Fotbollen växer om hockeyn
Detta år började det bli allt mer klart att intresset för fotbollen växt om intresset för hockeyn bland en majoritet i klacken. Det var helt nytt eftersom hockeyn alltid dragit mer folk under klackens tidigare historia.
När Djurgården vann första ”bortaderbyt” i hockey mot Gnaget med hela 5-0 så var det ganska jämt röstmässigt mellan Blue Saints och Black Army. Men trots stor klack på derbyna så fortsatte intresset vid den här tiden att avta något för ishockeyn. Det största problemet var att många tyckte att ishockeyn som upplevelse blivit allt mer kommersiell och ”NHL-influerad”. Exempelvis upplevdes de cheerleaders som Djurgår’n hade på matcher som en pinsam företeelse även om flertalet klackmedlemmar ändå tittade väl mycket på damerna. Djurgården körde vidare med sitt koncept ”Djurgården Lions” och tryckte upp souvenirer med lejon. Även ett animerat lejon fick ryta i Jumbotronen då och då. Detta stack i ögonen på många supportrar.
Desto trevligare mottagande fick flaggan ”Kämpa Nelson!”, som relaterade till den nyfödda noshörningsungen på Kolmården. Nelson var Sveriges första unge av denna noshörningsart och blev snabbt en nationell angelägenhet då det dessutom konstaterades att han led av en medfödd obotlig sjukdom. Flaggan skapades av bröderna Ryder och zoomades in under TV-sändningen.
Foto: Martin Lagerberg. DIF – Frölunda i Globen.
Ett annat problem för Blue Saints var bortaderbyn mot Aik då Blue Saints var tvungna att betala biljetterna i förskott till Aik för att sedan sälja dem vidare till sina medlemmar och om man inte lyckas sälja alla biljetter fick Blue Saints ändå betala för de uttagna biljetterna. Detta gjorde att Blue Saints inte vågade köpa alltför många biljetter med tanke på eventuellt ekonomiskt bakslag. Detta skedde första matchen för säsongen då bl.a. Aik:s svindyra priser gjorde att många istället köpte billigare biljetter på etage sju, fast flertalet gick och ställde sig i Djurgårdsklacken ändå. Drygt 230 klackbiljetter såldes av Blue Saints till det derbyt. Nästa derby vågade man ”bara” köpa 530 biljetter, som dock gick åt på en kvart på Östra Station. Under de flesta grundseriematcher fanns det ingen sjungande klack, trots att Blue Saints hade sin sektion i Globen och 100-200 personer på plats.
Hemmamatcher mot exempelvis Leksand och Brynäs så kunde det finnas en stående och sjungande klack, även om merparten satt ned. Om det var jämnt i slutet av matcherna så kunde alla ställa sig upp eller kortare perioder om det hände något på isen som fick publiken att tända till. Det hela fortsatte att spä på det allt mindre intresset för ishockeyn. Några åkte på bortamatcher, men inte speciellt många och det var oftast korta resor som lockade såsom Gävle och Leksand.
Djurgårdens hockeypublik var fortsatt svårflörtade och många väntade med att gå på matcher tills längre tills det förväntade kvarts-/semi-finalerna. Att kvartsfinalerna nu spelades i bäst av fem istället för som tidigare bäst av tre gjorde nog sitt för att en del stolar gapade tomma. Detsamma gällde för Blue Saints och det fanns ingen större klack att tala om på första kvarten mot HV71. DIF förlorade matchen precis som bortamatchen och var nu tvungna att ta tre raka segrar. Drygt 9 000 Djurgårdare hade tagit sig till Globen och den relativt stora Djurgårdsklacken på en och en halv sektion gjorde vad man kunde för att Djurgården skulle gå vidare. Tyvärr så vek Djurgården ned sig fullständigt. Spelarna buades ut och blev kallade divor och annat från läktarhåll.
Utställning på Riksidrottsmuseet
I mars månad har de tre supportföreningarna i Stockholm var sin utställning på Riksidrottsmuseet som då låg bredvid Globe Hotell. Blue Saints var den tredje och sista utställningen om Stockholmsalliansens supporterklubbar. Det var en ”oxtokig och äkta” utställning om och av Djurgårdens IF:s supporterklubb.
Bild: Affischer från utställningen på Riksidrottsmuseet 1995.
”Hos allmänheten förknippas Blue Saints ofta med våld och skadegörelse i samband med Djurgårdens matcher. Utställningen skall försöka att ge en annan bild än den som massmedia ger. Givetvis är våld och skadegörelse en verklighet som vi inte kan blunda för. Men vi vill ge vår bild av problemet och hur vi jobbar med att försöka lösa det, hur vi ser på polisen, massmedia och vår moderförening. Först och främst är detta dock en utställning om sammanhållningen, bortaresorna, kärleken till ett lag, Djurgår’n, sånger och ramsor. Kort sagt det som gör att man blir Djurgårdare och förblir det livet igenom.”
Bild: Inbjudningsfoldern till utställningen om Blue Saints på Riksidrottsmuseum 1-26 mars 1995.
Utställningen visade klackens liv och historia av medlemmarna själva och det lockade en del personer att se gamla foton, flaggor, tidningsurklipp m.m. från gångna år. I en monter låg en nazi-hjälm målad i gul/rött/blått och texten ”vanlig huvudbonad bland Blue Saints på 80-talet…”. Riksidrottsförbundet, som var ansvariga för utställningen, tyckte att det var olämpligt och BS fick ta bort hjälmen. Man ersatte den med en flaska Kir och texten ”vanlig dricka bland Blue Saints” och Systembolagets nummer. BS fick ta bort även den och efter det fick montern gapa tom…
Ölmärket ”Warsteiner” sponsrade öppnandet av utställningen med några backar starköl. Det ledde i sin tur till att Blue Saints fick en del skit för att ”publikvärdarna” inte var nyktra när de kom till match. Kuriosa är att det var något företag som Börje Salming hade som stod för importen av ölmärket och försöket att introducera den ölsorten på marknaden.
Blue Saints medlemmar fick inträdet för halva priset vilket det såklart var värt, även om det i ärlighetens namn inte var en särskilt stor utställning. Enligt rykten var BS utställning den som blev mest besökt av de tre supporterklubbarnas utställningar.
”1995 ska bli den största och bästa klacken i Blue Saints historia” stod att läsa i ett utskick inför fotbollssäsongen. DIF var nykomlingar och tillbaka i Allsvenskan. Fotbollen var på väg uppåt intressemässigt och publikmässigt efter tre års kräftgång sedan ”Disasterkvalet” mot Degerfors. Nytt för i år var att varje förening skulle ha ansvar för säkerheten på sin egen arena. Den stora merparten av medlemmarna i Blue Saints prioriterade fotbollen före hockeyn. Tongångarna inför säsongen var väldigt positiva även om man självklart visste att man som nykomling skulle få det tufft. Säsongskortet på O och P, som var Blue Saints sektioner under året, kostade 700 kronor och då ingick även eventuella hemmamatcher i Svenska Cupen samt utlottning av spelarnas matchtröjor efter säsongens slut. Priset för lösbiljetter var 60 kronor för medlemmar i Blue Saints och 100 kronor för icke medlemmar.
Fotbollssäsongen fick inledas med en match i Svenska Cupen mot Motala AIF. Blue Saints organiserade en bussresa där man gått ut med ett maxantal på hundra personer och där alla resenärer fick en specialgjord T-shirt för just den resan. Allt detta för endast 160 kronor gjorde att de hundra platserna gick åt snabbt och antalet resenärer utökades efter påtryckningar med ytterligare femtio platser. En riktigt rolig resa där två personer, av olika kön ska tilläggas, dessutom hade det skönt med varandra på en toalett under matchen och toalettdörren råkade gå upp mitt i akten…
Matchen vanns av DIF som nu var klara för kvartsfinal i Svenska Cupen. Där väntade Aik.
Foto: Martin Lagerström. Motala-DIF i Svenska cupen 1995.
Trots att matchen mot Aik spelades i april låg det fortfarande kvar snö på marken. Under 6000 åskådare hade tagit sig till ett dystert Råsunda. Trots en tidig DIF-straff är ställningen 0-0 i paus. Aik gör sedan matchens enda mål och DIF är utslagna ur cupen.
Ett kompisgäng med Djurgårdare lämnade Råsunda i paus för att hinna till Stone Roses konsert på Palladium. Efter konserten gick man till puben Cheers på Kungsholmen. Cheers hade mer och mer blivit ett uttalat DIF-ställe. Då detta var tiden före mobiltelefoner kunde man ändå vara säker på att träffa likasinnade på puben inför och efter matcher, och med ganska stor sannolikhet även under helgerna. Detsamma gällde för våra antagonister.
På puben denna kväll satt redan ett gäng av hårdare karaktär som planerade kvällens möte med Aik:s motsvarande. Efter ett tag beger sig denna grupp mot puben Collage, som vid tiden var ett motsvarande samlingsställe för Aik. En chansning men en rätt befogad sådan.
Kvar på Cheers inre rum sitter 15 man av blandad karaktär. Efter ett tag kommer ägaren Geoff in och säger att 30 Aik står utanför och strax kommer in. Så här minns en person händelsen:
”Inte mycket att göra utan att sitta och se cool ut. In stegar Firman i alla sin prakt med sina tjusiga bomberjackor. Som tur var är det några i deras liga som jag träffat tidigare i festsammanhang och på pendeln hem till Söderförort. De vet vem jag är och jag vet vilka de är och vi pratar så smått. En av deras killar märker dock att det här är ju en hanterbar grupp DIF-killar och börjar spela Allan. Lite lavetter på skalltoppen på folk och förolämpningar tyckte han att han kunde slänga ur sig när vi ändå var i ett underläge 7 mot 1. Efter lite diskussion fattar några att vi knappast är vad de letar efter och när de får reda på att DIF-ligan är på väg till Collage för att hitta dem så går Aik:arna ut för att ta sig ned i tunnelbanan.”
DIF-ligan är dock inte kvar på Collage utan redan på väg tillbaka till Cheers. Stor förvåning i Aik-leden när man anländer. Till en början står Aik:arna kvar för att sedan lägga benen på ryggen.
Fotbollen får sitt uppsving – klassisk premiär mot götet
Fotbollens ökade intresse speglade av sig på träningsmatcherna på Stadshagen med mycket folk. Som Allsvenska nykomlingar startade Djurgår’n hemma mot IFK Göteborg. IFK som dominerat i Allsvenskan under hela 90-talet var ett topplag i Europa vid tiden. Inför matchen tryckte Järnkaminerna och Djurgården Fotboll upp ett några sidor tjockt specialnummer av fanzinet Järnkaminen. I den gick att läsa att man inte får kasta in saker på plan, fyra av raketer eller antända pyrotekniska pjäser samt att det är förbjudet att citat: ”Rusa in på plan. (Gäller även B & B)” Bryter man mot reglerna så kunde DIF råka ut för en straffavgift om 10 000 kronor, eller om förfarande varit av mindre allvarligt slag, 5 000 kr. Den officiella publiksiffran i premiären blev 10 417 vilket betydde fullsatt då Fondläktaren renoverades detta år och man hade målat publik på planket som täckte bygget. De flesta som var på Stadion denna dag vet att folk trängde ihop sig på alla sittplatser och satt/stod i trapporna runt Stadion. Dryga 12 000 – 13 000 anser de flesta vara rätt siffra.
Foto: Stefan Andersson & Joachim Ljungh. Fotbollspremiären DIF-IFK Göteborg 1995.
Redan en halvtimme innan avspark var det tusentalet förväntansfulla och sjungandes på Sofia stå (sektionerna O-P) och köerna utanför ringlade långa. Avsparken fick skjutas upp 10 minuter p.g.a. publiktrycket runt Stadion.
Foto: Stefan Andersson & Joachim Ljungh. Fotbollspremiären DIF-IFK Göteborg 1995.
Vid matchstart stod en med dåtidens mått mätt fullständigt galen klack på 2500 som dessutom hade arrangerat ett tifo, detta långt innan tifo slagit igenom i Sverige. Blue Saints tifo bestod av 1 800 ballonger, som några stackare fått blåsa upp under flera timmar. När spelarna gjorde entré steg ballongerna upp mot skyn. Detta tillsammans med ett stort antal megasizeflaggor var ett av de bästa arrangemangen hittills. Tifot plus att Blue Saints mobiliserat den största och röststarkaste klacken någonsin på Stadion, där även sittplats var på tårna, fick IFK Göteborgs dåvarande och annars så bittra klubbdirektör Thomas Wernersson att efter matchen säga att det var den bästa stämning som han upplevt på en arena i Sverige.
Kvällen var magisk och i paritet med det bästa som en Djurgårdsklack presterat fram till dess. Som kuriosa kan nämnas att de få tillresta göteborgarna blev placerade på nedre sektion F vänster, mot sektion G, mitt bland alla Djurgårdare runt om.
DIF var givetvis nederlagstippade i matchen då man som nykomling ställdes mot mästarna, men spelade respektlöst och lyckades få 1-1 mot ett namnkunnigt IFK som hade vår gamla hjälte Stefan Rehn som spelfördelare. Rehn gjorde även ett av målen denna afton. Det andra gjordes av den före detta göteborgaren Kaj Eskelinen. Släkten är alltid värst. ”Bra stämning och DIF-klacken brukar vara rätt schysta mot mig…”, berättade Stefan Rehn efter matchen. Kaj Eskelinen sa följande till TV-Stockholm: ”Våran klack Blue Saints de var fantastiska, de stötta & hurra, hyllade oss…”. Något år senare svek han DIF och gick till Bajen…
Bild: Efter den lyckade premiären med positiv press uppmanade Blue Saints styrelse sina medlemmar att fortsätta sköta sig. Det skulle dock visa sig att det inte riktigt blev den lugna säsongen som man hade hoppats på…
Nästa match var borta mot Malmö och ett antal SL-bussar rullade ned till Skåne tidigt en måndagsmorgon. Det hade talats om att försöka ordna en tågresa men till slut vart det buss. Den enda pub i centrala Malmö som hade öppet den här röda dagen fylldes efter hand med Djurgårdare och stämningen var verkligen på topp. Hela 500 Djurgårdare hade tagit sig ned till Malmö och trots klackens placering i kurvan, utan tak och med löparbanor mellan plan och läktare, sjöng Djurgårdarna ut Malmöfansen. Resultatet blev 0-0 vilket i princip alla var nöjda med. Ett gäng DIF-supportrar passade även på att besöka Köpenhamn (vilket är det bästa med Malmö) i några dagar.
Foto: Janne Pettersson. På väg till Malmö FF-DIF 1995.
Foto: Martin Lagerström. Malmö FF-DIF 1995.
Foto: Martin Lagerström. Malmö FF-DIF 1995.
Foto: T.V. David Bogerius. T.H. Martin Lagerström. Malmö FF-DIF 1995.
Den första segern kom i tredje omgången då nästan 6 000 såg Nebo göra två DIF-mål mot Degerfors noll. En stor och röststark Djurgårdslack som fyllde ut sina sektioner belönades efter matchen med kullerbyttor av glada Djurgårdsspelare. Fjärde matchen var mot Västra Frölunda på Ruddalen och Blue Saints ordnade resa. Tyvärr så var folk sena att skriva upp sig och det fick bli minibuss och bil istället för stor buss. Några resenärer tog på sig att köra minibussarna som fick hyras för att de som skrivit upp sig på resan skulle kunna ta sig ned. Ruddalen visades sig dock vara väldigt svår att hitta. Första minibussen kom till arenan precis när domaren blåste igång matchen och den sista kom en halvtimme in i första halvlek.
Under matchen upptäcktes ett gäng IFK-supportar på Ruddalen varpå några förfriskade Djurgårdare skrek saker som innehöll orden jude, vilket var ett skällsord som användes en del på den här tiden. Ordvalen var inte så populära bland de spelare och ledare som satt på Djurgårdsbänken precis framför Djurgårdsklacken. Klacken tog till sig av den befogade kritiken. När Djurgården kvitterar till 2-2 i matchens sista sekunder utbröt kramkalas bland alla Djurgårdare på läktaren.
Derbyn på Stadion stoppas
I maj hade Djurgår’n hemmamatch mot Aik och Djurgårdens fotbollsstyrelse hade lovat att denna match skulle spelas på Stockholms Stadion istället för på Råsunda. Blue Saints hade kämpat länge för detta och i och med det lyckade derbyt på Stadion, senast DIF var i Allsvenskan, så trodde alla på Stadionmatch. Några krav var dock att premiären mot IFK Göteborg blev prickfri och att inget skulle hända på de matcher som skulle hinnas med innan det formella beslutet togs om derbyt. Till allas förvåning valde DIF att lägga matchen på Råsunda trots alla löften om att spela på Stadion. Blue Saints styrelse, samt många andra, protesterade direkt. Det blev ett möte med DIF där de fick förklara sina skäl för flytten till Råsunda. Det som kom upp var bland annat ekonomin då man hoppades på drygt 20 000 åskådare, samt arrangemangsproblem på Stadion. Även om man till viss del förstod DIF:s synpunkter så kände de flesta att det ändå var fel att flytta matchen och många kände sig väldigt svikna, ledsna och arga. Att få spela derbyn på Stadion var något som hade blivit en stor sak under de senaste åren, en fråga som verkligen betydde något. Matchen spelades, trots alla protester, på Råsunda och ingen Djurgårdare var glad den dagen. Förlust med 2-1 och endast 11 159 personer på läktaren, varav 1100-1300 i Djurgårdsklacken. Att det dessutom spelades Aik-låtar i Råsundas högtalare när Aik gjorde mål spädde bara på ilskan. DIF skickade i efterhand ut ett ursäktsbrev, som bara nådde hälften av alla medlemmar, men det hjälpte föga mot ilskan. DIF lovade då att hemmaderbyt mot Hammarby skulle spelas på Stadion vilket många ändå tvivlade på.
Foto: Ronnie Lindroos. Samling på Östra innan Aik-DIF och utanför Råsundas södra läktaren innan avspark.
Foto: Ronnie Lindroos. Aik-DIF på Råsunda före överbyggnaden av södra läktaren.
Efterföljande match var bortaderby mot just Hammarby och även den matchen skulle spelas på Råsunda. För de flesta var det enklare att acceptera derbyn mot Bajen på Råsunda då det ändå var en neutral arena. Blue Saints stod på Råsundas norra läktare och till matchen gick det direktbussar från Östra Station. Antalet i klacken var större än på cupmatchen mot Aik, drygt en vecka tidigare, men bajarna på andra sidan var ändå fler till antalet.
Djurgår’n spelade som riktiga Järnkaminer och det låg skadade Bajare lite överallt på planen. Magnus Pehrsson skallade ihop med den inte allt för omtyckte Hammarbyspelaren Hans Bergh och den senare blev liggandes medvetslös i 30 sekunder. Magnus Persson var ”årets fynd” enligt sporten och slog igenom stort detta år med pagefrisyr och allt. Nebo hade ett flertal frilägen under matchen och missade till och med en straff, men DIF vann ändå med 0-1 på ett löst skott av Kaj Eskelinen. Efter matchen belönades klacken med kullerbyttor av spelarna. DIF fortsatte väldigt bra som nykomling i Allsvenskan, både rent sportsligt och även publikmässigt. Klacken var oftast relativt stor på matcherna och hade fått ett rejält uppsving mot tidigare år.
Foto: David Bogerius. Lite rörigt i pausen DIF-Örebro.
Foto: Martin Lagerström. Halmstads BK-DIF.
Super-Bo klättrar
Årets resa gick till Helsingborg en söndag. En bortamatch som många håller som en av de roligaste resorna någonsin. Blue Saints ordnade bussresor för 300 kronor men väldigt många Djurgårdare åkte snett ned till Skåne. Drygt 400 hade hittat till ”sundets pärla” och polisen försökte hindra folk att tura över till Helsingör genom att säga att polisen där skickar tillbaka alla Djurgårdare direkt vid ankomst. De som ändå åkte över höll låg profil och tog av eventuella souvenirer de hade på sig, vilket för många blev bar överkropp i sommarvärmen. Väl i Danmark upptäckta alla att polisen i Helsingborg blåljugit för det fanns bara ett par poliser runt terminalen och Djurgårdarna kunde lugnt släcka törsten med dansk öl. För de Djurgårdare som stannat kvar i Helsingborg blev det däremot en del småstök, mest mot Helsingborgs busiga supportergrupp Frontline. Matchen, som var en seriefinal, blev en av de bättre för säsongen och Super-Bosse gav Djurgården ledningen med en kraftfull nick och efteråt rusade Bosse mot Djurgårdsklacken och klättrade upp på staket för att fira med supportrarna, i vad som nu är en klassisk bild. Sedan gjorde Helsingborg både 1-1 och 2-1 innan Djurgår’n vände och vann med 3-2. Vid sista målet offrade sig Super-Bosse och sprang rakt in i stolpen med både huvud och kropp för att kunna peta in bollen.
Det var riktigt bra tryck från Djurgårdssektionen matchen igenom. Efter matchen blev det tyvärr väldigt oroligt när Helsingborgare och Stockholmare försökte att nå varandra. Det blev mest flaskkastning då polisen var väldigt effektiv på att hålla grupperna ifrån varandra. Dock visade de prov på grovt övervåld när polishundarna tilläts bita flertalet Djurgårdare, med en del skador som följd.
Efter bortamatchen mot Helsingborg vände serien och tvåan Djurgår’n hade samma poäng som serieledaren Helsingborg inför returen på Stadion. Nästan 10 000 hade tagit sig till Stadion för att heja fram DIF till seger men tyvärr vann Helsingborg med 3-1. Djurgårdspubliken och den stora klacken gjorde dock sitt bästa och det var riktigt bra drag på Stadion enda tills slutet av matchen.
Foto: Tomas Carlsson. DIF-Helsingborg 1995.
Sen kom några matcher med dåliga publiksiffror men klacksektionen var den som tappade minst publik. I september var det ett stökigt bortaderby mot Aik. Före match drabbade Järngänget samman med Aik:s dito vid Fridhemsplans tunnelbana som inom DIF-led räknas som en total överkörning. Det var sedan stökigt runt Råsunda, både före och efter matchen, men inne på arenan var det ganska lugnt. Blue Saints var något mindre storleksmässigt jämfört med Black Army men röstmässigt var det nästan jämnt. Råsundas tak ovanför södra läktaren var färdigbyggt och hjälpte till en del. Matchbollen levererades av en maskerad herre i svarta trikåer som svarade till namnet ”Vinylmannen”. Både Djurgårdare och Aik:are stod som fågelholkar vid åsynen av denna pajas. Under matchen hamnade matchbollen uppe i Djurgårdsklacken där en korthårig herre blev dess nya ägare. Bollkallen vädjade om att få tillbaka bollen men dess nya ägare rörde inte en min.
Djurgårdens målvakt, Thor-André Olsen, var årets värvning så här långt tyckte Arne Hegerfors på Sporten. Thor-André kom från norska Brann, där han hamnat på kant med tränaren och bröt sitt kontrakt ett år tidigare.
DIF gjorde en kanonmatch och ”Baggen” blev matchens stora hjälte. Thor-André gjorde många kvalificerade räddningar och ingen på plats lär glömma den helt osannolika dubbelräddningen framför Djurgårdsklacken i slutminuterna. DIF vann till slut med 2-1 och efter matchen blev det bråk i gången ned mot tunnelbanan. En stor mobb Aik:are stod och kaxade bakom en stängd grind tills Djurgårdarna lirkade upp grinden och stormade ut efter Aik:arna. I främsta ledet kunde man se en korthårig herre med matchboll under armen.
Foto: Ronnie Lindroos. Djurgårdsklacken på Råsundas södra läktare under det nybyggda taket.
Legendariskt bengalderby mot Bajen på Stadion
Oftast var matcherna mot Aik större än de mot Bajen, men den här gången var det tvärtom då matchen var extremt hajpad och mycket som spelade in. DIF låg i topp och slogs om guldet medan Bajen låg i botten och åkte senare ur. Kärlek och hat på läktaren då vi fick spela derbyt på Stockholms Stadion. Tack vare mobila läktare bakom målet mot den rivna fondläktaren fick man in över 13 000 åskådare. Djurgårdsspelarna gjorde entré framför ett stort konfettihav och efter det ett enormt bengalhav av minst 30 bengaler som lyste upp den mörka septemberkvällen. Än idag ett av de bästa bengaltifona då halva långsidan med O-P kokade rejält. Rågsvedgänget hade även köpt in fyrverkerier och raketer som avfyrades mitt i allt.
DIF hade sin hittills bästa klack någonsin, 3000 man, sjuk stämning långt före match. Det snackades om att folk släpptes in även efter att det var fullt för en hundring eller två.
Bajarna kom med en stor klack, placerad i kurvan, men verkade smått chockade och blev rejält utsjungna långa stunder. Stämningen var rent magisk, minst lika bra som den mot IFK Göteborg i premiären. Det kollektiva medvetandet var att det var vår match, på vår hemmaarena, och det betydde så otroligt mycket för alla Djurgårdare att matchen spelades på Stadion. Supporterföreningen hade fått tydliga order från Djurgår’n:
”Nu har vi fått hemmaderby på Stadion som ni velat ha så länge och ni får fan inte sabba det här. Det måste bli lugnt. Håll er på läktaren oavsett vad Bajen gör, annars blir det inga fler derbyn på Stadion!”
Matchen på plan var jämn. DIF var inte bättre än Bajen men klart effektivare och vann också själva matchen med 2-0. Men det mesta i media dagen efter kom att handla om det som hände efter matchen. Sittplatspubliken hade snabbt lämnat Stadion men klackarna stannade kvar, trots att Bajenfansen var tillsagda att lämna arenan. Ett större antal Bajare, kanske uppemot 100 personer, som tryckt på det provisoriska staket som satts upp på deras tilldelade läktare G och H, forcerade in på planen. Det ryktades om att Bajarna natten före match hade klippt upp staketet på sin sektioner. De första Bajarna gick sakta i riktning mot Djurgårdsklacken och tilläts gå ända fram till DIF-läktaren. Blue Saints egna matchvärdar försökte stoppa de sina in i det sista men till slut brast det fullständigt efter att en första Djurgårdare hoppat in och sänkt den hetsande Bajaren som stod längst fram. Det blev startskottet för minst lika många Djurgårdare att hoppa in på plan från vårt håll. Det blev kaos inne på gräsmattan när bajarna drevs bort mot deras läktare och först efter detta kom polisen in på arenan och det lugnade ned sig något. Djurgårdare försvarade det mesta runt arenan, före och efter matchen, och det här blev början på en riktigt stökig höst som skulle sätta Blue Saint och Djurgårdens ligister i centrum. Till minne av händelsen trycktes en T-shirt upp med texten ”Djurgår’n vann, Hammarby försvann och Bajen Fans sprang”. Bajarna hade dessutom tagit med sig en stor träkista med texten ”DIF”. Denna lyckades man sätta eld på och elden spred sig vidare till delar av Stadions träbänkar innan den släcktes av brandförsvaret. En kul anekdot är att på denna match stod en Australiensare på Sverigebesök i DIF-klacken. Australiensaren var ovan vid europeisk fotboll, men desto mer erfaren av australiska sporten ”Aussie rules football”, som är rugby av det tuffare slaget. När slagsmålet pågick som bäst på innerplan frågade han om det alltid är så här på svensk fotboll. ”Ja, varje match” blev svaret…
Foto: Tomas Carlsson. Bengaler på Stadionderbyt mot Bajen 1995.
Foto: Ronnie Lindroos. DIF-Bajen på Stadion 1995.
Foto: Martin Lagerström. DIF-Bajen på Stadion 1995.
Foto: Martin Lagerström. DIF-Bajen på Stadion 1995.
Foto: Martin Lagerström. DIF-Bajen på Stadion 1995.
Foto: Ronnie Lindroos. DIF-Bajen på Stadion 1995.
Bild: Segern på Stadion förevigades på en t-shirt 1995.
Djurgården låg väldigt bra till sportsligt när bara fem omgångar återstod av Allsvenskan. Malmö FF på hemmaplan blev nästa match men den spelades på Råsunda istället för Stadion. Orsaken var att de personer från Stockholm Fritid som jobbade på Stadion var uttagna i Kommunals strejk och DIF fick därför inte spela på Stadion. Varken DIF eller BS gillade tanken på att spela på Råsunda. Det gjordes några försök för att istället kunna använda egen personal på Stadion, men det gick inte och det var bara att gilla läget. 6 200, varav en helt okej klack, tog sig ut till Råsunda och såg Djurgårdens gulddrömmar minska när Malmö vann med 2-0.
Göteborgskravallerna
I mitten av oktober var det bortamatch mot Göteborg som också slogs om guldet. Djurgårn och supporterpolisen, med ”Saddam” i spetsen, krävde möte med supporterföreningen. ”Ni måste sköta er på denna resa”. Det blev dock inte riktigt så lugnt utan snarare VM i stök…
Förlust för DIF på planen men det mesta kom att handla om supportrarnas uppförande före och under matchen. Järngänget/Babyfirman, som senare blev DFG, hade åkt ned obemärkt i 10 minibussar från Hagsätra. Samtliga var casualklädda med på sin höjd en DIF-badge som tillhörighet. Minibussarna hade åkt lite olika vägar ned och samlats upp en bit utanför stan för att ta sig vidare mot city med spårvagn. Någon tyckte sig se Blåvitts liga och drog i nödbromsen på spårvagnen, vilket innebar uppmärksamhet från Göteborgs annars oanade flanörer. DIF- ligan gick av och splittrades i två olika gäng. Båda visste dock vilken pub som var målet för dagen, men då gängen tog olika håll så uppstod en dråplig situation då de vid en gata såg varandra, ovetandes att de båda var DIF, och stormade mot varandra. Väl nära varandra upptäcktes dock att båda var DIF, och gick nu gemensamt mot GBG:s pub.
Ett större bråk uppstod när stockholmarna nådde fram till avenyn och stormade Göteborgarnas pub. De flesta blåvita flydde men några tappra gjorde heroiskt motstånd ett tag. Det blev allmänt kaos på avenyn med ligister som gjorde rusningar, flaskor och stenar som for genom luften och polissirener som närmade sig. Polisen fick till sist kontroll över situationen och fick iväg stockholmarna mot Gamla Ullevi.
Hela aktionen med planering och tillvägagångssätt var helt nytt inom svensk supporterkultur och räknas som dagen då firmakulturen startade på riktigt i Sverige.
Foto: Martin Lagerström. IFK Göteborg-DIF.
Väl inne på arenan, där även resten av alla nedresta Djurgårdare befann sig så blossade nya oroligheter upp. Djurgårdsklacken var placerad på den lilla ståplatsen som fanns rakt under Göteborgs sittplats. Det slängdes diverse saker mellan Djurgårdsklacken och Göteborgsläktaren. En raket från Djurgårdsläktaren fyrades av mot Göteborgs sittplats men ingen kom till skada. Många olika ramsor sjöngs av varierande nivå. Lågvattenmärket var mot Thomas Ravelli i Göteborgs mål med bl.a. ”Thomas har cancer”. En väldigt stökig dag i Göteborg och mindre än en månad efter Bajenderbyt så var det krigsrubriker mot Blue Saints och Djurgårdssupportrar. Igen. DIF Fotbolls dåvarande ordförande, Mats Olsson, tyckte att allt var vårt, Djurgårdens, fel och uttalade sig i media att DIF borde ha 100 000 i böter, minst. Sanningen var att Göteborg hade börjat få ett stökigt gäng som var på sittplatsen ovanför DIF-läktaren. Det var de som började allt genom att skicka ned stenar mot DIF och sedan drog de. Från supporthåll hade man önskat att vår egen ordförande hade kollat med de egna leden kring vad som hänt och stått upp lite mer för DIF i debatten som följde.
”Terror-Tommy” – Slutet på en stökig säsong
Efter ytterligare två förluster var DIF:s guldchanser borta. Sista matchen för säsongen var hemma mot Halmstad. DIF var fortfarande bäst i stan och matchen gällde en UEFA-cupplats. Vid matchstart var stämningen på topp. Man vill alltid få en bra avslutning på säsongen…
Foto: Martin Lagerström. DIF-Halmstad. Lugnet före stormen.
Men Halmstad tar tidigt ledning i matchen och den tidigare guldkandidaten höll i detta nu på att förlora även sin Europaplats. Nervositet och förtvivlan sprider sig på läktaren. Detta tillsammans med ett flertal tveksamma domslut gjorde att domaren Anders Frisk var måttligt populär på Stadion. Stämningen på läktarna var inte längre på topp när DIF får en frispark framför klacken ca 10 min in i matchen.
Då händer det. En 18-årig kille med vinröd jacka blir på några sekunder rikskändis då han sprang in från Djurgårdsläktaren och försökte sig på en hoppspark i ryggen på domaren Anders Frisk. Sparken misslyckas och den förvirrade ynglingen landade i princip med rumpan först på en överraskad Anders Frisk. Ynglingen, som media kom att döpa till ”Terror-Tommy”, brottades snabbt ner av Djurgårdsspelaren, och tillika ex-polisen, Bosse Andersson samt Blue Saints matchvärdar. Stefan Alvén i den blårandiga tröjan såg ynglingen komma springandes men hann inte fram i tid för att avvärja händelsen.
Ytterligare en person från Djurgårdsklacken hade sprungit in på planen men gjorde inget utan gick lugnt upp på läktaren igen. ”Terror-Tommy” lämnades över till polisen men släpptes senare på kvällen varpå han greps igen. Denna gång för misshandel av en Aik:are i city.
Artikel: Aftonbladet 1995-10-29. Inhopparen tas om hand av Blue Saints egna vakter.
Domaren Anders Frisk klarade sig helt från fysisk skada och efter några minuter blåste han igång matchen igen. Vår norska målvakt, Thor-André Olsen, hade gjort en hundraprocentig säsong men fick släppa in ett billigt 0-2 innan halvtidsvilan. I andra halvlek kom 0-3 efter att Olsen försökt dribbla på en bakåtpassning. Som om inte det räckte blev norrbaggen senare frilägesutvisad precis framför Djurgårdsklacken som svarade med att skandera ”Domarjävel” högre än någonsin. Matchen började nu urarta fullständigt och det började bli oroligt på läktaren. Till slut brast tålamodet för flera i klacken och mängder med flaskor, stenar och allt som kunde kastas kastades in. Mycket var riktat mot polisen, som nu hade bildat en mur på löparbanan framför klacken, men självklart även mot domare Frisk. Med 20 minuter kvar bestämmer sig Anders Frisk för att bryta matchen och efter någon kvarts överläggande med representanter från föreningarna och polisen bestämdes att matchen skulle brytas helt. Den stora anledningen var att polisen inte ansåg att läktaren där Djurgårdsklacken stod kunde utrymmas och därmed ansåg man att säkerheten inte kunde garanteras.
Ett tragiskt slut på en annars strålande DIF-säsong på plan och läktare, men samtidigt ett bryskt uppvaknande att DIF-publikens våldsamma element hade vuxit sig så starka att det var svårt att ha kontroll vilket fick tunga konsekvenser för DIF fotboll som nu blev Sveriges överlägset mest bespottade lag och det blev häxjakt i media. Terror-Tommys attack på domaren är den enskilda incident som har vållat Djurgårdens IF mest skada genom åren på alla plan. Böter på 370 000 kr och badwill som aldrig går att tvätta bort. Under 10 års tid hade DIF Fotboll svårt att få in nya sponsorer då man pratade enormt mycket om Terror-Tommy i media. Detta trots att DIF är en av de föreningar som arbetat hårdast mot våld och rasism på läktarna.
Värt att påpeka är att väldigt många inblandade i våldet under denna era var och är riktigt dedikerade supportrar, som skulle se DIF om det så var Ope borta i cupen, och kunde umgås med andra DIF som inte gillade våldet. Många fick sig en tankeställare efter säsongen och kände sig obekväma med utgången på allt, och en del började lugna sig betänkligt. De flesta är stora supportrar som går regelbundet på DIF än idag. Dock inte ”Terror-Tommy” som några år senare greps för bankrån…
Foto: Martin Lagerström. Inhopparen förs bort av Blue Saints vakter.
Hetsjakt mot Blue Saints och DIF
Domarattacken fick enorma proportioner i media och en kampanj mot Djurgården och Blue Saints fördes i flera månader, främst från Aftonbladets Lasse Anrell och Expressens dito Mats Olsson. Även DIF:s ordförande råkade ut för en väldigt osmaklig kampanj. Hade man i texten bytt ut orden ”Djurgårdare” mot en folkgrupp, en sexuell läggning eller etnicitet, så hade man garanterat dömts på en rad punkter. Den långvariga kampanj som fördes mot Djurgården, Blue Saints, ordföranden Mats Olsson och Djurgårdare i allmänhet var väldigt, väldigt grov. Tränare Anders Grönhagen ansåg att DIF själva borde bli hårdare och rensa ut rötäggen och att ansvaret låg mycket på DIF. Lagrell med flera ifrågasatte om man överhuvudtaget kunde fortsätta spela fotboll på Stockholms Stadion. DIF avslutade samarbetet med Blue Saints, med skälet att man skulle ”börja om”, vilket sen ledde till att samarbetet återupptogs långt senare igen, om än något kyligare. Från början var det sagt att man skulle se alla matcher framöver som högriskmatcher och att man alltid skulle ha professionella väktare på matcherna samt att alla matcher skulle spelas på Råsunda kommande säsong. Blue Saints gick själva ut med att det blev mer och mer kriminalitet och att Blue Saints själva inte kunde hantera det längre utan att det var en polisiär sak. Även Djurgården var av åsikten att det var kriminella människor och att DIF inte kunde göra så mycket mer än att försöka stänga av de som bråkar och att resten måste vara en polisiär sak. Djurgården fick förklara att det inte var så väldigt enkelt att stänga av folk. De två heltidsanställda supporterpoliserna som funnits tidigare under året hade försvunnit i och med en omorganisation hos polismyndigheten, vilket många påtalat var helt galet och ett skäl till att det under 1995 blev ett stökigt fotbollsår. ”Ge oss supporterpolisen tillbaka. De lärde känna fansen och kunde ’läsa’ en publik.”, menade Blue Saints ordförande Jocke Ljungh.
Det pratades även om en legitimationskontroll för alla på klacksektionerna samt att en kontroll av säkerheten på alla allsvenska arenor skulle genomföras.