. Ett femtiotal Djurgårdare tog tåget upp, där max tio av resenärerna betalade för sig. Man undvek konduktörerna genom att springa fram och tillbaka i tåget när ”älgen” (konduktören) kom.
Hockeylaget förlorade dessvärre i två raka matcher och säsongen var över.
Det åktes även tåg till bortapremiären i fotboll mot Västerås. Inget abonnerat utan mindre gäng som bokat själva, med tillhörande stök och plankningar. Två bröder hade för vana att planka i tid och otid och på denna resa blev det närmast en charad när de gömde sig under flaggor som hängts upp i kupéerna.
”Åkte tillsammans med ett gäng Djurgårdare tåg till Västerås blott 15 år gammal. Tyckte det var en bra idé att spraya et stort helgon på Arosvallen och fick åka polisbil för första gången”, minns Ulf Morgell
Foto: David Bogerius. Örebro – DIF 1987.
Foto: David Bogerius. Örebro – DIF 1987.
Foto: David Bogerius. Örebro – DIF 1987.
Foto: David Bogerius. Örebro – DIF 1987.
Blue Saints ligger nere tillfälligt
Flera äldre som tidigare stått i DIF-klacken hade nu valt att flytta till sittplats vilket tog ut sin rätt under 86/87. Det blev en stor generationsväxling och på ganska kort tid sjönk medelåldern i klacken en hel del.
Artikel: 1987-04-22 DN. Lättlurade Hammarbyare.
Under det nästan två månader långa säsongsglappet mellan fotbollssäsongen och hockeysäsongen valde dessutom delar av Blue Saints styrelse att lämna sina poster.
I väntan på att några nya skulle ta över låg Blue Saints pärmar med stadgar, medlemslistor och souvenirer etc. i Klocktornet.
Det blev till slut Thomas Ifwer och Hasse Esselöv som gick upp till Klocktornet och hämtade Blue Saints saker.
Man började så smått att dra igång bortaresorna igen. Det var väldigt tunt med folk på ståplats detta år men några bra bortamatcher hann man med till bl.a. Gävle, Leksand och Gais. Uppskrivning till bortamatcher skedde till stor del på matcherna. Det gick runt personer med listor. Räckvidden var dock dålig då man endast nådde de få som gick på matcherna. Utöver uppskrivning på matchdagar kunde uppskrivning till bortamatcher emellanåt ske vid ”Bögringen” på Centralen under utvalda dagar utöver matchdagar.
”Någon i styrelsen fick vara på plats 18-19 för att ta emot uppskrivningarna. Tidigare använda busslistor med namn och nummer var ofta nyckeln till att få ihop en buss eller två. Vi fick i princip alltid fick jaga folk på hemtelefon inför bortamatcherna.” berättar Thomas Ifwer.
Senare sattes även stora lappar upp kring ståplatserna på Stadion och Hovet med information om bortaresor.
Det var alltid ont om pengar i Blue Saints. Abbe och Ifwer fick ofta skjuta till med privata pengar för att klara av att ordna bilar/bussar och ibland krävde man resenärerna på en extra peng och för det kunde man tacka sina polare som skrivit upp sig men inte dök upp…
Till slut fick Blue Saints ett utrymme på Klockis där man kunde ha sina saker. Det var en liten skrubb nedanför Klocktornet ungefär där man sålde biljetter.
Black Army gick samtidigt på sparlåga och redan i slutet av januari 1986 lades Black Army ned officiellt p.g.a. ”bristande intresse”. Det hade skett en generationsväxling där de som var med från början hade tröttnat och nya fraktioner med inbördes stridigheter hade tagit över. Black Army återupptog verksamheten ett år senare och då under namnet ”Black Army Stockholm”. Då Blue Saints paus endast blev ca två månader torde supporterföreningen därmed vara nästan ett år äldre än antagonisterna i Black Army…
Sista bortamatchen för året som drog lite folk var mot Gefle IF i oktober. Djurgår’n kunde i princip säkra avancemang vid en vinst. Rehn och grabbarna körde över Gefle med 4-0 på planen. Sämre kvalité på Gefles träläktare som var i så dåligt skick att några plankor mer eller mindre låg lösa på metallkonstruktionen. Somliga tyckte att det var rimligt att kasta väck de plankorna.
En berusad Hasse hade helt missat att det fattades plankor och försvann helt sonika ned genom läktaren.
– Faaaan Hasse det kunde gått illa den gången, minns Ifwer.
– Ja, fan ta den som plockade bort plankorna på läktaren. Att jag var dyngrak hade garanterat inte med saken att göra…
Hasse hade dock fått en ordentlig hjärnskakning och på hemresan tuppade han av och man var tvungen att ringa efter ambulans från någon mack i Tierp.
Foto: Annica Thorgren. Bortamatch mot Gefle 1987.
Foto: Annica Thorgren. Bortamatch mot Gefle 1987.
Foto: Annica Thorgren. Bortamatch mot Gefle 1987.
Foto: Annica Thorgren. Bortamatch mot Gefle 1987.
Foto: Annica Thorgren. Seger mot Gefle 1987 och målskytten Stefan Rehn hyllas.
DIF allt närmare konkurs
Den tidigare fotbollstränaren fick sparken efter degraderingen och som ny tränare anställdes Tommy Söderberg med förflutet i Brommapojkarna och Vasalund. Söderberg kom att forma det ”Nya Djurgården” som skördade framgångar under en tid.
Under året blödde moderföreningen och Djurgårdens IF var snubblande nära att försättas i konkurs. Orsakerna var många bl.a. att man hade försökt att satsa sig ur den ekonomiska krisen genom miljonsatsning på dyra nyförvärv i fotboll. För att få föreningen på fötter igen bildades aktiebolaget DIF AB den 17 september 1987. Aktiebolaget hade till uppgift att sköta föreningens ekonomi och marknadsföring.
Djurgår’n fick dessutom ekonomiskt stöd av medlemmar/privatpersoner under krisåret. Totalt inkom ca en miljon kronor och nedan följer två exempel på meddelanden på inbetalningarna:
”Här få ni min veckopeng. Heja Djurgården! 15 kr. /Fredrik”
”Bidrag till föreningen. Jag vill inte bli medlem. Är Hammarbyare tyvärr. 150 kr. /Mathias”
Fotbollen slutar som seriesegrare i div 1 norra och DIF var åter tillbaka i Allsvenskan. Man förlorade sista matchen mot ett av bottengängen men Allsvenska biljetten var redan klar och matchen saknade därför betydelse.
Foto: Jack Mikrut. Djurgården tillbaka i Allsvenskan efter seger mot Västerås 1987-10-11.
”Styrelsemöten höll man vid behov och det var nästan ett i veckan under en tid. Styrelsearbetet upplevdes som ganska tungjobbat. Det fanns inget Internet eller mobiltelefoner och det kunde ibland kännas som ett halvtidsjobb att försöka nå ut med information till klackfolket”, minns Ifwer.
Foto: Pernilla Sjöberg. Bortaresa till Brynäs-DIF hösten 1987.