Hockeyfinal mot SSK: Bombhot och DIF hånade för ”Superfan”
DIF avslutade hockeysäsongen starkt och tog elva raka vinster efter nyår. Detta trots alla utvisningar som ”fula Djurgår’n” drog på sig och slutligen stod vi som seriesegrare. I semifinalen mötte DIF ett taggat Färjestad men vi lyckades besegra dem knappt med 2-1 i matcher.
Foto: Okänd. Djurgårdsklacken på Hovet 1985 alternativt 1-2 år tidigare.
I finalen 84/85 väntade Södertälje i bäst av fem matcher. Finalmatcherna inleddes med idel bortasegrar. Under en av matcherna på Scaniarinken ringde en misstänkt Solnait och bombhotade Djurgårdsläktaren. Polisen utrymde vår läktare men det kändes som om de kanske inte tog bomhotet på fullaste allvar då alla supportrar fick vänta rakt under vår ståplats i medan den genomsöktes. Björne Grandin stod ensam kvar på läktaren och bredvid ståplatsen fick alla åskådare sitta lugnt kvar. Efter avbrottet kom alla upp på läktaren igen sjungandes ”Vi är bombade!”.
Den femte och avgörande finalmatchen spelades på neutral plan, Himmelstalundshallen i Norrköping. Blue Saints hade fått 300 biljetter och dessa kostade 125 kr styck vilket många tyckte var ett riktigt ockerpris. På läktaren gjorde SSK parodi på ”vårt” Superfan då de ställde upp med ett ”Tokfan” som sprang omkring i en Spaps-hjälm med en saftblandare samt en röd mustasch. Det var skapligt drag på DIf-klacken men på plan var SSK klart effektivast och vann rättvist med 6-3.
Hammarby slutade hopplöst sist och 84/85 kom att bli den sista Elitseriesäsongen någonsin för Hammarby Hockey. Hammarbys hockeysektion lades till slut ned helt 2008 på grund av bristande intresse hos fansen.
Artikel: Expressen 1985-03-13. SM-final DIF vs SSK.
Djurgårdare blir filmkändisar… nästan
Före en hockeymatch mot Brynäs lånade ett filmteam ett tjugotal Djurgårdssupportrar för en scen till filmen ”The Inside Man” (Svensk titel ”Slagskämpen”) där Dennis Hopper, Gösta Ekman m.fl. gör en scen framför klacken. 
Bild: Slagskämpen från 1984 med Djurgårdsklacken i bakgrunden.
Scenen var filmad så att det såg ut som betydligt fler i klacken och flera kända Djurgårdssupportrar syns under den korta filmsekvensen. Anledningen till att man blev tillfrågade om man ville vara statister var att en Djurgårdstjej kände en i filmteamet.
Året efter fick några andra Djurgårdare chansen som statister i en film som heter ”I lagens namn”. I scenen sitter 4-5 pers på en pizzeria på Kungsholmen, spelar hög musik och är allmänt stökiga. In kommer Sven Wollter, som spelar polis i filmen, och beställer en pizza. Jarnebring, som Sven Wollters rollfigur heter, vände sig mot Djurgårdarna och ber dem dämpa sig lite. DIF-gänget tar dock ingen större notis om honom utan fortsätter i samma stil. Till slut tappar Jarnebring fattningen, kommer bort till Djurgårdarna, tar tag i Ruther, lyfter upp honom och dunkar ner honom i bordet så att pizzatallrikarna flyger. Tyvärr klipptes scenen bort i den färdiga filmen…
Början på generationsväxling i fotbollsklacken
På fotbollen höll klacken till på Stadions långsida mot Sofiavägen. På många seriematcher var fotbollsklacken snudd på obefintligt liten.
Bild: Knappmärke/badge utgiven av Blue Saints 1985.
”Mitt lag (71:orna) sålde matchprogram på många matcher och blev duktigt trackade. Bland annat brukade ’klackfolket’ kasta snus på oss och försöka sno matchprogram. Efter några matcher ville ingen gå i närheten av klacken och försöka sälja”, minns David Bogerius som själv började hänga i klacken kring denna tid.
Före matcherna var det populärt, bland de som hade åldern inne, att sitta på restaurang Costa Brava vid hörnet Sturegatan/Valhallavägen. Det snoddes en del vinpavor av fingerfärdiga Djurgårdare vilket gjorde restaurangpersonalen nervösa så att de knappt vågade ha oss där. Trots det hade Blue Saints styrelse en del möten på Costa Brava fram tills de stängde i slutet av 80-talet.
Under året fick Blue Saints tillgång till ett utrymme vid Klocktornet som kom att bli vår lokal för utlämning av medlemskort m.m. Till ny ordförande valdes Roger Pettersson, född 1964.
Bild: Fotbollslaget Blue Saints IF:s logga 1985.
Supporterföreningen anmälde samma år ett fotbollslag till korpen, Blue Saints IF. Det var ett mixlag som valde att spela mixserien i Solnakorpen för att möta Gnagarna. Laget spelade i blåblå dress med ”Blue Saints IF”-märke på bröstet med datum för Blue Saints bildande, 1981-11-18. Enligt reglerna räknades mål gjorda av tjejer dubbelt vilket Djurgårdarna utnyttjade. Man lyckades övertala några tjejer från A-laget att vara med och vann tack vare det serien överlägset. Personer som var med var bl.a. Crille, Galgen, Rogge, Kraxen.
Blue Saints försökte även starta ett innebandylag till korpen.
”Tyvärr kom det bara in ett fåtal anmälningar så vi la ned planerna på att starta ett Blue Saints-innebandylag”, berättar David Moberg som var kontaktperson.
Nummer ett av Blue Saints medlemstidning kom ut 1985 och där gick det bl.a. att läsa att ”Den som inte följer bussreglerna vid bortaresor kommer få sin bild publicerad i kommande nummer av Blue Saints medlemstidning”. Det blev kanske alltför omfattande med bild på alla ”regelbrytare” för något andra nummer av tidningen kom aldrig ut förrän 1992 och då under namnet ”Järnkaminen”. [Länk]
Bild: Blue Saints första fanzine och bussregler från 1985 som bl.a. reglerar ”uppätet godis och urdrucken alkohol”…
Galna bortaresor: Dammatch i Skellefteå och till Örebro på moped
Några uttråkade Djurgårdare satt på puben under sommarsemestern 1985. Någon kom på att fotbollsdamerna skulle spela en bortamatch mot Skellefteålaget Sunnanå kommande lördag. Idén om att göra en galen bortaresa till en dammatch började diskuteras på allvar. När det väl kom till kritan var det bara fyra personer som samlades på Centralen inför avfärd. Roger Pettersson, Gudis, Galgen och Florre.
Bild: Blue Saints medlemskort från 1985.
Den långa resan norrut började med nattåg och även om resan var relativt lugn var drickan helt slut vid ankomst till ”Schellefté”. Sällskapet fick vänta tills puben öppnade för att släcka törsten och sedan bar det av till arenan. Man slog sig ned i gräset och började heja. Damspelarna kom fram och undrade vad i hela friden grabbarna gjorde där. Damerna var klart positivt överraskade men ledarstaben var inte lika roade och bad Djurgårdarna att sköta sig annars skulle de bli utslängda. Djurgår’n förlorade matchen med 0-2 och en lång hemresa väntade. Problemet med hemresan var att Florre endast hade haft råd med en enkelbiljett, annars hade det blivit helnyktert. Planen var att han skulle spela dum och låtsas att han tappat biljetten på väg ifrån arenan. Damen i biljettluckan köpte storyn i och med att alla andra hade tur- och returbiljetter. Hon sa att det bara var att snacka med konduktören och dra samma story så skulle det lösa sig. Det uppstod dock ett litet problem när de bytte personal och den avgående personalen inte informerat den pågående. Även det lyckade man snacka sig ur och fyra trasiga grabbar anlände oskadda till civilisationen och den egna sängen.
Samma år som Bruce Springsteen skulle komma till Sverige var det flera supportrar som såg alla hemma och bortamatcher i Allsvenskan och Elitserien, bl.a. Roger, Galgen, Lelle, Leffe, Ola Svensson. Några såg dessutom alla hemma och bortamatcher i damfotboll samma år. Roger och Galgen minns att det blev tajt att hinna till Springsteen på Ullevi. Man hade tältat utanför Hovet för att köpa konsertbiljetter direkt när kassorna öppnade. Problemet var att DIF dam mötte Ope IF från Östersund på bortaplan dagen innan konserten. Det fick bli tåg upp till Östersund på fredag morgon och nattåg direkt efter match de ca 80 milen söderut till Göteborg och Ullevi.
Bild: Från filmen Easy Rider från 1969. Ingen som helst koppling till mopedresan…
Sista bortamatchen i fotbollens div 2-säsong var mot Karlslunds IF från Örebro. Några dagar före match gick två Djurgårdare till Humlan och köpte hembränt och braj. De snackade om matchen och bestämde sig för att åka. En jobbade med fönsterputs och ägde en moped medans kompisen funderade på att ta cykeln de nästan 20 milen. Cykeln byttes under dagen mot en back bira och moppe nummer två ”lånades”. De två gav sig iväg på varsin moped med en öl i handen. När natten tilltog och senare gick över till morgon sjönk temperaturen och de två lånade lite kläder från bondgårdarnas tvättlinor och stoppade tidningar runt armar och ben för att inte frysa ihjäl. Mopedresan tog någonstans mellan 12 och 15 timmar och med ömmande rumpor anlände de till Örebro. Vid det här laget var båda skapligt berusade av den medhavda ölen och man gick direkt på att försöka ragga upp några lokala förmågor. En av grabbarna fick napp och lagom till kvällen blev de hembjudna till några unga blondiner. Tjejerna hade FF i föräldrarnas våning och en av Djurgårdarna, vi kan kalla honom ”Tjuren”, fick komma till medans kompisen fick nöja sig med att snacka och lyssna på hög musik för att dämpa ljuden från sovrummet. ”Tjuren” belönades med flatlöss som sedan spred sig vidare i sommarstockholm.
Man lyckades planka in på matchen och där fick man se DIF vinna med 1-0 och Djurgår’n var klara för kvalspel till Allsvenskan.
Hemresan gick bättre tack vare att tjejerna sponsrade med kläder och mat samt att solen sken hela vägen till huvudstaden.
Det klassiska kvalet mot Gais 1985
Djurgår’n fick i kvalet möta Allsvenska laget Gais från Göteborg och första kvalmatchen spelades på bortaplan. Det blev en stökig tillställning redan vid ankomst till Göteborg. En överförfriskad Djurgårdare trodde sig se en grupp likasinnade på byn och traskade fram. Det visade sig dock vara tre skinheads med Gais-sympatier som skickade en sten i huvudet på Djurgårdaren och han blev jagad mot Centralstationen. Trots vingliga ben lyckades han klättra över ett högt staket med taggtråd för att komma undan sina förföljare. Samtidigt anlände en grupp om 40-50 Djurgårdare med tåg. De dolde sin lagtillhörighet på väg till puben för att inte väcka polisens uppmärksamhet. Ett gäng Gaisare stod dock och väntade och det blev stök direkt.
Annons för hemmamatchen i Svenska Dagbladet och biljett från bortamatchen mot Gais 1985.
När Djurgårdssupportrarna kom in på Nya Ullevi såg man att Gais-klacken var placerade bredvid Blue Saints sektion, längst upp på långsidan. Mellan klackarna var en tom sektion och ett högt stängsel där Gaisarna hade satt upp ett lakan och sprejat ”judegården” med stora bokstäver. Gais hade, för att vara 1985, en relativt stor klack på 400-500 personer medans Djurgården hade 100-200 personer på plats. Mycket hätsk stämning mellan supportrarna. Själva matchen slutade oavgjort 0-0 vilket betydde att det skulle komma att krävas ytterligare en kvalmatch för att kora en vinnare.
Foto: Stefan Berg. Djurgårdsklacken på Ullevi.
Efter matchen var det fullt upplopp vid Göteborgs Centralstation vilket rensade stationen helt på folk. Den lokala polisen jagade endast DIF:are medans kommentaren om Gais bråkstakar var ”men dö, de la bor ju här…”.
”Katt och råtta-lek ned Gaisare runt centralen till dess vårat tåg gick hem”, minns Niklas Dagnesjö.
Fotbollssäsongen avslutades därmed med en helt avgörande kvalmatch mot Gais på ett fullsatt Stockholms Stadion. Av de över 14 000 åskådarna på Stadion fanns många hitresta Gais:are som stod på sektion E.
Foto: TV-bilder. DIF-klacken på Stadions Fondläktare under kvalmatchen mot Gais 1985.
Blue Saints hade en stor klack vilket var mycket ovanligt vid tiden. Klacken var placerad på fondläktaren och många äldre hade slutit upp i klacken på denna viktiga match. Matchen föregicks av rykten om att Gais skulle få förstärkning av Black Army som var busiga vid tidpunkten. Det stämde dock inte helt. Gaisarna hade hört av sig till Black Army och bett om hjälp men BA hade bara garvat åt dem.
Foto: Okänd. Glädjerus på läktaren vid kvalet mot Gais 1985.
Efter full tid var ställningen 0-0 och på övertid lyckades Gais göra mål och hela laget sprang segervissa fram till sin uppresta klack. Det såg nattsvart ut för Blåränderna men 19-årige Edward ”Teddy” Sheringham, som lånats in från engelska Millwall och som senare blev en av de största stjärnorna i Premier League, ville annorlunda och kvitterade ett par minuter senare på en nick efter ett välplacerat vänsterinlägg. Klacken såg knappt kvitteringen då ett flertal rökbomber smälldes av efter Gais ledningsmål så att dimman låg tät kring fondläktaren men när man hörde hela Stadion jubla förstod alla att vi kvitterat.
Artikel: 1985-10-27. Kvalsegern mot Gais.
Förlängningen slutade 1-1 och matchen skulle avgöras på straffar. Första straffen slogs av Gais storstjärna Samir Bakaou som prickade insidan av stolpen och bollen rullade längs mållinjen men håller sig kvar på rätt sida. Djurgår’ns straffar slogs av Stefan Rehn, Ted Sheringham, Gary Williams och Stefan Rexin, som alla satt sina straffar. När Jocke Sjöström räddade ytterligare en Gaisstraff reste sig folk i rullstol upp. Stefan Rexin satte avgörande straffen och DIF lyckades besegra göteborgarna med totalt 5-3 och var åter i Allsvenskan efter fyra års frånvaro. Planen stormades av segerrusiga Djurgårdare som ville hylla våra hjältar och speciellt målvakten Jocke Sjöström som hissades. Glädjen är enorm när tokglada Djurgårdare kramades och ett fullsatt Stadion stod upp och skanderade ”Jocke, Jocke, Jocke!”.
Artikel: Expressen 1985-10-28. Kvällstidning fokuserar på annat än matchen…
De uppresta Gaisarna hade lätt för att hålla sig för skratt. ”Åh, harre javvlar…” utbrast en äldre Götlaborgare efter DIF:s andra straffräddning och för sex busslaster med Gaisare väntade en tung hemresa och många grät öppet. Bussarna lär ha haft väldigt bråttom att komma iväg från Stockholm. Vissa hade till och med fått hoppa på medans bussen rullade. Troligtvis på grund av det som hände I Göteborg. Det hade varit stökigt kring arenorna under och efter båda matcherna. Detta, samt att Gais osympatiske tränare Bosse Falk snackade skit om DIF i medierna, har bidragit till många Djurgårdares hat mot Gais levt kvar flera decennier senare. Gais stora stjärna, Samir Bakaou, fick extra uppmärksamhet av Djurgårdsklacken då han var väldigt bra och det största hotet mot Djurgårdens avancemang.
Efter matchen hade Gais hävdat att enligt UEFA-regler så räknades mål på bortaplan dubbelt även om de tillverkas i en förlängning och Gais skulle därför ha varit allsvenskar. Men Svensk fotboll hade en solklar regel som sa att mål efter ordinarie matchtids utgång inte räknades dubbelt. Gais tyckte även att Jocke Sjöströms handskar var löjligt stora, men alla Djurgårdare firade som om man vunnit SM-Guld och i Stockholm trycktes affischer upp om den historiska segern ”Dagen då solen gick upp över Djurgården 27 oktober 1985”
Foto: Okänd. Planstormning efter DIF-Gais.
I dagstidningarna kunde man läsa att fotbollsälskare runt om i Sverige hälsade Djurgår’n varmt välkomna tillbaka till den högsta serien. Däremot behövde inte de Allsvenska läktarna fler stökiga hejarklackar. ”Blue Saints uppträdde sannerligen inte som några blå helgon under Gais-matchen” stod att läsa i kvällspressen.