Inställd fotbollspremiär
Hockeylaget var riktigt starka under slutspelet och slog ut både Luleå och Färjestad. I finalen fick vi möta Percys köpelag, Malmö Redhawks. Under andra finalmatchen i Globen hetsade två Djurgårdssupportrar varandra om vem som vågade gå in på isen. DIF låg under med 1-0 när de båda knallade rakt in på isen iförda solglasögon. Klacken skanderade ”B och B, B och B!” och de två bjöd på en dans vid ena sarghörnet. Domaren, som var på väg att teka på andra sidan isen, avvaktade tills supportrarna sakta började gå ut varpå domaren startade spelet igen. Djurgår’n vann matchen men orkade tyvärr inte hela vägen utan förlorade femte och avgörande finalmatchen.
Bild: Information från Blue Saints styrelse.
Foto: Daniel Johansson. Glada miner trots inställd resa till fotbollspremiären 1992.
Fotbollspremiären skulle skett 5:e april mot Örebro borta men de 200 som samlats vid Gullmarsplan fick ett surt besked om att matchen ställts in p.g.a. snö på planen. Nytt speldatum krockade såklart med hockeyfinalen mot Malmö. Hyfsat med folk ändå på bortapremiären och Sportradion rapporterade att ”Djurgårdssupportrarna är här och gör snöänglar på planen…”.
Hemmapremiären var mot Trelleborg och lockade en stor förväntansfull klack på Fondläktaren. Ett kompisgäng från södra förorterna hade lyckats ordna en källarlokal på Gillarbacken i Rågsved. Utrymmet smyckades med DIF-flaggor, tidningsurklipp och några soffor att sitta på. Före premiären samlades ett gäng unga herrar i lokalen och utöver matchdag kunde det även vara fullt i lokalen på helger då nystartade ”Baby-Firman” festade mycket där.
”Tror inte att någon Djurgårdare ens bodde i huset där lokalen låg. Helt sjukt att det fick fortgå”, minns Daniel Johansson.
Foto: Daniel Johansson. Förfest i Rågsvedslokalen före premiären DIF-Trelleborg 1992.
Foto: Daniel Johansson. Fotbollspremiären DIF-Trelleborg 1992.
Foto: Daniel Johansson. Ståplatssektionen på Stadions Fondläktare under premiären DIF-Trelleborg 1992.
Foto: Daniel Johansson. Ståplatssektionen på Stadions Fondläktare under premiären DIF-Trelleborg 1992.
Foto: Magnus Grabert. Ståplatssektionen på Stadions Fondläktare under premiären DIF-Trelleborg 1992.
Foto: T.V. Magnus Grabert. T.H. Daniel Johansson. Ståplatssektionen på Stadions Fondläktare under premiären DIF-Trelleborg 1992.
Några dagar senare var det dags för Göteborg borta. Ca 400 Djurgårdssupportrar placerades under tak i hörnet av långsidans sittplatsläktare. Tyvärr bestod arenans träbänkar av murkna brädor som snabbt gick sönder när man hoppade och sjöng. I halvtid bad polisen Djurgårdssupportrarna att kasta ned alla trasiga brädor så att de inte skulle skada någon. Sensationsjournalister valde en annan vinkling där man körde ett stort uppslag och menade att bilderna föreställde skandalartade scener med Djurgårdssupportrar som vandaliserade läktaren genom att bryta loss plankor och kasta in dem på planen.
Artikel: Göteborgsposten 1992-04-28. Rutten läktare skapar rubriker efter IFK Göteborg-DIF.
Målrikt fotbollsderby och stök utanför arenan
Bortaderbyt mot Aik blev ett av de målrikaste någonsin. Innan de drygt 13 000 åskådarna knappt hade kommit in så ledde DIF med två mål mot noll och den lilla men hängivna djurgårdsklacken trodde knappt att det var sant. Aik kom dock igen och vid ställningen 2-2 blev Djurgårdens målvakt, Anders Almgren, skadad och utbytt. Då DIF saknade reservmålvakt på bänken fick mittfältaren Thomas Lundmark ställa sig mellan stolparna. Aik gjorde omgående 3-2 och stämningen var ganska uppgiven bland Djurgårdarna på södra läktaren.
Foto: PO Sännäs. Stök vid nedgången till tunnelbanan efter Aik-DIF 1992.
DIF lyckades dock kvittera genom Jens Fjellström och hoppet levde, men Allmänna IK tog åter ledningen och nu trodde man att det var riktigt kört. Blåränderna gjorde emellertid det omöjliga när man satte kvitteringen tre minuter från slutet. Glädjen på ståplats visste inga gränser och 4-4 kändes onekligen som en vinst då Aik:s fotbollslag var numret större vid denna tid.
Efter matchslut blev det stökigt utanför arenan där de svartgula var mest drivande inledningsvis. Aik-ligister försökte attackera när Djurgårdarna var på väg ned i tunnelbanan men en stängd grind höll isär grupperna. Plötsligt lyckades några Djurgårdarna få upp grinden och stormade tillbaka mot Gnagarna som fick retirera upp till McDonalds, förbi sitt egna klotter ”Ni kan börja springa”.
Vid tunnelbanenedgången kastades mängder av föremål från båda håll och främst i DIF-ledet syntes en kortklippt herre med en matchboll under armen. Fotbollen hade under matchen skjutits upp på läktaren varpå bollkallen hade bett om att få tillbaka bollen, men möttes endast av en allvarlig blick från den kortklippte Djurgårdaren, varpå bollkallen till slut gav upp idén att få tillbaka matchbollen.
Polisen grep under kvällens oroligheter hela 114 personer. De flesta var mycket unga Aik-fans, varav två spelade i Aik:s juniorlag.
Dagen efter meddelade Solnalagets styrelse det helt makabra beslutet att personer under 18 härmed förbjöds att gå på deras hemmamatcher. Barnförbudet revs dock upp efter endast en match.
Bild: T-shirt utgivet av Blue Saints 1992. ”Baby Saints”, design Jocke Ljungh.
Trots att DIF-klacken började bli likvärdig Gnagets på hockeyn var skillnaden på klackstorlek på fotbollen fortfarande oftast markant. Det var under dessa år som ”vi är färre – men vi är värre” myntades. Aik och Black Army var klart mest ökända i landet sedan 1980-talet och det hade etsat sig in hos media, Svenssons och hos många supportrar.
Gnagarna har ju alltid älskat att spä på myten om sig själva som farliga och de brukade hånande sjunga och kalla Djurgårdsklacken för Baby Saints i slutet av -80 talet, men i början av -90-talet var det istället Djurgårdarna som ironiskt nog själva sjöng ”Baby Saints” till Gnagarna. Oftast efter att man jagat bort råttor vid någon drabbning. Andemeningen, ni är mest beryktade, ni är fler, ni är äldre men ni får nu springa för Baby Saints. Det kännetecknar mycket av Djurgårdskärnans mentalitet vid denna tid och under dessa år spred sig ryktet om Djurgårdarna och Djurgårdsklacken från att bli kallade Baby Saints till något helt annat, åtminstone bland insatta supportrar.
Derby på Stockholms Stadion
Hemmaderbyt mot Aik spelades för ovanligheten på DIF:s hemmaplan, Stockholms Stadion, vilket var första gången sedan 1986. Black Army hade placerats på sektion G & H och Blue Saints stod på Fondläktaren. Många från klacken förkrökade på gräsmattan bakom Fondläktaren och vid matchstart stod en röststark Djurgårdsklack på plats. Gnaget tog tidigt ledningen men dagens hjälte blev Per Ferm efter en sen kvittering i slutet av första halvlek. I paus anordnades en straffsparksläggning mellan fem Helgon och lika många representanter från BA. DIF:arna med Bodin, Grabert och Ryder i spetsen satte alla sina straffar och sprang under publikens jubel fram till den svarta armén och gjorde kullerbyttor – inte jättepopulärt bland Gnagarna.
Sammandrag från matchen inklusive straffsparkarna kan ni se här [Länk]
Bild: Blue Saints första ”fiskarmössa” från 1992.
Blue Saints första fiskarmössa sålde som smör på matchen och till andra halvlek hade en stor del av klacken denna huvudbonad. I tidningen kunde man dagen efter läsa om ”900 blåhattar…”. Inspirationen till den blåblå fiskarmössan, eller ”Beppemössan” som den också kallades, kom eventuellt från trummisen ”Reni” i Stone Roses som ofta sågs bära en och bandet var en del av den nya musikscenen ”Manchester” som var populär bland många i Djurgårdsklacken.
Foto: Okänd. Den nya fiskarmössan var populär på matchen DIF vs Aik på Stadion 1992.
Foto: Okänd. Klacken på Stadions Fondläktare under DIF – Aik på Stadion 1992.
Foto: Okänd. Klacken på Stadions Fondläktare under DIF – Aik på Stadion 1992.
Foto: Okänd. Klacken på Stadions Fondläktare under DIF – Aik på Stadion 1992.
Matchen slutade 1-1 vilket var ett bra resultat för DIF. Efter matchen omringades vår ståplats av 100 poliser med hjälmar, sköldar, batonger och hundar. Ordet ”maktdemonstration” stod som skrivet tvärs över bröstet på poliserna. Man hade för dagen utkommenderat 700 poliser i en generalrepetition inför EM som spelades i Sverige samma år. Med anledning av detta ropades emellanåt ”Hur ska det gå EM 92?” tiden före mästerskapen. Inför EM hade TV visat skrattretande bilder från polisens träningsläger, på Ing1:s område utanför Södertälje, där de använde statister som skulle spela huliganer och kastade tennisbollar (!) mot poliserna.
Polisen höll efter slutsignalen kvar Djurgårdsklacken så att Aik:arna skulle hinna iväg. Klacken fortsatte att sjunga nidvisor om Aik samt ordningsmakten medan adrenalinet fortfarande pumpade. I den för dagen stora DIF-klacken ville många gärna ut på gatan och mäta styrkan mot de svart/gula men efter att ha fått vänta på läktaren i över en timme la sig känslorna hos de flesta.
När polisen äntligen släppte ut klacken lotsades Djurgårdarna ned till vänster i riktning mot Lidingö, motsatt riktning mot den som Aik:arna tidigare tagit. Så långt kändes det som att polisen styrde och ställde men när klacken plötsligt tilläts svänga höger genom ett byggnadsområde blev i alla fall civilpoliserna, som strök omkring, lite nervösa och meddelade centralen ”nu plockar de på sig stenar och träpinnar vid byggnadsställningarna…”.
En Djurgårdare minns en särskild sekvens med polisen efter match:
”Jag beväpnade mig med en påk varpå en civil förbipasserande barskt sa åt mig att slänga den.
– Käften innan du blir den som får inviga den, sa jag lagom tonårsmorskt för att sekunden senare bli upptacklad av supporterpolisen ’Saddam’ och den ’civile förbipasserande’ (civil var han ja, förbipasserande nej…) mot närmsta vägg under glada tillmälen.
– Fattade du inte att det var en polis du pratade till?
Förstår fortfarande inte att jag bara fick gå därifrån efteråt…”
Dagen efter kunde man läsa ”DIF-klacken löstes efter matchen upp i smågrupper, men några kortklippta herrar i marschkängor letade vidare efter slagsmålssugna Aik:are. Men jakten går dåligt, även Aik:are hade läxor att göra.”
Nytt fanzine, ny lokal samt ny logotype för Blue Saints
Blue Saints styrelse lanserade under året en medlemstidning med namnet ”Järnkaminen”. Tidningen var av klassiskt fanzine-format i svart/vitt och planen var att den skulle komma ut fyra gånger per år vilket snabbt reviderades till ”ett par gånger per år…”
I den tredje utgåvan presenterade styrelsen en vidareutvecklad variant av supporterföreningens symbol, Helgonet. Design av Jocke Ljungh, som fick idén från LA Guns debutalbum från 1988. Väldigt låga odds att Jockes idé kom från just ett hårdrocksalbum.
Bild: Till vänster: Vidareutvecklad logotype för Blue Saints som använts flitigt på souvenirer sedan 1992. Mitten: Första numret av fanzinet Järnkaminen. Till höger: Blue Saints infolinje.
Samma år skaffade Blue Saints en egen lokal. Styrelsen hade under en tid slitit hårt för detta och bad alla att sköta om stället ”som om det var ditt eget hem”. Först var man lite försiktiga med att sprida ut vart lokalen låg med rädsla för att rivaliserande lags supportrar skulle sabba. Lokalen var på 200 kvadratmeter och låg vid Hjorthagen (T) Ropsten. Den var vackert blå/blå och här anordnade man fester och spelningar. Tipsextra visades varje lördag och det samlade alltid en trogen skara. I lokalen fanns dessutom darttavlor, flipper och hockeyspel. Några halsdukar med Aik:s färger fungerade som dörrmatta. Efter något år gick intresset ned och färre och färre orkade ta sig till lokalen. Efter den slutliga nedläggningen levde lokalens telefonnummer vidare som supporterföreningens infolinje: 08-783 79 77. Den som ringde till numret fick senaste information kring matcher, samling och medlemskap. Infolinjen användes flitigt före internet.
Black Army tänkte lite annorlunda angående lokaler och brände ned ett församlingshem på väg hem från en bortamatch. Radiosportens Åke Strömmer gav sin syn på saken:
”Man måste vara ytterst gravt förståndshandikappad om man inte förstår att man inte ska tända eld på ett församlingshem…”
Fotbolls-EM i Sverige
I juni 1992 var Sverige värd för EM-slutspelet i fotboll och mästerskapet kom att bidra mycket till den blomstrande supporterkulturen i Stockholm. Fryshuset arrangerade i samarbete med Stockholms supporterklubbar ett öltält på Gärdet där törstiga fotbollssupportrar kunde samlas, dricka öl, se konserter m.m. Djurgårdare, Bajare och Gnagare hängde konstant vid öltältet utan några större incidenter. Blue Saints nya lokal vid Hjorthagen låg relativt nära öltältet så det blev naturligt att många Djurgårdare kom till tältet.
Foto: Till vänster: Okänd. Till höger: Peter Barfeld. EM-tältet på Gärdet 1992.
Foto: Peter Barfeld. EM-tältet på Gärdet 1992.
Blue Saints senaste souvenir, solhatten i mörkblått/ljusblått, fortsatte att sälja bra och syntes på flera törstiga svenskar. En souvenir som däremot inte kommer gå till historien är t-shirten som Fryshuset tog fram med de tre supporterklubbarnas symboler på bröstet. En Djurgårdare iförd samma tröja fick känna på dess impopularitet på väg hem från öltältet då han blev påhoppad på grund av tröjan.
Inför Sveriges match mot England hade tidningarna skrivit spaltmeter med skräckpropaganda om hur farliga de engelska huliganerna var och hur oroligt det skulle bli. I öltältet på Gärdet stod hundratals svenskar och engelsmän bredvid varandra. Inledningsvis sjöng man och hade trevligt men på en given signal gick engelsmännen till attack. Det flesta engelsmännen som slogs lär ha varit fans från Reading FC och två-tre stycken av tedrickarna som slogs hade även Blue Saints blåblå fiskarmössa på sig. Detta trots att Gnagarna vädjat på en skylt att alla engelsmän skulle bli medlemmar i ”Famous Black Army”.
Bild: Blue Saints medlemskort från 1992.
Sverige vann själva matchen med 2-1 och England var därmed utslaget ur EM. Engelska huliganer misshandlade ett flertal svenskar utanför arenan och TV visade otäcka bilder på en ung man i gul/blå matchtröja som blev nedslagen och liggandes fick mota flera ”fotbollssparkar” mot huvudet.
De tillresta engelsmännen bodde på Östermalms IP och senare på kvällen tågade en stor mobb med hämndlystna svenskar mot ÖIP. Mobben var beväpnad till tänderna och bestod av huliganer från alla tre stockholmsklubbarna och en stor grupp skinheads i täten. 500 meter från engelsmännen upptäckte polisen vad som var på gång och samtliga avväpnades och avvisades alternativt omhändertogs…
Kvalsvenskan – ”disasterkvalet”
Under EM hade engelsmännen gjort stort avtryck bland svenska supportrar och Fotbolls-EM bidrog mycket till att fotbollen började bli populärare än hockeyn, åtminstone bland kärnan supportrar och trots DIF-hockeys tre raka guld 89, 90, 91.
Djurgården gick hyfsat bra i Allsvenskan efter EM-uppehållet men hamnade ändå till slut i Kvalsvenskan. Samma poäng och endast ett par mål som skiljde från laget som hamnade ovanför strecket. Kvalsvenskan bestod av fyra lag från Allsvenskan och lika många från division ett. Djurgården var favorittippat och inledde starkt, men laget hade svårt att avgöra matcherna. Alla oavgjorda matcher ledde till att DIF behövde vinna sista hemmamatchen mot Häcken för att inne hamna under det otäcka strecket. Blue Saints mobiliserade en stor och röststark klack som placerades under taket på Fondläktarens övre etage. På just denna match gjorde bengalerna sitt intåg i Sverige då de användes för första gången organiserat.
”Tidigare hade nån enstaka bengal använts och man hade även hållit på en del med salpeter rökbomber”, minns Tobbe Eriksson som senare var med och bildade Järnkaminernas första Tifo-grupp.
Blue Saints var i sitt esse och höll igång på fondläktaren. 1-0 i första halvlek. 2-0 på straff i andra. Vår måltjuv, Micke Martinsson, missade efter det ett friläge. 3-0 där och matchen hade varit avgjord. När det var tio minuter kvar trodde alla att det var så gott som klart. En Häckenspelare fick kalasträff i 81:a och bollen gick i en båge över Frisk i målet och ribba in. Minuten efter, ny ballong som gick över målvakt och seglade in i mål. Matchen slutade 2-2 vilket resulterade i att Häcken slutade på en poäng mer än DIF och hamnade ovanför strecket medans DIF hamnade under strecket. På målfoto igen alltså. Tystnaden och mörkret la sig över Stadion. Samma dag torskade vi även i hockeyn och Solnalaget tog hem fotbollsbucklan. En av de sämre dagarna i Djurgårdshistorien…
Foto: Stefan Andersson & Joachim Ljungh. Kvalet mot Häcken 1992-10-25.
Foto: Stefan Andersson & Joachim Ljungh. Kvalet mot Häcken 1992-10-25.
Tack vare att man året efter skulle göra om seriesystemet till en rak serie fick DIF en ny chans. Ett direkt avgörande dubbelmöte mot Degerfors IF. Det inleddes med en 3-1 vinst hemma. Blue Saints hade åter en bra klack på fondläktaren, både storlek och kvalité. Klacken som hade vid matcherna mot Degerfors och tidigare mot Häcken kunde vi bara drömma om något år eller två innan. På båda dessa matcher hade Djurgårdsklacken bengaler, vilket var en enorm grej som inte setts på läktarna innan dess.
Blue Saints anordnade resa till bortamatchen mot Degerfors och vid en pisspaus stannade supporterpolisens bil bredvid bussen. Supporterpoliserna åkte ofta efter bussen och många irriterade sig på dem. Vid stoppet smög en Djurgårdare fram till deras bil och skar sönder ett av däcken. När bussen skulle åka iväg skyndade sig supporterpolisen, som gick under det inte helt smickrande smeknamnet ”Saddam”, och kollega att hoppa in i bilen för att då upptäcka att bilen tippade p.g.a. av det tomma däcket. Bussresenärerna garvade och moonade mot supporterpoliserna, vilka hade lätt att hålla sig för skratt.
På matchen satte några skinheads upp en nazi-flagga. Patrick ”Baba” Murray slet ned flaggan och fick genast fem bulor på sig som ville spöa honom. Tomas Botos, skinhead och sångare i oi!-bandet Agent Bulldog, ställde sig emellan och stoppade det hela.
Lite senare bjöd Hertan in bulorna att resa med Slumtoursbussen. Alla var inte stormförtjusta över detta men man upptäckte att det var bra snubbar och att man kunde snacka annat än vänster/höger. Flera som var med på bussen menar att det där och då kändes som att man skapat embryot till ”Djurgårdsfamiljen” då människor med klart skilda uppfattningar kunde samsas under skölden.
Bortamatchen blev dock en mardröm för oss. Degerfors notoriska målskytt ”Mål-Otto” låg bakom det mesta när Degerfors vann med 2-0. Totalt 3-3 och Degerfors till Allsvenskan på fler gjorda mål på bortaplan. Djurgår’n hade trillat ur Allsvenskan med minsta möjliga marginaler och att detta lag, med spelare som Fjellström, Lundmark, Ken Burwall och anfallsstjärnan Mikael Martinsson, kunde åka ur är nästintill ett mysterium. Det tillfälliga upplägget med en uppdelning av Allsvenskan efter halva säsongen spelade en betydande roll för degraderingen, men DIF fick ju så många chanser att klara sig kvar…
Det blev stökigt efter matchen där bland annat en lokal kampsportare blev svårt misshandlad. Han räddades av att en Djurgårdare drog bort honom från den uppretade mobben till ett närliggande buskage.
Flera hämnades även på supporterpolisen som man tyckte hade bedrivit häxjakt mot DIF-supportrar. Man lurade bort poliserna, skar sönder däcken på deras bilar och någon tyckte det var en bra idé att passa på att urinera in i en polisbil.
Foto: Okänd. En inte helt ovanlig syn i tidningarna dessa år när ordförande Abbe fick stå till svars för diverse stök kopplat till DIF-matcher.
Bild: Baksida på T-shirt från Blue Saints 1992.
Hockeyderby säsongen 1992/1993
Det var dags för säsongens första hockeyderby i Stockholm och dessa matcher var fram tills nu hetare än fotbollsderbyn. Publikmässigt brukade det vara ungefär lika stor publik på ett hockeyderby som på ett fotbollsderby.
Före matchen har DIF-supportrarna en stor samling på Östra Station med nästan 300 Blue Saints-medlemmar. På väg till matchen hoppar man av tunnelbanan vid Gullmarsplan. Längst fram uppför rulltrappan går den något stökigare kategorin av DIF-supportrar. Det visade sig dock att ett större gäng av Black Armys mer tongivande supportrar var med på exakt samma tåg fast längre bak. De svartgula kliver också av vid Gullmarsplan och följer efter Djurgårdssupportrarna som nu rör sig upp mot busstorget.
Ovetandes om hur många vi var går de 60-70 Aik:arna tätt bakom och trakasserar och hånar de stackars Djurgårdarna som hamnat längst bak.
De främre ledet av Djurgårdssupportrar hör förvånat att Gnaget plötsligt kommer uppför rulltrappan bakom dem och samtidigt som ”vanliga” DIF-supportrar försökte komma bort från Aik:arna så vänder de DIF:are som tidigare var längst fram och stormar mot sina antagonister.
De kaxiga Gnagarna blir tagna på sängen av den taggade DIF-mobben. Det har såklart hänt att DIF haft det jobbigt vid derbyn men denna dag fick Aik:arna det ordentligt jobbigt. Sammanstötningen resulterade i att flera tongivande BA-personer fick stryk. Några fick sån panik att de hoppade över muren ned på en gångväg 5-6 meter nedanför och andra jagades till och med vidare längs Nynäsvägen. ”Hoppa den som hoppas bör…”
I och med detta förstod Aik:arna att man inte längre kunde göra som man ville vid derbyn. Djurgår’n hade fått en stark kärna av supportrar som inte tänkte ta skit från någon. Alla år av att gömma halsduken var definitivt slut i och med detta.
Foto: Mats Lindkvist. En Gnagarknut på Råsunda.
Själva matchen vanns av DIF med 3-0. Underbar stämning på läktaren när ca 600 Blue Saints sjöng ut Black Army totalt och det var inte så vanligt vid denna tid. BA hade fått en stor sektionsflagga från Solna Bostäder, med Solna Bostäders logga på, och under derbyt lyckas man göra en snygg knut på flaggan när den skall vecklas ut ackompanjerat av DIF-klackens ”Hela Sverige skrattar…”. Aik Hockey åkte senare ur Elitserien och lyckades inte komma tillbaka året efter.
Casualkulturen
Den nya generationen Djurgårdare blev än mer Englandsinspirerade och försökte anamma det mesta från öarna som då var ledande i supporterkulturen i Europa. Många gjorde resor till England och kom inspirerade hem och försökte sprida casualkulturen i Djurgår’ns supporterkultur. Det började dyka upp reportage om kläder och musik i fanzinet Järnkaminen, och flera började gå på Indie och Manchesterspelningar i Sverige. Utvecklingen möttes av en del skepsis till en början, främst från äldre, men sakta men säkert växte sig kulturen starkare och starkare och Djurgår’n var utav tvekan först, ledande och pionjärer att introducera casualkulturen som livsstil i Sverige.
Bild: Klassisk s.k. Djurgårdsfrisyr och guldring i örat.
Hos Aik och Bajen fans enstaka individer, medan DIF redan hade ett gäng på 40-50 man som inte bara var DIF på match. Man var DIF dygnet runt och hade egen klädkod och musik – en livsstil helt enkelt, minns Tommie.
Vi samlades ofta på Södergrens Pub och puben Cheers, fredag till söndag. Det var lättare då, ingen hade barn. Det var första generationen som levde supporterkultur 100%. Ofta var det hemma/borta-match torsdag och söndag. Sedan gick man ut och festade på helgen med samma DIF-gäng. Det blev en otrolig sammanhållning tack vare detta, berättar JG.
Flera Djurgårdare börja anamma samma klädstil inom Djurgårdens supporterled. Umbrojacka, ljusa baggy jeans, inomhusfotbollsskor, guldring i örat och den s.k. Djurgårdsfrillan med rakat i nacken och hård sidbena alternativt backslick. Det blev så pass homogent att man kunde prata om en sorts ”DIF-uniform” under en tid. Mer om detta går att läsa i kapitlet ”Djurgårdskultur under fyra decennier”.
Huliganburen i Gävle
DIF hade vid tidpunkten landets vildaste och stökigaste supportrar, som varenda lag och stad fick erfara, vilket till slut även nådde media. Våldet och stöket fick mycket uppmärksamhet. Tidsandan var pubertal, snittåldern på folk i klackkulturen mycket yngre än nu och det var få som var över 25 år i klacken, vilket givetvis påverkade kulturen och att det många gånger var ganska gränslöst beteende. Tex i början av 90-talet kunde öppen rasism höras i sånger, och svarta motspelare rasisthånas, samt en del hailande främst i Södertälje. För de flesta var det just uppmärksamheten och allmänhetens avsky man ville framkalla. Väldigt få var rasister och än mindre nazister. Vi hade flera tongivande grabbar i klacken med invandrarbakgrund som var lika välkomna som vem som helst.
På grund av återkommande stök tvingade polisen i Gävle fram byggandet av en bur i Gavlerinken i slutet av 1991. Detta för att garantera säkerheten under hockeymatcher. I början av 1992 besökte DIF-supportrar för första gången den omtalade buren. Man släppte även in fotografer från någon tidning för att fotografera Stockholmarna i buren. Det surrades om att nita de ovälkomna besökarna varpå Hasse gick fram lugnt och sansat till en polis och förklarade att det kanske var bäst att slussa ut fotograferna.
”Jag tyckte jag gjorde dom en tjänst, men tacken blev handklovar och marsch ut till piketen. Där fick jag och någon mer ligga på golvet i bussen medan ena snuten satt och höll ner mitt huvud med en känga. Efter matchen körde bussen den vanliga vändan till snuthäcken för att plocka upp oss, men snutarna vägrade släppa oss. Istället lotsade de iväg bussen – och DÅ släppte de oss så vi kunde se bakljusen försvinna. Tror vi var 7-8 man. Jag hade bara en T-shirt på överkroppen och det var väl runt 20 grader kallt. Först hängde vi på stationen tills den stängde. Sedan gick vi tillbaka till snutstationen men dom vägrade släppa in oss. Till slut frågade vi om vi skulle få komma in om vi pangade en ruta utan respons. Vi lommade iväg och fick till sist sitta i en hotellobby i några timmar tack vare en bussig nattportier, innan vi kunde planka hem på första morgontåget. Slutade med lunginflammation för mig. Snutjävlar”, minns Hasse.
Artikel: DN 1991-11-28. Huliganburen i Gavlerinken byggs åt Blue Saints och Black Army.
Några Djurgårdare provade att gå till Polisen i Farsta och anmäla Gävlepolisens tilltag. Det ledde såklart ingenvart men befälet i Farsta frågade varför vi trodde det blev som det blev.
– Vi var väl Stockholmsjävlar, sa en av Djurgårdarna.
Då svarade polisen:
– Ja, det är likadant när vi ska försöka samarbeta med Gävlepolisen i tjänsten…
Foto: Magnus Grabert. Trångt på bortaläktaren under Brynäs – DIF 1992-09-24.
Foto: Magnus Grabert. Bussresa, klackledare och ståplatsen från Brynäs – DIF 1992-09-24.
Foto: Magnus Grabert. Trångt på bortaläktaren under Brynäs – DIF 1992-09-24.
Avstängningar
Under slutet av 1992 skedde några kontroversiella avstängningar av Blue Saints-medlemmar. Det var första gången som man använde denna metod och många tyckte att det var märkligt att Blue Saints egna ordförande agerade som angivare till polisen. Personerna som pekades ut var alla relativt kända inom klacken, där några blev mer förvånande än andra. En av de sju hade t.ex. inte varit på en hockeymatch på över ett år när han fick höra att han blivit avstängd. Inte för en enskild grej utan för ”samlade synder bl.a. uppvigling”, hade supporterpoliserna ”Saddam” och Dennerby sagt.
Artikel: SvD 1992-12-08. De första avstängningarna av Blue Saints-medlemmar.
Efter varje bråk ökade medias tryck på DIF att göra någon åt sin supporterförening. I samband med avstängningarna kallade DIF Fotboll, Hockey och Stockholms supporterpolis ett 50-tal supportrar till personliga ”kvartssamtal”. Vid samtalen la man fram fyra argument:
- Blir det fler bråk hotar flera av klubbens sponsorer att hoppa v.
- DIF riskerar att få betala vakt- och poliskostnader själva. Upp till en kvarts miljon per match.
- Blue Saints har redan mist rätten till subventionerade biljetter och kan helt mista rätten att gå in på matcher.
- I värsta fall kan det bli tal om att spela inför tomma läktare.
”Djurgården som förening tål inga mer huliganrubriker”, meddelade hockeybasen Åke Bergdahl.
Artikel: Aftonbladet 1992-11-20. Blue Saints ställde in bortaresa för att undvika nya bråk.