Öltält vid Slussen?
Öltältet på Gärdet 1992 var en succé enligt många supportrar. Inför sommarens fotbolls-VM i USA ville de tre supporterklubbarna samt Fryshuset öppna två öltält på Karl Johans torg vid Slussen, men Socialförvaltningen, socialborgarrådet och Södermalmspolisen var kritiska till förslaget. Orsaken sas vara att området är ”besvärligt och ett av de mest brottsbelastade i Stockholm”.
Fryshuset Anders Carlberg var av en annan åsikt ”Man skulle slå två flugor i en smäll. Ett trevligt arrangemang för stockholmarna och det skulle knyta klackarna närmare varandra…”.
15 april kom remissvaret – avslag.
Fotbollen värvar Super-Bo och Thor-André
Till detta år avskaffades kravet på fotografi på Blue Saints medlemskort och medlemmar fick åter kortet direkt i hand. 1991-känslan att vara övervakad, i och med kravet på ett bildarkiv över alla medlemmar, var äntligen borta och medlemsantalet steg markant under året och slutade på 1700 medlemmar för 1994.
Klackens säsongskort på Stadions sektion P 1994.
För varje år ökade intresset för fotbollen inom Blue Saints och klackens storlek ökade återigen från året innan. Bortapremiären var mot Sundsvall och nytt för i år var att man kunde skriva upp sig på butiken ”Vinnarcirkeln” på Birger Jarlsgatan 60. Butiken fungerade som en ”DIF-butik” med souvenirer från både DIF och Blue Saints, men det fanns även tips och biljetter.
Bortapremiären lockade 300 blåränder vilket ansågs som riktigt bra nummer för division 1. I en av supporterföreningens inhyrda SL-bussar blev en stackare av med håret. Den medtagna hårtrimmern lämnade inte mycket av skalpen, men det var säkert billigt.
Bra stämningen på läktaren och DN skrev om den ”högljudda och roliga Blue Saints-klacken som skrålade i bakgrunden”.
DIF med tränare Anders Grönhagen och helgula bortatröjor lekte hem segern med 5-0. Nyförvärvet Bo ”Super-Bosse” Andersson gjorde fyra av målen. Han hade värvats från någon Solnaklubb, men hade dessförinnan varit medlem i Blue Saints i många år och ”åkt land och rike runt för att heja fram sitt DIF”. Super-Bo blev snabbt en favorit bland supportrarna med sin ”gå över lik”-spelstil.
Supporterprofilen Örjan var något äldre än genomsnittet i klacken och dessutom oftast något fullare. Inte helt ovanligt att polisen hade ett extra öga på honom. Någon uttryckte att det är alltid bra att sitta bredvid Örjan, då får man dubbelsäte på hemresan…
DIF hade till säsongen även gjort klart med en ny norsk målvakt, Thor-André Olsen, och han skulle visa sig vara en keeper utöver det vanliga. Under de inledande matcherna tre matcherna släppte han inte in ett enda mål, samtidigt som man själva gjorde 11 mål framåt.
TV-kanalen TV21 sände några division 1-matcher live under året och på hemmamatcher skrålade det en låt i högtalarna som hette ”Vi vill se Djurgår’n”:
”Vi vill se Djurgår’n spela boll, nätet rassla till och ger oss åtta noll!
Vi vill se när vårt lag gör mål, vi vill se när Djurgår’n lägger på ett kol…”
Foto: Okänd. Spånga – DIF 1994.
Bild: Information från Blue Saints styrelse.
Visby Gute – DIF
Bortamatchen mot Visby Gute på Gotland blev en riktig klassiker. Båten gick från Nynäshamn en tisdagseftermiddag. Bra uppslutning trots utlovat ösregn. Någon uttryckte det som ”ett välkommet avbrott från de vanliga bortaresorna med SL-buss till Gävle, Karlstad, Västerås etc.”
Ordentligt sjöslag på båten dit. Det krökades hej vilt i barer, hytter, på däck. Någon timme innan båten var framme får kaptenen nog och hotar att vända båten. Den utlösande faktorn kan ha varit att en Djurgårdare halade ned rederiets flagga i aktern på båten och hissade en DIF-flagga i stället. Besättningen kan också ha upptäckt att alla livbåtar hade rensats på nödraketer, vilket kändes som en bra idé hos vissa…
Foto: Mikael Zalinski. Visby Gute – DIF 1 juni 1994.
Foto: Mikael Zalinski. Visby Gute – DIF 1 juni 1994.
Foto: Janne Pettersson. Visby Gute – DIF 1 juni 1994.
När båten anlände till ön tidigt på torsdag morgon var det en samling slitna Djurgårdare som steg iland. Många hade inte sovit något alls på båten och behovet av någon timmes vila var stor när Djurgårdarna vandrade in mot centrala Visby. Öbor på väg till jobb fick en chock när de upptäckte att det låg bakfulla, utslagna Stockholmare runt hela ringmuren. Den Djurgårdare som sov bäst av alla var Goran och någon vänlig själ passade på att tömma en tandkrämstub i ansiktet på honom.
”När man kom fram tidigt på morgonen så somnade jag utanför muren i min långärmade vita tröja vilket gjorde att när man vaknade upp i solen 4 timmar senare så var händerna röda och fejjan tomatröd…en bra början på en av de bästa bortamatcherna nånsin.”, Matte Göransson.
Foto: Janne Pettersson. Visby Gute – DIF 1 juni 1994.
Foto: Martin Lagerström. Visby Gute – DIF 1 juni 1994.
Foto: Martin Lagerström. Visby Gute – DIF 1 juni 1994.
Foto: Martin Lagerström. Visby Gute – DIF 1 juni 1994.
Foto: Janne Pettersson. Visby Gute – DIF 1 juni 1994.
Båda Systembolagen lär ha sålt slut på Kir och även den där Astrakan-Cidern som precis hade kommit in. Det vackra vädret gjorde såklart sitt och vädret höll i sig när det närmade sig matchstart och promenad till Gutevallen. Ont om avspärrningar gjorde att det bara var att kliva in på arenan. Bra drag på läktaren när DIF spelade hem matchen med 3-1. ”Ormdans” på läktaren. Ordnat kaos.
Foto: Mikael Zalinski. Visby Gute – DIF 1 juni 1994.
Foto: Mikael Zalinski. Visby Gute – DIF 1 juni 1994.
Foto: Martin Lagerström. Visby Gute – DIF 1 juni 1994.
Till krogarnas glädje(?) stannade många en natt eller två ”på öjn”. Några studentskivor fick besök av Stockholmare och lokala damer föll offer för en del Djurgårdares oemotståndliga charm.
”Fy fan vilka roliga och sjuka 48 timmar vi hade där. En av de allra bästa Djurgårdsminnen i mitt liv. Den här resan innehöll allt, och då menar jag verkligen ALLT. Ser mig än idag framför mig när Stefan Andersson drar ett varv runt planen på löparbanan med den gigantiska Djurgårdsflaggan.”, Mathias Johansson
Blue Saints ankomst till Visby lär ha fått den allierade invasionen av Normandie den 6 juni 1944 att likna en pojkscout hajk. På båtresan hem blev det en del stök med ett 25-tal elever från en avgångsklass från Rinkebyskolan. Det hade börjat redan på kajen och enligt några elever och deras lärare några aggressiva DIF-fans bl.a. att kasta en elev överbord. Meningarna gick isär om vem som utdelade vad och vem som gjorde det först. Polisbefälet ombord beslöt att låsa in klassen i ett konferensrum.
”Historiskt sett var det här en bra resa för oss. För 4-5 år sedan var hela klacken aggressiv. Idag handlar det om en liten klick. För några år sedan hade alla gått till attack. De hade sänkt båten”, säger Djurgårdens fotbollschef Mats Jansson.
Enligt Svenska Dagbladet lovade Djurgårdsledningen ”ringa in” de ansvariga för händelsen på Gotlandsfärjan. Två grupper inom Blue Saints pekades ut. Det s.k. Haningegänget samt ett supportergäng hemmahörande i Örebro.
Fet-Glänn
Blue Saints medlemstidning hade fram tills nu sålts på matcher men efter år av ”vi lovar att skicka den… så snart vi har råd…” så skickas nummer ett 1994 till slut ut till samtliga medlemmar. En nyhet i detta nummer är den tecknade serien ”Fet-Glänn, den äkta gnagaren” som handlar om en lätt överviktig Solnagrabb med en något skev världsbild. Serien blev mycket populär i DIF-kretsar men Gnagarna kände sig uppenbarligen träffade av Fet-Glänns stil och utseende. Några arga Aik:are besökte nämligen strax efteråt Blue Saints försäljningsstånd på julmarknaden och gav ”en misstänkt Fet-Glänn-tecknare” en örfil. Fel kille såklart…
Fet-Glänn ”den äkta Gnagaren” gjorde fyra framträdanden i fanzinet Järnkaminen. Det fanns även planer på att göra en motsvarighet med Bajen, men blev inte mer än denna prototyp.
Tvillingtrofén
Djurgården hade inte mött Aik på två år. DIF spelade i division 1 Norra sedan disasterkvalet -92, medans Aik höll sig i toppskiktet av Allsvenskan. Under VM-uppehållet under säsongen 1994 anordnade DIF och Aik en träningsmatch kallad ”Tvillingtrofén.
DIF hade gått rent de åtta inledande matcherna och hade dessutom noll insläppta mål på hemmaplan. Det var bra drag kring DIF Fotboll. Blue Saints storsatsade och mönstrade en röststark klack, trots att det var under 5000 åskådare totalt på Råsunda. Gnagarna var troligtvis inte lika uppspelta över prestigematchen.
Aik tog snabbt ledning i matchen, men DIF kvitterade i andra halvlek då Kaj Eskelinen satte pannan till Nebos perfekta inlägg. 1-1 efter full tid och matchen gick till straffar. Kjelle Frisk i målet körde den klassiska ”handfinten” och lurade råtta efter råtta och slutresultatet skrevs till hela 5-2.
”Vi tog verkligen alla chanser att besegra Aik. Bäst i stan!”, Daniel Johansson.
Tvillingtrofén var från början tänkt som ett återkommande event. När Blåränderna senare blev klara för Allsvenskan glömdes Tvillingtrofén snabbt bort, även om ett cupmöte lagen emellan under kommande säsong sas ”ingå i Tvillingtrofén”.
Foton till vänster och mitten: Martin Lagerström. Foto till höger: Janne Pettersson. VSK – DIF 30 augusti 1994.
Foto: Martin Lagerström. VSK – DIF 30 augusti 1994.
Foto: Martin Lagerström. VSK – DIF 30 augusti 1994.
Foto: Martin Lagerström. VSK-DIF 30 augusti 1994.
Styrelsearbetet
Den sittande styrelsen hade ibland möten så ofta som två gånger i veckan. Ambitionen var att ha organiserade, protokollförda möten, men det mesta handlade om nästa match. Man hann eller orkade inte ta tag i mer än så.
”Mötena brukade börja med att Abbe var sen och att Abbe var arg på något och han sen mer eller mindre skällde ut oss andra.”, minns Kristian Dähne som satt i styrelsen 1994-1995.
Ilskan berodde troligtvis på att Abbe Törsleff var den som fick ta all skit från Djurgår’n, vilket inte var lite på den tiden. Samtidigt kändes det som att DIF inte litade på så många andra än Abbe. Han var, på gott och ont, den som mer eller mindre tog hand om allt i styrelsen. Utom souvenirbiten som sköttes av Jocke Ljungh, Stefan Andersson och Andreas Strand.
Thomas Af Geijerstam, som suttit i styrelsen sedan 1992, blev vald till ordförande 1994 och fungerade i praktiken som en bra backup för Abbe.
Foto: Janne Pettersson. Sirius – DIF 12 juni 1994.
Luleå borta
Sista fotbollsmatchen för säsongen var borta mot Luleå. Ett dussin rutinerade Blue Saints-supportrar flög upp kvällen innan för festa och kolla matchen. Flygpersonalen var inte helt nöjda med att sällskapet drog en kvarting till flygplansfrukosten.
”Vad skulle de göra. Vi kunde knappast bli avkastade på halva vägen”, minns Grabert.
Foto: Magnus Grabert. Luleå – DIF 15 oktober 1994.
Väl framme ramlade de högljudda grabbarna av planet och begav sig in mot Luleå Downtown sjungandes alla DIF-ramsor man kom ihåg. Chockade bönder undrade vad som hade dykt upp i byn denna oktobermorgon. Det tog inte lång tid innan polisen var på plats och bad sällskapet att ta det lugn, men spritkassarna fick man behålla. Efter diverse strapatser öppnade till slut stället med ölpumpar. Snabbt fick de nyfikna gäster hos sig i baren. Bl.a. en man i 60-års åldern som vill snacka Djurgår’n och en annan herre från England som berättade vad han tyckte om Aik och Black Army. Alla höll med och engelsmannen fick några DIF-badges som han med glädje bar på jackan. Efter någon timme blev det taxi till arenan och där gjordes ett lagom stort hål i staketet så att matchen kostade gratis. Några Luleå-sorkar dök upp och de fick ganska snabbt lämna arenan springandes.
Foto: Magnus Grabert. Luleå – DIF 15 oktober 1994.
Foto: Magnus Grabert. Luleå – DIF 15 oktober 1994.
Foto: Magnus Grabert. Luleå – DIF 15 oktober 1994.
Matchen slutade 1-1 och planen stormades av de glada Djurgårdarna som var på plats. Efter matchen drog man ut på byn igen och senare till stället där DIF-spelarna skulle festa. Vakterna var inte helt nöjda med klädseln på grabbarna men gick till slut med på att släppa in sällskapet. Väl inne fick man träffa Djurgårdsspelarna och det blev världens drag, då några av spelarna inte heller direkt spottade i glaset.
En stund senare blev det lite tumult med vakterna sedan en välts omkull. Polisen kom och en Djurgårdssupporter fick sova ruset av sig i häktet. Värre gick det för en Djurgårdsspelare som fick sitta några dagar i finkan för staty-företeelsen. ”Vaddå jidder? Statyn hoppade ju på mig! Hata statyer…”
Artikel: DN 1994-09-14. Djurgårdens IF tillbaka i finrummet.
Redan när det var fem matcher kvar var DIF klara för Allsvenskan och till slut vinner Djurgår´n div 1 i utklassningsstil med 14 poängs marginal. Det blir stor fest på Sturehof med spelare & fans. Det skålades, sjöngs ramsor och Blue Saints gjorde kullerbyttor för laget, istället för tvärt om.
Foto: okänd. Daniel Martinez firar avancemanget med DIF-fansen efter 4-1 mot Spånga 13 september 1994.
Röster från festen:
”Jag hatar Gnaget mest av allt… de é svarta och gula… VAD TYCKER VI OM GNAGET – ILLA! Visa pattarna…”, från en Martinez i toppform.
”Jag ska bli den coolaste spelaren i Allsvenskan…”, Nebo förevigad på Blue Saints årsvideo.
”…..ohörbart……”, Thor-André Olsen från samma årsvideo.
Bild: Blue Saints medlemskort från 1994.
I början av året hade Blue Saints köpt in en videokamera. Det resulterade i att man samma år sålde en videofilm (VHS) med händelser, resor och matcher, från det gångna året. Årsvideon blev mycket populär bland medlemmar och kom att bli en tradition de kommande sex åren.
Medlemsantalet detta år slutade på 1 700 och en före detta Blue Saints-medlem var Bosse ”Super-Bo” Andersson, som sa så här när han blev intervjuad av TV4 Stockholm:
”När Djurgår’n gick upp 1985 var jag en av de första som sprang in på plan. Man jublade och plockade grässtrån. Jag är så otroligt glad att nio år senare få föra upp denna blårandiga förening till Allsvenskan!”
Något annat som var utöver det vanliga detta år – DIF får inte en krona i böter under hela fotbollssäsongen, kors i taket!
Hockeyn svalare
Knappt hade hockeysäsongen börjat förrän det meddelades om ”lockout” i NHL på grund av en konflikt mellan spelarfacket och ägarna. Flera svenska stjärnor kom därför att spela i Elitserien detta år. Dock fick varje lag ha max EN återvändande NHL-spelare. DIF valde Mats Sundin och fick samtidigt tacka nej till Tommy Albelin, Johan Garpenlöv, Tommy Söderström, Arto Blomsten och Mariusz Czerkawski.
Hockeysäsongen inleddes riktigt bra och DIF var obesegrade efter de nio första omgångarna. Klackens insats under säsongen var däremot högst medelmåttiga, med undantag för matcherna mot Aik. Blue Saints fick 531 biljetter vid derbyn, men under 300 till an ”vanlig” match. Det var alltid bra drag mot Leksand och till bortamatchen i mars mot Leksand så chartrades ett tåg och drygt 200 Djurgårdare gjorde resan.
En resa ned till Jönköping och HV71 ordnades och en minnesvärd sak med denna resa var att en handfull Djurgårdare före matchen tog sig in på North Banks läktare och tumult uppstod. Djurgårdarna ”tog några skalper” innan de trängdes ut från HV-läktaren och in i polisens famn. Efteråt väntade bussen, som vanligt, på att de häktade resenärerna skulle släppas ut och kunna åka med bussen hem till Stockholm igen.
Djurgår’n slutar som serieledare och fick där möta ett HV71 som med nöd och näppe tog den åttonde och sista slutspelsplatsen. En ”skrattmatch” enligt experterna. DIF fick hemmafördel men förlorade ganska klart med 2-5. Andra matchen blev betydligt jämnare och först efter andra förlängningen kom ett avgörande. I fel mål dessvärre. DIF förlorade även tredje raka matchen hemma med klara 2-5 och en av de största skrällarna i Elitseriehistorien var ett faktum.
Foto: Martin Lagerström. Aik – DIF 29 september 1994.
Foto: Martin Lagerström. Aik – DIF 29 september 1994.
Foto: Tomas Carlsson. Strippan från Blue Saints ”Pirayafest” 12 mars 1994.