Hockeylaget uddlöst och eskalerande skojbråk
Trots att hockeylaget spelat final de senaste fyra säsongerna nämndes inte DIF i förhandstipsen. Det skulle visa sig att ”experterna” fick rätt. Laget hade framförallt svårt med målskyttet. Bara 2,5 mål framåt per match, vilket var i nivå med de lag som brukade åka ur serien. Saknaden efter stjärnan Micke Johansson var stor.
DIF tog sig ändå till semifinal där Luleå stod för motståndet. Två sudden death-mål senare av norrlänningarnas favorit, Lurs Hurtig, så hade DIF missat finalen för första gången sedan 1988.
Artikel: Expressen 1993-02-22. Nästan upplopp på grund av den trista matchen.
Under en av de sista hemmamatcherna under serielunken gjorde Rögle 0-1 under matchens första minuter. Djurgår’n lyckas därefter inte göra ett enda mål på 60 effektiva minuter och hade knappt några riktiga målchanser. Matchen har omnämnts som en av de tråkigaste någonsin. Klacken på A38 gjorde sitt bästa för att hålla upp stämningen och trots den skrala underhållningen fick några ramsor den knappt halvfulla arenan att vakna.
I tredje perioden började några uttråkade grabbar sjunga en sång om sitt favoritlag i England, Tottenham Hotspur FC. Det fanns engelska lag som man tyckte mer illa om än andra och sången fick några andra i klacken att låtsas attackera Spurs-fansen i ett skojbråk inom klacken. Man måttade lösa slag och sparkar mot varandra och efteråt stod man med leende på läpparna och sjöng tillsammans. Att det var på skoj förstod alla som stod runt omkring. Dock inte polisen kom det att visa sig.
Efter slutsignalen åkte Röglespelarna fram till Djurgårdsklacken, slog klubborna i plexiglaset och visade fingret. Det retade upp många och ”Vi hatar Rögle” hördes runt läktaren när det var dags att gå hem.
Utanför arenan väntade en överraskning då polisen bestämt sig för att gripa de personer som man uppfattat som ”drivande” i bråket. Nu blev det mycket irriterad stämning och kompisar slöt upp bakom de utpekade. Polispatrullen kände sig hotade och fler poliser med hundar anlände och bildade en kedja. Det kastades flaskor, snö och isklumpar mot poliserna. Några poliser(!) blev även sprejade med tårgas och tre Djurgårdare greps vid tumultet. Årets onödigaste händelseutveckling på grund av en ickehändelse…
Division ett och hemmamatcher på ”Krillan”
Engelska Premier League var extremt populärt och i princip alla skaffade sig ett engelskt favoritlag. Det var ofta jämt mellan DIF-souvenirer och olika engelska lags färger på ståplats. Dels p.g.a. att det var lite tuffare att visa att man höll på ett lag från England, gärna ett lag med busiga supportrar, och dels fanns det betydligt snyggare souvenirer i England kontra DIF:s skrala utbud. Sedan var det såklart lite ”säkrare” att inte visa DIF-färger om man stötte på motståndarsupportrar vid derbyn. Blues Saints fanzine Järnkaminen genomförde en tävling där medlemmarna fick skicka in namnet på sin engelska favoritklubb och de lag som röstades fram av ca 160 medlemmar var i fallande ordning: Liverpool, Manchester United, West Ham, Arsenal och Millwall.
Bild: Fanzinet Järnkaminen #1 1993. Hedersomnämnande för herr Kollbergs svar.
DIF mötte Aik i en träningsmatch på Stadshagen inför fotbollssäsongen. Gnagarna stod på långsidan mot vägen och Djurgårdarna på långsidan mot caféet. Gul/röd-jackorna var matchvakter och stod på kortsidorna vid målen för att hålla isär grupperna. Det blev ganska stökigt men matchen gick ändå att genomföra i 90 minuter.
Matchen var dessutom den första för en viss Novakovic från forna Jugoslavien och i princip ingen visste på förhand vem juggen var då detta var före internet och på den tiden sändes ingen utländsk fotboll på TV förutom engelska ligan. ”Nebo” såg inte mycket ut för världen. En storrökare med rätt dålig hållning, men väldigt snabb med boll och en härlig bollbehandling. Nebo hade stundtals lekstuga i div 1 och gjorde till slut 19 mål under 1993.
Foto: Okänd. Klacken på Kristinebergs IP 1993.
De sex första hemmamatcherna i division ett spelades på Kristenbergs IP då Stadion höll på att renoveras.
Skotten James ”Chic” Charnley blev snabbt en publikfavorit med sitt hårda spel. I premiären mot Sirius blev han skogstokig på domaren och skrek ”Are ya fuckin serious?” Varpå domaren pekar på en motståndarspelare och säger ”No, they are Sirius!”.
Trots bra spel på ”Krillan”, och ofta vackert väder på matchdagar, blev Djurgårdspubliken mindre och mindre för varje match på den tillfälliga arenan.
Foto: Pernilla Sjöberg. Blue Saints lokal i Ropsten 1993.
Bortapremiär mot Gefle
Bortapremiären i fotboll mot Gefle lockade hela sju bussar från Stockholm. Man hade höga förhoppningar trots halvfiaskot i hemmapremiären färskt i minnet. Supporten Daniel Johansson minns bortaresan:
”För att kolla draget åkte jag med Babyfirmans buss som bestod av 68 personer som trots sin ålder festade kraftigt. Bandspelaren gick varm med techno och Madchester, och många ansikten med cyklopögon och gasmasker. En viss yngre broder Arvidsson sågs konstant under sex timmar med en gul gasmask och stor flagga vandra omkring i bussen, på stan och på läktaren, helt otroligt! Vid framkomsten till Gävle drog vi ut på stan för att kolla läget. Det var en mäktig syn med alla människor och pinnflaggor.”
Foto: Ronnie Lindroos. Bussresa till fotbollspremiären Gefle – DIF 1993.
Foto: Ronnie Lindroos. Bussresa till fotbollspremiären Gefle – DIF 1993.
Foto: Ronnie Lindroos. Bussresa till fotbollspremiären Gefle – DIF 1993.
Foto: Janne Pettersson. Bussresa till fotbollspremiären Gefle – DIF 1993.
Foto: Ronnie Lindroos. Bussresa till fotbollspremiären Gefle – DIF 1993.
Runt 800 Djurgårdare på läktarplats och så långt var allt bra, men tyvärr förlorade Blåränderna med 0-2 mot ett lag som tog vara på sina chanser. Det tippade topplaget DIF sladdade inledningsvis i division 1.
Foto: Okänd. Fotbollspremiären Gefle – DIF 1993.
Foto: Ronnie Lindroos. Fotbollspremiären Gefle – DIF 1993.
Foto: Ronnie Lindroos. Fotbollspremiären Gefle – DIF 1993.
Det dröjde ända till tredje omgången innan vi tog första trean och då mot Steve Galloways nya lag, Umeå FC. Vid ledning 3-0 fick vår gamla hjälte göra ett tröstmål för norrlänningarna och hyllades av Djurgårdspubliken.
Foto: Okänd. Assyriska – DIF 1993.
I juni mötte DIF för första gången laget Assyriska från Södertälje. Matchen föregicks av en hel
del snack om kravaller mot Assyriskas invandrargäng, vilket aldrig inträffade.
Blue Saints mobiliserade en stor klack som sjöng fram DIF till 3-0. Mål nummer två gjordes av Chic Charnley på ett snyggt långskott. Han slog senare en tunnel precis framför klacken, men struntade att springa på bollen utan stannade istället upp, log och vände sig mot klacken som jublade.
Derby på Söderstadion
Bortaderbyt mot Hammarby spelades på SÖS och DIF förlorade med 3-1. En supporter med DIF-flagga hoppade in från läktaren och börjar springa mot Hammarbys långsida. På vägen dit tappar han skon men fortsätter ettrigt att vifta med flaggan. Några Bajare svarade med att börja klättra över staketet och killen med flagga inser att det är bäst att springa tillbaka. Stängslet till Djurgårdens bortasektion hade några rätt vassa taggar längst upp och var dessutom vinklat inåt, vilket höjde svårighetsgraden att ta sig in från den läktaren. Några DIF tar sig ändå över för att möta upp Bajarna. Samtidigt gick de magnetstyrda grindarna till DIF-sektionen upp. Ren tillfällighet eller var det kanske någon av de Djurgårdare som tvingats jobba som matchvärdar, istället för att vara portade, som var lite smidiga och drog upp några grindar? Det hela resulterade i ett fullskaligt upplopp mitt på planen då flera från båda lagens supportrar tog sig in för att göra upp. Till en början var det ge och ta och folk från båda läger åkte i backen, men Bajen drog det längsta stråt den gången då deras numerära överläge till slut tvingade Djurgårdarna att backa. Allt framför rullande TV-kameror och det resulterade i stora rättegångar i supporterleden där många blev dömda för våldsamt upplopp m.m. En av herrarna som var aktiv på innerplan fick det hett om öronen både hemma och i skolan på grund av de detaljrika bilderna i kvällstidningarna. Han körde dock en stenhård taktik där han blånekade till att det var han.
Planinvasionen ledde även till böter för DIF Fotboll och som vanligt är det ont om pengar hos både fotboll och hockey och inte blev det direkt bättre av att dåvarande ordförande i hockey förskingrade några miljoner från hockeyns redan ansträngda kassa samt spelarnas pensionspengar. Allmän ilska i Djurgårdsleden över att en ensam individ satt klubbens existens på spel. Blue Saints lovade att hjälpa till att samla in pengar. Supporterföreningens tidigare försök att samla in pengar till klubben hade dock endast gett småsummor, då merparten gått åt till att betala återkommande skadegörelse och böter.
Foto: Okänd. Station Skärmarbrink på väg till Bajen – DIF på Söderstadion 1993,
Artikel: Expressen 1993-05-27. Liknande bilder i samtliga tidningar dagen efter derbyt.
Ope borta
Djurgår’n fortsatte gå knackigt i division 1 norra. Vi hade bl.a. hunnit få stryk två gånger om av storlaget GIF Sundsvall. Så här minns David Bogerius bortamatchen:
Intresset för bortamötet mot Sundsvall hade varit lågt bland Djurgårdssupportrar. De som ändå hade bestämt sig för att åka de 38 milen norrut fick plats i två personbilar. En av bilarna, en dyr splitterny Chrysler, lånades av en förälder med förklaringen ”Jag ska bara åka en sväng”. Det låga intresset för matchen skulle visa sig även gälla för spelarna. Förlustsiffrorna skrevs till 3-1 inför endast 470 åskådare på Idrottsparken. Som grädde på moset för Djurgårdssupportrarna brakade den ena bilens växellåda ihop totalt på hemvägen. Det var visserligen inte Chryslern som gick sönder, men efter att föräldrarna genom mätarställningen avslöjat att bilen åkt tur och retur till Sundsvall blev det inga fler DIF-resor i den bilen heller. Inte ens en sväng…
Nu var det dags för bortamöte mot Östersundslaget Ope IF, som hade haft sin storhetstid på 70-talet och var nu tillbaka i division ett.
Det blev tåg de drygt 50-milen för flertalet Djurgårdare och väl framme ramlade folk bokstavligen av tåget. Antalet öppna pubar i den lilla staden, tidigt en söndag, var minst sagt begränsat så en pizzeria fick duga för delar av resenärerna.
Vid ankomst till arenan hittades ett hål i staketet så ett gäng Djurgårdare slank in gratis på kortsidan under tak. Utöver plankande Stockholmare var det endast 769 betalande åskådare på matchen.
Djurgår’n hade haft problem med skador på målvakterna under en tid och dåvarande tränaren Bosse Pettersson övertalade den gamla målvakthjälten Björn Alkeby om att vara backup om det ville sig riktigt illa. På matchen mot Ope skulle det bli verklighet och Alkeby som avslutade sin målvaktkarriär i DIF 11 (!) år tidigare fick dra på sig tröjan igen. En supporter sprang in på planen och gav några ärligt stulna blommor till Alkeby, som inte riktigt visste vart han skulle ta vägen med blommorna.
Djurgår’n hade det mesta av spelet och alla trodde nog att det skulle bli tre poäng till DIF men i matchens sista minut får den gamla Hammarbyspelaren Niclas Jönsson drömträff och sätter 3-3. Det resulterade i att det blev ganska grinigt bland de uppresta Stockholmarna. ”Pinsamma Djurgår’n. Vi var de sämsta, vad var det vi sa…”.
”Dessutom fick vi efter matchen vänta i flera timmar på stationen i Östersund innan det kom ett tåg från Åre som de kunde koppla fast vår vagn i. Självklart var tåget låst så att vi inte kunde ta oss ur vagnen. Odjuret/Buffla satt och sjöng någon sång om en ’självplågare’, tror att det var en av B&B som till slut fick tyst på honom. Allt var inte bättre förr”, konstaterar supportern Mathias Lang.
När tåget väl rullade så fortsatte folk att festa till tonerna av Beach Boys, som en man i t-shirt spelade så det stod härliga till samtidigt som han tittade på matchen i sin medtagna videokamera.
Foto: Patrik Zachrisson. IFK Luleå – DIF 18 juli 1993.
Foto: Patrik Zachrisson. IFK Luleå – DIF 18 juli 1993.
Foto: Patrik Zachrisson. IFK Luleå – DIF 18 juli 1993.
Eländet fortsatte och nästföljande match var hemmaderby mot Hammarby. Tidningarna skrev om efterspelet till kravallerna vid första derbyt. Man tyckte att det var ett ”slag i luften” att polisen, trots gott bevisläge, inte stoppar de 40 identifierade slagskämparna från att komma in på arenan. Detta på grund av att domarna mot de 40 inte hade fällts. Polisen var trots detta hoppfull om att det skulle bli en lugn tillställning. Man uppmanade även kvällstidningarna att inte skriva så mycket om eventuella läktarbråk i förväg. Matchen slutade med hela 0-3 i baken. Oerhört tungt och chansen att återfå en Allsvensk plats kändes nu väldigt små.
Foto: Martin Lagerström. DIF – Hammarby 7 september 1993.
Träningsanläggningen på Kaknäs byggs
Bygget av fotbollens träningsanläggning vid Kaknäs pågick för fullt och de gamla spelarhjältarna Kjelle Frisk och Daniel Martinez arbetade varje dag för att färdigställa byggnaden. Fram till nu hade A-laget tvingats leta lediga planer i Stockholmtrakten för att kunna genomföra träningar. Snickarkunniga Helgon var varmt välkomna att hjälpa till annonserade DIF.
”De som varit med och byggt är ett gäng av Djurgårdare som svarat på vår vädjan om hjälp. Dessutom har Blue Saints ställt upp på ett berömvärt sätt”, berättade Mats Jansson i matchprogrammet 1992.
Genom hela säsongen hade laget svårt att avgöra matcherna. Nu vann vi visserligen hälften av matcherna men p.g.a. för många oavgjorda matcher blev vi inte bättre än trea i serien, efter dynggäng som Hammarby och Vasalund. Frustrationen under säsongen var såklart stor bland supportrarna och tränare Bosse Pettersson fick stor del av skulden. Spelarna hade haft svårt för Pettersson och Fred Persson minns tillbaka på en träning.
”På en träning var Bosse med och spelade tvåmål och gick in tufft i en närkamp mot vår junior Daniel Hesser. Eller tufft? Han gjorde ett längdhopp med dobbarna före in på Hesser som låg och vred sig i smärtor och fick kliva av träningen. Jag och Danne Martinez snackade ihop oss och väntade in ett bra läge för att hämnas. Bosse tar emot bollen och från två olika håll kommer både jag och Martinez flygande in mot coach med dobbarna före. Han föll ihop och blev så jävla arg att han blev tyst. Sen spände han blicken i oss båda och jagade oss runt hela Kaknäs utan att få tag i oss. Hur det gick med resten av träningen? Tror den avbröts eller så fortsatte de andra att träna medan jag och Martinez gömde oss i skogen bredvid fotbollsplan.”
”Innan allt blev seriösare med supporterpoliser et.c. var det mer familjärt. Jag skulle bli portad -93 men ville såklart se DIF och var inkallad till Mats Jansson som ensam jobbade på DIF Fotboll, minns Tomme Arvidsson”.
– Fan Tommie, det går ju inte. Vi måste göra det. Du vet hur det är… Vi skall ju bygga ute på Kaknäs. Kan vi göra en deal att du kommer i sommar och spikar de här staketen så kanske vi kan se mellan fingrarna på det här…”
Giganternas kamp i hockey
Hockeyklacken blev sämre och sämre under året och det klagades ofta på att medlemmar köpte subventionerade biljetter för att sedan sätta sig på sittplats. Blue Saints sålde i snitt 150 plåtar per match och ibland hade bortalaget större klack än DIF. De enda gångerna Djurgår’n hade en stor sjungande klack var i princip på bortamatcherna, speciellt mot Leksand och Västerås. På första bortamötet mot Västerås hade Blue Saints en klack på ca 800 personer och till det andra bortamötet anordnade Blue Saints en mycket lyckad ”TOKTÅGRESA”. Några spelare från A-laget följde med på tåget och totalt slöt ca 500 Djurgårdare upp i klacken. Matchen slutade 5-5, till DIF…
Foto: Pernilla Sjöberg. Ståplatsläktaren Västerås IK – DIF 1993.
Foto: Pernilla Sjöberg. Samling vid Gullmarsplan inför bortaresa 1993.
Foto: Pernilla Sjöberg. Samling vid Gullmarsplan inför bortaresa 1993.
Foto: Pernilla Sjöberg. På väg till någon bortamatch under 1993.
Foto: Pernilla Sjöberg. På väg hem från någon bortamatch under 1993.
En ny ”tradition” som startade detta år var ”Giganternas Kamp” där DIF och Aik spelade en match efter juluppehållet som var extra haussad. Det var ett prestigeladdat möte för att höja hockeypulsen i stan. Blue Saints storsatsade och sålde betydligt fler biljetter än till tidigare derbyn. Man hade en bra samling på Östra innan match och stämningen var på topp. Ölförsäljningen gick som vanligt strålande och sångerna avlöste varandra.
Det fanns derbyn i både fotboll och hockey då Black Army var dubbelt så stora som oss, men det avspeglade sig inte utanför arenan. Media och allmänheten trodde givetvis att BA var värst p.g.a. sitt farliga namn och rykte, men folk som var insatta visste att verkligheten var annorlunda under många år efter 1992, minns Tommie.
Bild: Blue Saints medlemskort från 1993.
Fler och fler hade börja bära Djurgår’ns färger på matcher och det syntes ordentligt på samlingen. Vid matchstart stod en mäktig Djurgårdsklack på ena kortsidan. Gnagarna skämde ut sig direkt genom att dra av raketer och kasta in smällare så att isen tvingas spolas om innan matchen ens börjat. När matchen väl kommit igång blev den inledningsvis ganska jämn och till tredje perioden stod det 3-3 men sedan orkade de gul/svarta inte stå emot och DIF drog ifrån till 6-3 inför en fanatisk Djurgårdsklack.
DIF gick till slutspel och slog ut Frölunda i kvartsfinalen men sedan blev Modo för svåra i semin. Blue Saints fick inga biljetter till bortamatchen mot Modo p.g.a. stök på matchen innan då motståndarsupportrar misshandlats och deras buss stenats framför ögonen på Djurgårdsspelare och ledare. Djurgårdsspelare betalade även för en motståndarflagga som tagits och rivits sönder.
Utmärkelsen Årets Järnkamin
Under 1993 startades utmärkelsen ”Årets Järnkamin”, där medlemmar i Blue Saints fick rösta fram den spelare i Djurgårdens IF som genom sin spelstil och Djurgårdsanda förtjänat att få kalla sig ”Årets Järnkamin”. Medlemmarna röstade detta år fram Kristoffer ”Jesse” Kindbom som vinnare och utmärkelsen kom att bli en tradition i både fotboll och ishockey.
Kristoffer ”Jesse” Kindbom – Årets Järnkamin 1993.
Kuriosa 1993
1993 var det premiär för säsongskortet till klacksektionen på Stadion. Kortet kostade endast 500 kr och då ingick samtliga 13 hemmamatcher plus eventuella kvalmatcher. DIF lottade även ut matchtröjor bland de som köpte säsongskort.
Blue Saints började detta år att använda matchvärdar i klacken efter påtryckningar från DIF. Detta p.g.a. allt strul som skett. ”20 år, seriös och fläckfri”, stod det i en annons från Blue Saints/DIF då man sökte intresserade.
Samma år planerades att utse en landsortsansvarig i styrelsen för att sköta kontakten med alla lokala Blue Saints-grupperingar som började poppa upp runt om i riket. Målet var att hjälpa dem att organisera sig, hålla ihop och samåka till matcher.
Under ”Stockholm Water Festival” hade Blue Saints för första gången en större souvenirförsäljning utanför ett matcharrangemang, då man hade ett souvenirstånd vid Skeppsbron. Man krängde souvenirer och medlemskort. En kväll eldade ett gäng Aik:are på några DIF-tröjor vilket väckte starka känslor bland Djurgårdare, vilka senare hämnades på Black Armys souvenirbås.
Under de tre sista veckorna före jul hade Blue Saints ett souvenirstånd på Sergels Torg. Försäljningen gick lysande och inte minst medlemsraggandet där antal medlemmar för 1993 slutade på 1300 betalande. Souvenirförsäljningen på Sergels Torg blev en tradition ända in på 2000-talet.