Hockeyn fortsatte med några derbyn som drog fulla hus och Blue Saints hade som vanligt en tårtbit på derbyna, samt att en del stod på sektionen bredvid då klackbiljetterna tagit slut. En del köpte också billiga biljetter på Globens etage 7 men gick och ställde sig i klacken ändå, vilket gjorde att det vid många derbyn var ganska trångt i klacken. Om man bortser från derbyna så fick man i vanlig ordning vänta till slutspelet för att klacken skulle dyka upp i större omfattning även om det ibland fanns några toppmatcher med bra drag. DIF Hockey meddelade att de p.g.a. ansträngd ekonomi inte kunde subventionera biljetter till Blue Saints under det stundande slutspelet. Bottennappet hade varit när Blue Saints endast sålde 34 klackbiljetter till en match. Slutspel blev det iallafall och kvartsfinal två mot Färjestad spelades på Hovet istället för Globen och lockade en röststark klack, trots att den var relativt liten. Tyvärr åkte DIF ut ur slutspelet efter fjärde kvartsfinalen och hockeyn var fortfarande på väg nedåt intressemässigt. De flesta skyllde på cheerleaders och NHL-profileringen med lejon och ”Kings of Hockey”. En bitter eftersmak till hockeysäsongen 1995/1996 var notan för förstörda stolar på vår sektion i Globen som var på hela 46 000 kr.
Klacken instängd i bur
Efter fotbollens ”Terror-Tommy” året innan hade SvFF bestämt att DIF Fotboll inte skulle få spela sina hemmamatcher på Stockholms Stadion, men Djurgården överklagade och lyckades häva beslutet. SvFF hade dock ett krav för detta och det var att Stadion skulle säkerhetsanpassas. Det innebar bl.a. att en bur skulle byggas runt Blue Saints sektioner O & P. Efter det så spärrades det av mellan sektion N och O, d.v.s. mellan Blue Saints sektion och den vanliga sittplatsen, så att det blev en ”säkerhetszon” utan publik.
Blue Saints protesterade självklart mot buren och även om viss ilska riktades mot DIF så visste alla att det var SvFF:s beslut och att DIF inte kunde göra så mycket åt saken om man ville ha sina hemmamatcher på Stadion. Det supportrarna reagerade på var främst att DIF vägrade att lyssna på Blue Saints farhågor. Man visste att buren inte skulle göra någon nytta, och även om SvFF vägrade lyssna så verkade inte DIF förstå problemet. Blue Saints varnade för att de allra flesta hellre köpte biljett till andra sektioner än att sätte sig i buren, vilket skulle göra att hela syftet med buren försvann. När Djurgården dessutom tog samma pris i buren som på andra sektioner visste man inte om man skulle skratta eller gråta. Buren var iallafall på plats och den något modifierade Stockholms Stadion blev nu återigen godkänd som allsvensk arena, med undantag för derbyt mot Aik som skulle spelas på Råsunda.
Black Army och dess medlemmar hade också haft en stökig början på året med 22 gripna vid oroligheter i Norrköping och den absolut största skandalen var mordhotet som drabbade spelaren Jesper Jansson, som hade gått från Aik till Djurgår’n inför säsongen.
Brutalt våld i Halmstad återigen
Medlemskap i Blue Saints kostade 100 kr, varav 40 kr gick oavkortat till DIF Fotboll för att betala av böter. Efter diskussioner huruvida ”Terror-Tommy” var medlem i Blue Saints eller ej och supporterföreningens ansvar beroende på detta så krävde Svenska Fotbollförbundet att alla som släpptes in på BS läktare 1996 skulle vara medlemmar i BS.
Foto: David Bogerius. Slumtoursbussen på väg till Halmstad – DIF 1996.
Djurgården började säsongen borta mot Halmstad men Blue Saints organiserade ingen resa ned. Djurgårdens oro för bråk var det största skälet och man uppmanade till och med supportrar att inte åka snett. Några hundra Djurgårdare tog sig ändå ned till Halmstad och efter matchen hände det några incidenter som skapade nya rubriker i tidningarna. Bland annat höggs en Halmstadsbo i halsen med en trasig flaska och fem Djurgårdssupportrar stängdes av på grund av bråkigheterna. Den hets mot Djurgården, och Djurgårdare, som drivits efter ”Terror-Tommy” fortsatte än mer intensivt. Anders Grönhagen sa även i någon TV-intervju att ”om det blir mer stök i framtiden så var det nog dags att ta bort klackarna helt från läktaren”, något som många proffstyckare och krönikörer i media förde fram väldigt hårt.
Artikel: GT 1996-04-22. Stora krigsrubriker efter bråk i Halmstad.
Foto: Sampa Pesonen. Halmstad-DIF 1996.
Inför hemmapremiären mot Norrköping var den berömda buren på plats. Det var mycket folk på Östra Station innan matchen, som vanligt, men väl på Stadion var det max 300-400 på plats i buren. Resten av de som normalt stod i klacken satte sig på andra platser på Stadion, främst på M & N. De flesta som stod i buren var de som köpt säsongsplåtar dit, eller som av någon anledning missat det hela med buren. Av de som köpt lösbiljetter till buren kom inte många tillbaka. Det var inte bara buren i sig som var negativt, utan även tillgången till toaletter och kiosker var minst sagt bedrövlig.
I april utkom första numret av ett nytt Djurgårdsfanzine. Namnet var ”Bågspännaren” och det var ett fristående fanzine, främst inriktat på Djurgårdens IF Fotboll. Fanzinet var inte knutet till DIF eller Blue Saints och kom ut under 3 års tid. Redaktionen bestod av två före detta styrelseledamöter i Blue Saints, Jocke Ljungh och Stefan Andersson.
Blue Saints hade egentligen ingen större klack på Stadion under våren och sommaren. I buren var det varierande mellan kanske 100-200 stackare under en vanlig match och dubbelt så många bredvid. Den sjungande delen av publiken fortsatte att sitta utspridda på Stadion. Istället för en klack fanns det tre-fyra mindre samlingar av klackfolk runt om på Stadion där olika kompisgäng samlades med sporadisk sång.
Även DIF förstod till slut att buren var ett fiasko och Blue Saints lyckades i förhandlingar med DIF Fotboll först få till en sänkning av biljettpriset till 75 kronor och något senare till 60 kronor. Efter att mer än halva säsongen gått så tog även SvFF sig till sans och DIF fick tillåtelse att ta bort buren då den inte längre fyllde något behov. Trots burens borttagande fick supportrarna på Blue Saints sektioner inte röra sig fritt under halvtid, utan var inspärrade där med usla faciliteter. Det bidrog i stor utsträckning till att klackfolk fortsatte att söka sig bort från O & P trots att lösbiljetterna var lite billigare just där.
Foto: Ronnie Lindroos. Helsingborg-DIF 1996.
Foto: Ronnie Lindroos. Helsingborg-DIF 1996.
Kring sommaruppehållet spelades några internationella matcher i Intertotocupen. Djurgår’n fick bl.a. möta det tyska laget Werder Bremen på bortaplan. Förlust med 2-3 och hela sex DIF-supportrar gjorde resan. Att jämföra med de nummer som började åka på europamatcherna under början av 2000-talet…
Kalsongresan till Göteborg – en bråkig historia
Ett ständigt problem inför bortaresor var att folk väntade in i det sista med att skriva upp sig till resorna. En resa som dock lockade många var IFK Göteborg borta i slutet av augusti och den är än idag ihågkommen som ”Kalsongresan”.
”På grund av allt strul som hänt tidigare ville supporterpolisen och DIF ha ett möte med Blue Saints för att i stort sätt ge tillstånd till bussresan. En vecka innan matchdag fick några av oss äldre i Blue Saints träffa representanter från supporterpolisen och DIF Fotbolls styrelse ute på Kaknäs. Vi måste ha skött oss bra för vi fick OK på att åka…”, minns Johan Gullö.
Klockan nio på matchdagen samlades ganska många Djurgårdare kring Gullmarsplan för att ta bussarna västerut. DIF hade nyligen börjat sälja kalsonger med DIF-skölden och de blev snabbt mycket populära.
”På Göteborgsresan var det sagt att alla skulle ha Djurgårdskalsongerna på sig och det pratades även om en överraskning i anslutning till resan”, kommer David Bogerius ihåg.
Foto: Kristian Hebel. ”Kalsongresan” IFK Göteborg-DIF 1996.
På ”Kalsongresan” spelades tidsenligt Oasis, Maiden, Uggla, Noice, Manchestermusik och Eurodisco. Mygel hade ”lånat” sin pappas gigantiska högtalare som tog upp en sjättedel av bussen men det gick tyvärr inte att koppla in i bandspelaren…
Vid ankomst till Götet lämnade många kläderna i bussen och gick vidare endast iförda kalsonger, skor och eventuellt halsduk. Det här var på tiden då även ligister ”kunde bära” halsdukar, även om det var på utgående. Ordförande Peter Norrman skulle före match träffa polisen och som vanligt gå igenom några punkter. I protokollet stod senare att läsa ”Norrman väljer att anlända till mötet endast iklädd kortkalsonger”. Göteborgspolisen stoppade bussarna innan Göteborg och efter någon halvtimme fick bussarna rulla in till den närliggande förorten Olskroken där Halta Lottas Krog låg. En del tog sig in till stan ändå medan andra satt kvar och drack öl för att lite senare åka med bussarna direkt till Gamla Ullevi. När bussen parkerat vid arenan kastade några lokala sten, skyddade bakom ett kravallstaket. Djurgårdarna välte lätt staketet och stormade mot göteborgarna varpå Polisen svarade med att gå hårt åt Djurgårdarna med batongslag.
Artikel: Aftonbladet 1996-09-21. ”Kalsongresan” till Göteborg.
På arenan blev Blue Saints placerade på den lilla ståplatsläktare som fanns på långsidan under Göteborgs sittplats. En del av Göteborgs ligister hade köpt biljett på sittplatsen ovanför, bland Göteborgs vanliga sittplatssupportrar. Från sin högre position börjar de sedan att kasta in saker på DIF-läktaren. Djurgårdarna blev vansinniga och började ösa tillbaka allt man kommer över. Tyvärr fick även Göteborgs vanliga sittplats prylar på sig då de hamnade mitt i skottlinjen. Det blev riktigt stökigt och polisen valde att flytta Djurgårdsklacken till Tipsläktaren, d.v.s. ståplatsen på kortsidan, bakom ena målet. Ännu mer stök utbröt när polisen gjorde detta men till slut lyckades man och det lugnade ned sig något. Det blev inga fler bråk men det var väldigt hetsigt inne på Gamla Ullevi. Några Djurgårdare, endast iklädda kalsonger, klättrade på stängslet vilket fotades och kavlades ut i media. Att Göteborgs ligister stått ovanför Djurgårdsklacken och börjat det hela, med att kasta ned flaskor och stenar på Djurgårdsklacken, var dock inget som IFK Göteborg, polisen eller media brydde sig om utan allt skylldes unisont på Djurgårdspubliken. Speciellt svinigt var det av IFK Göteborg som visste exakt hur det hela började.
Gullö fastnade på foto i kvällspressen, klättrandes på räcket i bara kalsonger. Han fick senare erbjudande från två oväntade håll: modelljobb och porrfilmsskådis. ”Kalsongmannen” som jobbade på dagis vid tidpunkten var dock inte intresserad…
Efter matchen blev Cajan biten i rumpan av en polishund och dessutom gripen även han endast iförd kalsonger. När han morgonen efter blev utsläppt tittade fängelsevakten på den blodiga Djurgårdaren i sina kalsonger och sa på klämkäck göteborgska ”Gomorron gomorron, e det ena Stockholms Stolthet..?”.
Cajan hade gömt lite pengar i strumpan och för dem köpte han en t-shirt i första bästa affär. Det blev en älgtröja i en välsorterad souvenirbutik och sedan började den inte alltför roliga hemresan till huvudstaden…
Dagen efter skandalen i Göteborg var det hockeymatch i Stockholm. Många valde att gå på matchen uppenbart slitna av bortaresan med synliga blåtiror, blodiga och såriga. Flera frontfigurer i klacken som deltagit i ”läktarskandalen” i Göteborg fick ett ultimatum av DIF: bli portad eller arbeta som matchvärd. De flesta valde det senare.
Foto: Veronica Ericsson och David Bogerius. Maskeradresa till Degerfors-DIF 1996.
Foto: Veronica Ericsson och David Bogerius. Maskeradresa till Degerfors-DIF 1996.
Foto: Veronica Ericsson. Maskeradresa till Degerfors-DIF 1996.
DIF bryter med Blue Saints
Efter skandalerna i Göteborg var det enormt tryck mot Blue Saints och DIF. Media blåste upp alla händelser stort och gjorde Blue Saints till syndabockar så fort det uppstod bråk. Djurgårdens styrelse var rasande och blev ständigt påminda om att de borde strypa, stänga ståplats, eller helt enkelt göra sig av med klacken. Till slut valde man att bryta med Blue Saints och ställde ett ultimatum om att Blue Saints ordförande och styrelse skulle bytas ut för att samarbetet skulle återupptas då man saknade förtroende för den sittande styrelsen.
”Så länge som Blue Saints har kvar sin nuvarande styrelse har vi i Djurgården ingen supporterklubb”, sa dåvarande ordföranden Mats Olsson.
Blue Saints ordförande, Peter Norrman, fick kritik från DIF för ”olämpligt uppträdande” nere i Göteborg och de flesta tyckte att Peter blev uthängd och sviken av slipsnissarna i Djurgårdens styrelse trots att han var en av de ledande profilerna som jobbat hårdast för att få bort läktarbråken, även på hans sista match som ordförande nere i Götet. DIF stängde därefter av de supportrar som man ansåg var de ”värsta” för att använda DIF:s egna ordval och utöver det så lyckades man skjuta upp derbyt mot Aik, som skulle ha spelats veckan efter Göteborg, tills senare under hösten.
Artikel: DN 1996-09-12. Rivstart för Blue Saints nya ordförande.
Peter Norrman hoppade av som Blue Saints ordförande och det blev kallat till ett extra årsmöte. Media fick på något sätt reda på att förslaget till ny ordförande var Patrik Asplund, tidigare kallad ”Nitton”, och genast så blev hans bakgrund som huligan och högerextrem debatterad. I media blev han väldigt ifrågasatt och trots att han hoppat av och gjort avbön, samt brutit med alla nynazistiska kopplingar, så ställde sig även Djurgården tveksamma till en början. Samtidigt betonade DIF att man ville avvakta och se innan man gick vidare. Även inom Blue Saints fanns kritik mot förslaget på ny ordförande. Främst nämndes oron att tappa supportföreningens opolitiska hållning, Patrik ville bort från sin ”vit-makt grej” och Anders Carlberg på Fryshuset hjälpte till i värvningen av Patrik till supporterföreningen. Själv ville Patrik inte ge så många kommentarer men till en reporter på TV4-sporten berättade han att ”det är dags att moget folk tar över i Blue Saints. Vi ska rensa upp ordentligt och få bort våldet från våra läktare. Ett lamm kan inte leda en vargflock”. Det extra årsmötet hölls som planerat och Patrik blev vald till ny ordförande och resten av styrelsen var i princip densamma som tidigare, förutom två nya namn. Alla beslut var enhälliga.
Kollektiv bestraffning; spel inför tomma läktare
DIF tilldömdes senare böter på 100 000 kr och i ett försök från Djurgår’ns sida att lätta på trycket från fotbollförbund och media tog man ett väldigt kontroversiellt beslut då man självmant valde att dessutom spela nästa hemmamatch, som var mot Halmstad, utan publik. Väldigt många Djurgårdare, inte bara klackfolk, reagerade på beslutet då man straffade de oskyldiga och skötsamma supportrarna från att se DIF. Matchen spelades inför tomma läktare, med ett fåtal Djurgårdare som stod utanför Stadion och försökte se in genom grindarna. I samma veva beslutade DIF att även förbjuda resor till de kvarvarande bortamatcherna, och att stänga bortasektionen på kommande bortaarenor. DIF skickade även sina egna matchvärdar/vakter för att peka ut eventuella Djurgårdare som försökte gå in på den vanliga sittplatsen på bortamatcherna. Det var främst dåvarande vice ordförande och säkerhetsansvarig i DIF som drev på det och han fick även ta mycket av kritiken då många ansåg att allt detta var att ge efter för det mediedrev som framförallt Aftonbladet (Lasse Anrell) och Expressen (Mats Olson) var härförare av. Bajenpajasen Lasse Anrell skrev bl.a. ”Tomma läktare räcker inte DIF. Klackarna måste krossas innan det är säkert att gå på fotboll igen…”
Artikel: Expressen 1996-08-29. DIF inte helt nöjda med Blue Saints…
I Expressens artikel gick bl.a. att läsa ett citat från Mats Olsson i DIF: ”Ordföranden i Blue Saints, Jocke Ljungh, är definitivt ingen bra representant och vi litar inte på honom”. Artikeln medförde att Jocke blev inkallad till sin dåvarande chef. Jocke förklarade att han inte var involverad i Blue Saints sedan ett halvår och att de skrivit fel namn. Två dagar senare trycktes en dementi i tidningen där de bad om ursäkt till att de skrivit fel namn.
Artikel: Expressen 1996-08-31. Rätt skall vara rätt.
Det framskjutna derbyt mot Aik blev ganska lugnt och bara 11 000 hade tagit sig ut till Råsunda för att se DIF förlora. Djurgårdsklacken var inte större än 700-800 på kortsidan och någon mer organiserad resa blev det inte under säsongen men ganska många Djurgårdare hade tagit sig till Norrköping trots att DIF skulle försöka stoppa alla som tänkte ta sig in. Många vanliga Djurgårdare som kanske inte hängt med i alla turer, eller som trodde att förbudet bara gällde klacken, blev stoppade i entrén om de hade souvenirer på sig medan vissa blev ombedda att ta av sig DIF-souvenirerna och då var de välkomna in. Andra hade inte samma tur och om någon matchvärd kände igen en Djurgårdare blev de utpekade, och utkastade ifall de redan gått in. DIF, eller kanske mer vissa matchvärdar, valde att låta vissa vara kvar inne på Idrottsparken medan man valde att kasta ut andra vilket spädde på ilskan ännu mer då samtliga på plats var skötsamma supportrar.
Trots ilskan över reseförbudet så stod beslutet fast för resterande bortamatcher och det var inte många supportrar som chansade att åka på de tre sista bortamatcherna. Resten av säsongen flöt på ganska lugnt, trots att DIF åkte ur Allsvenskan på Stadion i sista omgången. Förändringen i Blue Saints skulle komma under vintern då organisationen byggdes upp och flera projekt skulle sättas igång. Det fanns planer på en CD-skiva med kända Djurgårdare, fotbollscup för supportrar ute på kaknäs, styra upp souvenirförsäljning i bolag m.m. och även namnbyte på supporterföreningen från Blue Saints till Järnkaminerna. Allt detta, samtidigt som en del tongivande personer i klacken tyckte att det varit för mycket skit och att det drabbat Djurgården alldeles för hårt och valde att ändra sin attityd något, gjorde att det trots allt fanns några ljusglimtar inför framtiden.
När hockeysäsongen drog igång var intresset fortfarande minst sagt ganska svalt och förutom derbyna, där Blue Saints hade sin vanliga tårtbit, så hände det inte så mycket under hösten. En hundring för biljetterna och 150 för derbyna var priset om man ville stå i klacken. Det snackades mycket om för höga biljettpriser och för många omgångar, men sanningen var nog den att många började ledsna ordentligt på all skit på läktaren och i press. Det pratades även om att lägga Blue Saints på is tills vidare men så skedde inte. Några enstaka bussar gick iväg till närliggande städer och det var de vanliga, Gävle, Karlstad och självklart även Södertälje som drog mest folk.