Djurgårdskultur under fyra decennier

Varje lags supportrar har sin egen specifika identitet, något som särskiljer supportrarna och den fotbollsklubb som de tillhör från alla andra. Det kan röra sig om allt från lokalpatriotism till att försöka framstå som de tuffaste och mest råbarkade supportrarna i en stad. Den här artikelserien handlar om vad som sedan bildandet av Djurgårdsklacken format just vår speciella kultur och identitet. Det är en historia som inte enbart handlar om vad som hänt på läktarna när vårt kära DIF spelat match utan i ännu högre grad om vad som hänt bland DIF:s supportrar utanför läktarna när det inte varit match på gång.

 

Inledning
Redan när Djurgårdsklacken tog sina första andetag i andra halvan av 1970-talet och under lång tid framöver vändes blickarna för inspiration till supporterskapet mot Storbritannien och i synnerhet England. Att DIF:s supportrar hämtade mycket därifrån var som för många andra lags supportrar i Sverige länge ganska givet. Läktarna på de brittiska öarna upplevdes för många som det mest högljudda, vitala och levande som fanns i fotbollssammanhang och visades ut i svensk media.
Något annat som i hög grad spridits från Storbritannien under efterkrigstid är olika subkulturer, från modsen på 60-talet via punkrörelsen som exploderade i slutet av 70-talet till casuals som blev fotbollssupportrarnas egna subkultur. Den sistnämnda kom senare att blandats upp med supporterkultur från sydligare breddgrader på ståplatsläktare runt om i Europa.
Samtidigt har det genom alla år funnits en kärna i Djurgårdsklacken som tagit sitt supporterskap fullt ut och gjort det till sin livsstil. Bland dessa har de subkulturella influenserna varit som allra tydligast. Det här är berättelsen om de som levt och lever den livsstilen och hur subkulturer i form av musikrörelse och klubbliv, mode och klädstilar samt andra subkulturella inslag blev en viktig hörnsten inom Djurgårdens supporterkultur.

Innan hemmamatch 1979.
Foto: Catti Cronvall. Innan hemmamatch 1979.

 

Bland punkare, skinheads och andra galningar – de tidiga åren
I samma veva som Djurgårdsklacken växte fram i slutet av 1970-talet kom samtidigt punkvågen att slå igenom. Sex Pistols och Ramones spelade för första gången i Stockholm 1977 och dessa spelningar tog punken till stan. Två år senare släppte Ebba Grön, med ur-Djurgårdare Joakim ”Pimme” Thåström i spetsen, sitt debutalbum ”We’re Only In It For The Drugs”. Det skulle bli den största och mest omtalade musikgruppen bland dåtidens unga. Och punken blev en naturlig inspirationskälla på ståplats för att musiken och läktarkulturen tilltalade samma sorts ungdomar. Majoriteten som stod i klacken på Djurgårdens matcher var från Stockholmsförorter så som Rågsved/Hagsätra, Farsta och Skogås i söder eller Sollentuna och Jakobsberg i norr. En del av dessa ungdomar var lite socialt utstötta och kom från splittrade familjeförhållanden. Peter Johansson är känd som en av författarna till boken ”Va för jävla pack e ni?” som handlar om Stockholms klackar. Han växte upp i Aspudden och började gå på Djurgårdsmatcher och blev samtidigt punkare i slutet av 70-talet. Hans  bild över hur läget var då är tydlig.
– Jag tyckte att klacken och punken var samma uttryck fast på olika arenor bara. Det var för folk som inte fick plats någon annans stans. Gemensamt för både punkare och klackfolk var att vi knappast var de snyggaste eller mest populära i plugget. Som punkare fick man ofta stryk av raggare eller äldre folk och att hålla på ett lag var knappast något coolt då.

På väg till Norrköping 1979.
Foto: Marianne Sandsjö. På väg till Norrköping 1979.

 

En annan Djurgårdare som började stå i klacken vid ungefär samma tid heter Patrick ”Pacman” Rausku och är en del av den generation supportrar som senare fick Sektion F som hemvist på Stockholms Stadion. Han drar också kopplingen till känslan av att vara ”underdog” som följde med att både växa upp i förorten Skogås och att vara en del av Djurgårdsklacken.
– Man var van med att få slåss för att klara sig och ofta handlade det om att slå ur underläge, vilket även gällde oss i Djurgårdsklacken eftersom vi var många färre än gnaget och bajen.

vskdif
Foto: Patrick Rausku. VSK – DIF 1982 (Patrick ”Pacman” Rausku i militärhjälm).

 

Andra nämner rent av punkrörelsen som en utlösande faktor för att klackarna i Stockholm kunde växa fram. Med punken kom nämligen idén att man inte var tvungen att vara ”någon stjärna” för att kunna skapa kulturella uttryck som musik och kläder, eller i klackarnas fall fotbollsramsor på stora arenor.

De unga killarna och tjejerna som utgjorde klacken på Stadion och Hovet gav ståplatsläktarna ett ganska rebelliskt uttryck. Det var populärt med jeansjackor med avklippta ärmar där många skrivit namnet på svenska punkgrupper och givetvis ”DJURGÅR´N” och ”BLUE SAINTS” (ibland skrivet med anarkistiskt A i ”SAINTS”) och till det exempelvis The Clash t-shirts och badge med texten ”Skjut en snut”. Militärhjälmar som många inhandlat på butiken Impo eller Överskottslagret och sedan målade i gul-rött-blått blev också en fluga under några år.
Högst uppe på Stadions ståplats stod en kille som brukade spela punkmusik ur en gammal kassettbandspelare och gick runt och sålde musikfanzinet Kaos & Anarki med reportage från såväl den svenska och brittiska punkscenen. I klacken fanns också en del skinheads och hårdrockare i långt hår samt ett fåtal mods i utkanterna av klacken med pottfrisyr, parkas med RAF- (Royal Air Force) märke på ryggen och The Who-pins.

I Blue Saints-bussarna på väg till bortamatcherna betydde musiken från svenska punkgrupper mycket för gemenskapen och identitetsbildandet i den nya klacken.

 

Rude Kids – Djurgårdsklackens egna punkband
En del av de förorter som många Djurgårdare kom ifrån var också tydliga punknästen. I Rågsved låg den numera mytomspunna ungdomsgården Oasen där Ebba Grön och många andra band lirade. Ett av de banden kallade sig Rude Kids. de lyckades reta gallfeber på såväl landets raggare vilka brukade jaga bandmedlemmarna på turnéer ute i Sverige redan efter första singeln ”Raggare is a bunch of motherfuckers” (1978) och brittiska nazist-skinheads som attackerade bandet under en spelning i London (där de var förband till Madness). Dessa killar kom från de DIF-täta närområdena Rågsved och Hagsätra och gruppmedlemmarna Björn ”Böna” Eriksson, Lasse Olsson och Lasse ”Throw-it” Persson gick regelbundet på Djurgårdsmatcherna i främst ishockey och stod i klacken på ”Apberget”. Alla i bandet var Djurgårdare utom basisten.
– Sångaren Böna var en rätt stor profil i klacken eftersom han hade en röst som var jäkligt bra att skrika med. Man kunde höra honom vråla ”SKJUT PERLAN, SKJUT!” eller ”SLÅ PERLAN, SLÅ!” i tid och otid till Djurgårdsbacken Stefan Perlström, berättar Peter Johansson.
Bandets gitarrist Lasse Olsson minns också sin forne bandkamrat ”Böna” som tragiskt nog dog ung i en bilolycka på 80-talet.
– Vi brukade stå i ena hörnan av klacken. Under ett derby mot gnaget när klackarna stod bredvid varandra i tårtbitar på Hovet fick ”Böna” en burk kastad på sig av aik-klacken. Då blev han så förbannad att han kastade tillbaka en plastmugg full med cola rakt in i gnagarklacken och det blev som om man kastar en sten i en myrstack, totalt kaos, säger Lasse och skrattar.

Rude Kids gjorde 1980 en unik spelning på Underground som låg på Sergels Torg och var det enda stora konsertstället som fanns för Stockholmspunken.
– Innan spelningen gick vi själva runt på Hovet och vid Isstadions T-banestation innan en hockeymatch och satt upp affischer där det stod ”Blue Saints-konsert på Underground!”. Väl på konserten så dök det upp ett 50-tal personer från Blue Saints och jag stod och hetsade på mellan låtarna för att starta Djurgårdsramsorna.
Det skulle bli den enda gången under punkepoken som en svensk grupp gjorde en konsert tillägnad en klack. Den var möjlig tack vare att bandet aldrig var särskilt stora i Sverige med sina låtar på engelska. Däremot var Rude Kids Sveriges enda internationellt erkända punkband i England där de ofta turnerade och var både berömda och omskrivna.

Bild 4. Rude Kids 1984
Foto: Rude Kids, ”Böna” längst till vänster och Lasse Olsson bredvid, båda i DIF-halsduk.

 

Foto: Kaj Sjöberg. Böna och kompisen Kaj träffar gitarristen Rory Gallagher på Arlanda 1976.

Att göra väsen av att man höll på ett lag i de svenska punkkretsarna var däremot inte särskilt populärt menar Peter Johansson.
– Många av punkarna var rätt anti-sport och tyckte att man skulle koncentrera sin ilska till samhället och staten och inte hålla på att hata andra lag osv. En gång dök jag upp på en konsert med en Djurgårdspinn men fick rätt mycket kritik för det. Fast det blev lite annat ljud i källan när bandmedlemmarna från The Clash och Sex Pistols berättade om sina starka lagsympatier till Arsenal och Queens Park Rangers i stora musikmedier.

Fast alla hade inte samma upplevelse, från norra sidan stan kommer en helt annan berättelse, Mikael ”Micke” Tanneståhl gick också på både många matcher och konserter men såg saker på ett helt annat sätt.
– Kanske beror det var man kom ifrån. Där jag växte upp i Edsberg och Sollentuna var det snarare tvärtom med både punken och supporterskapet. Kollar jag i gamla skolkataloger från -79 till -83 ser jag att punkare och skinheads sitter där stolta med sina laghalsdukar. Samma sak upplevde jag på punkspelningar på musikverket och på gårdar runt om i stan. Det var halsduk som gällde oavsett lag i kombination med pins.

 

DIF och Aik var punk – inte Bajen
Gnagarnas självbild var snedvriden redan under den här tiden precis som i dag. Enligt de stod DIF för disco medan aik var punk. Fast i gnagets klack syntes inte några punkband till. Däremot fick hockeyspelaren Mats Ulander som spelade i gnaget åren kring decennieskiftet 70/80-tal ett rykte kring sig i media om att hänga på Stockholms discoklubbar. När Djurgår´n och aik möttes i derbymatcher brukade därför hela Djurgårdsklacken unisont skandera ”Mats Ulander – Discojävel, Tja-la la la!” Och när ryktet nått klacken att han dessutom setts snorta kokain på en av dessa klubbar fick han även höra; ”Mats Ulander – KOKAIN!” (kort och slagkraftigt).

Fast punken kunde på sätt och vis också fungera som en länk mellan supportrar från olika lag. Det passade på ett sätt ganska bra att Thåström var Djurgårdare eftersom Ebba Gröns övriga två medlemmar, Fjodor och Gurra, var gnagare respektive hammarbyare.
– Även fast man inte höll på samma lag så hade man Ebba Grön och punken gemensamt med många gnagare till exempel, säger Patrick ”Pacman” Rausku.
I Djurgårdarnas ögon framstod däremot inte bajenklacken som särskilt punkiga, tvärtemot än vad många som inte var med då kanske skulle kunna tro i dag.
– bajen var nog de som kändes minst punk, jag kan inte tänka mig att de hade särskilt många punkare i sin klack, påpekar Peter Johansson.
– De var ju äldre och mer proggiga, de hade sin sambaorkester Hägersten Hot Heaven och det där på Kvarnen, instämmer Lasse Olsson.

 

Ingen respekt för auktoriteter
Punkinfluenserna var också något som tydligt visade sig i klackens förhållande till samhällets auktoriteter så som polis och politiker. Det har beskrivits att bland poliser i många svenska städer under den här tiden fanns riktiga kräk som gärna tog tillfället i akt att sopa på såväl punkare som klackfolk om de fick chansen. Poliser som visste att andra medborgare inte skulle skrika särskilt högt om det och utnyttjade sin maktposition. Från denna tid skapades ramsorna ”Skjut en snut – lev och njut!” och ”Argentinga, Argentinga!” (som jämförde de svenska poliskårerna med de i dåvarande diktaturen Argentina) som var vanliga bland såväl fotbollssupportrar och punkgäng.
Den infekterade relationen mellan Djurgårdsklacken och polisen eskalerade 1979 med att en stor samling Djurgårdare stormade polishuset i Solna efter ett derby eftersom poliserna gripit en klackprofil vid namn Lelle. De uppretade Djurgårdarna stormade då mot stationen skrikandes ”Släpp Lelle loss!”.

Delar av Djurgårdsklacken vid stormningen av polishuset i Solna 1979.
Foto: Okänd. Delar av Djurgårdsklacken vid stormningen av polishuset i Solna 1979.

 

Andra gånger fick politiker en slänga av sleven. Micke Thanneståhl berättar om en sådan händelse.

– Jag minns att efter en match på Stadion så gick vi alla i samlad trupp från fondläktaren ner till Sergels torg och slog sönder alla valkampanjsskyltar för Moderaterna med Gösta Bohmans nylle på och efter det vandaliserades Hötorget.

Ett liknande uttryck visade sig 1980 när styrande politiker tillsammans med styrelsepamparna i DIF och aik beslutat om att ståplatserna skulle bort från Johanneshov. Djurgårdare och gnagare gick då till ett första maj-tal, ställde sig framför pensionärerna i publiken och skanderade ”Mera ståplats! *klapp, klapp, klapp*” och försökte kasta ägg på politikerna men blev bortdragna av säkerhetsvakter.

 

Djurgårdare börjar gå på konserter tillsammans
Tidigt i klackens barndom började Djurgårdare också att åka över till de brittiska öarna för att se fotbollsmatcher. Där var kopplingen mellan musik och fotboll sedan länge etablerad vilket nu upplevdes på plats inför många ungdomar från Stockholm.
– Många supportrar, främst punkare och skinheads, tog till sig West Ham som utländskt favoritlag och började lyssna på Cockney Rejects (som var supportrar till laget red anm.) i samband med att laget vann FA Cupen -80, säger Micke  Thanneståhl.
Så småningom började också Djurgårdare gå på konserter i mer samlad trupp. Bland annat kom en del och såg det brittisk-irländska folkrockbandet Pogues spelning i Stockholm 1985.
– Det var första gången jag såg att Djurgårdare utmärkte sig på en vanlig konsert. Bandet hade blivit populärt i klackkretsar på grund av sina sing-a-long-vänliga låtar med inslag av punkrock. De var dyngraka på scenen och ett 30-tal Djurgården stod längst fram vid scenen och viftade med sina halsdukar, minns Peter Johansson.
Pogues-spelningen skulle kunna sägas var en förhandsvisning av det som snart skulle hända i Djurgårdsleden när den brittiska indiemusiken skulle få sin framfart. En annan av de riktigt tidiga konserterna som Djurgårdare gick på tillsammans var Housemartins på Fryshuset 1986. Denna grupps musik var betydligt poppigare och hade som största hit a-capellalåten ”Caravan of love”. Men det som drog många Djurgårds-supportrar var att sångare Paul Heaton var med i Sheffield Uniteds ökända huliganfirma Blades Business Crew.
Även Londonbaserade alternativ-rockgruppen The House of Love fick besök av ett gäng blåränder när gruppen spelade på klubben Electric Garden 1988. Djurgårdsgrabbarna som stod i baren under konserten var dock inte imponerade av showen och började kasta ölflaskor på sångaren Guy Chadwick och gitarristen Terry Bickers för att de inte levererade tillräckligt bra. Något som i efterhand sägs ha varit ett lite rått men hjärtligt sätt att försöka få bandet att komma igång.

 

DIF Skins – tidiga och inflytelserika anglofiler
På 1980-talet var också skinheads en relativ stor subkultur inom fotbollsklackar. Dessa var (ö)kända som råbarkade slagskämpar och vid matcher där man började ana att slagsmål skulle bryta ut stod många andra supportrar och räknade hur många skinheads som fanns i Djurgårdsklacken i jämförelse med motståndarnas klack. På så sätt försökte de förutspå utgången av stridigheterna. Två kullar av skinheads hann uppstå i DIF-klacken innan 80-talet var slut. Främst fanns en del i början av decenniet som även följde Sveriges landskamper i fotboll tillsammans med ”skins” från gnaget och bajen. Bland den senare kullen i brytpunkten till 90-talet var dock Djurgårdarna i klar minoritet bland Stockholms skinheads som brukade samlas på Helikopter-plattan i Gamla Stan. De flesta av dessa höll på gnaget och bara en handfull var Djurgårdare och ungefär lika många bajare eftersom gnagets supportrar var mer ökända och fick fler skandalrubriker i media.
– Det var inte så konstigt att vi var i minoritet mot gnaget då. Tyvärr var det så att alla, mer eller mindre, som inte höll på ett lag börja hålla på aik eftersom black army verkade vara tuffast att hålla på vid den tiden, minns Djurgår´ns antagligen mest kände skinhead Robert ”PiKE” Kollberg som i dag jobbar som medlemsansvarig inom DIF Fotboll.

Delar av ”DIF-skins” och vänner, tidigt 90-tal (Robert ”Pike” Kollberg längst till vänster på mellersta raden).
Foto: Okänd. Delar av ”DIF-skins” och vänner, tidigt 90-tal (Robert ”Pike” Kollberg längst till vänster på mellersta raden).

 

En anekdot om Djurgårdens skinheads nämns i en dokumentär om DIF-legenden Sven Tumba av tidigare kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth som också var ordförande för Fryshuset.
– Vi hade ett samröre med ”skinnskallarna”, det var tuffa grabbar som inte vek ned sig för någon eller något och inte alltid var så lätta att få komma till tals med. Men vid ett tillfälle så kommer Tumba in genom dörren på Fryshuset och då for de här grabbarna upp i givakt och rusade fram till honom för att visa sina Djurgårdstatueringar.
Skinheadfalangen skulle trots att de var få i antal emellertid få ett stort inflytande i Djurgårdsleden. Martin Kindgren var en av de lite yngre supportrarna som började etablera sig i klacken under tidigt 90-tal, han minns Djurgår´ns skinheads så här.
– ”Skinsen” i klacken var ett gäng med sångaren från oi!-bandet Agent Bulldog, Thomas Botos, i spetsen. De hade stenkoll på hela original-skinheadgrejen inklusive musik och fotboll. Anglofiler ut i fingerspetsarna var dom och lärde oss yngre mycket om England.

 

24 hour party people!
Under tidigt 90-tal hände mycket i Stockholms supporterkultur och framförallt i DIF. Den generation Djurgårdare som nu dominerade i klacken hade växt upp och stod mycket stadigare mot ”packet” (aik) och ”vraken” (hammarby) både på läktarna och utanför. Det skapade en stolthet som även hade en inverkan på hur man kunde umgås och visa sig offentligt.

– Det hade vänt i supportersammanhang i stan. Vi hängde mycket tillsammans på helgerna i stora gäng och på så sätt levde vi med konstant Djurgårdsidentiteten, berättar Martin Kindgren som var en del av den nya generationen supportrar. Under det här decenniet skapades mycket av det som många än i dag skulle kalla ”Djurgårdskultur” och framförallt var det musiken och klubblivet som skulle få en stor plats. Det hade även ett samband med vad som hände i England under samma tid.

 

Madchester vibes in the area!
Kring decennieskiftet 80/90-tal kom en ny musikgenre att formas i musik- och fotbollsmetropolen Manchester. Redan tidigare hade många kända popgrupper som The Smiths och Joy Division satt staden på musikkartan. Men om dom tidigare grupperna haft ett melankoliskt sound så ville dom nya banden skapa en gladare och mer dansant ljudbild, resultatet blev en slags klubbinspirerad indiepop/rock som kallades Madchester. Banden som framförallt kom att profilera denna epok och genre hette The Stone Roses, Happy Mondays, The Charlatans, James, Primal Scream, Inspiral Carpets med flera och många av bandmedlemmarna var stora fotbollssupportrar till särskilt Manchester United.

I den fotbollsälskande staden blev musikscenen så stor under den här epoken att det tillfälligt fick slut på mycket av slagsmålen kring fotbollsmatcher. Även fotbollsgrabbar blev istället mer fokuserade på att dansa till den nya musiken och samtidigt inta ”kärleksdrogen” ecstasy på stadens nattklubbar. Särskilt på den legendariska klubben Fac 51 Haçienda (kort: Haçienda) som öppnades av skivbolaget Factory Records och blev en ikon för sin tid. Där spelades framförallt madchester samt en hel del ny elektronisk musik, så kallad ”acid-house” och klubben var rave-kulturens vagga i Europa under denna tid.

Människor som dansar till ”Acid-house” på The Haçienda i Manchester.
Foto: Okänd. Människor som dansar till ”Acid-house” på The Haçienda i Manchester.

 

I Sverige fick Madchester-musiken ett visst genomslag bland allmänhet och kunde ibland spelas på icke-kommersiell radio. Men själva kretsen av människor som regelbundet rörde sig på spelningar och fester var inte särskilt stor. Musikrörelsen fick inte heller ett stort genombrott bland fotbollssupportrar i Sverige, med ett lysande undantag; i Djurgårdsklacken.

Under Haçiendas glansdagar som besöktes av flertalet Djurgårdare slog portarna också upp för en klubblokal i Stockholm. Det betydligt mindre skrytsamma Toaletterna som låg vid Odenplans tunnelbana blev ett tillhåll för många Djurgårdare. Där drev tidigt Thomas Botos, Djurgårdsskinhead och sångare i gruppen Agent Bulldog en ska-klubb. Men snart skulle fler Djurgårdssupportrar bli DJ:s på stället och många andra spendera delar av sin fritid för att ”klubba” till samma typ av musik som spelades på The Haçienda.

– Klubblokalen var trång och svettig och under många partyfyllda nätter fylldes dansgolvet med Djurgårdsgrabbar i populära ”beppehattar” och Adidas-attribut, en väldigt het klädstil inom DIF under den här tiden. Vi försökte kopiera dansmoves från Happy Mondays karismatiska dansare och maracas-spelare Bez, en riktig frontfigur under Madchester-eran och gruppen var introduktionen för många Djurgårdare in i musikgenren, säger Martin Kindgren.

 

Djurgårdsramsor på konserter
The Stone Roses var den första av Madchester-grupperna som presenterade sig i Sverige. Dom var på väg att kämpa sig till erkännande under andra halvan av 80-talet och blev senare ett av Storbritanniens mest inflytelserika band genom tiderna. Dom spelade bland annat på fritidsgården Kulan på Lidingö redan -85, där några Djurgårdssupportrar var på plats. När bandet senare fått skivkontrakt och kunde släppa ett av tidernas mest inflytelserika popalbum var det dags för återbesök och spelning på Fryshuset 1990.

Förväntningarna var höga den här gången och ett gäng Djurgårdare kom dit och härjade konserten igenom. Därmed inleddes det fenomen som i Sverige var helt unikt för den här epoken; att supportrar till ett fotbollslag, många iklädda matchtröjor, kom till konserter för att se banden spela och samtidigt sjunga fotbollsramsor mellan låtarna, ha kul och festa. Efter denna spelning följde en rad sådana legendariska konserter under 90-talet. Djurgårdssupportern Elias Nilsson såg många av dessa live och minns känslan.

– Framförallt var vi en förkrossande majoritet i jämförelse med gnaget och bajen, några man inte såg röken av i dom här sammanhangen förrän kanske i slutet av 90-talet. Alla visste vilka vi var på spelningarna och jag tror inte vi var särskilt uppskattade av resten av den ”indiecrowd” som gillade samma band. Vi var för olika och udda i sammanhanget, för högljudda, för fulla, för stökiga och helt enkelt för lite ”indie” för dom andra.

 

Madchesterprofil visar rätt färger
The Charlatans spelade också några gånger i Stockholm på 90-talet varav en spelning skulle bli extra minnesvärd för alla Djurgårdare som var där.

1995 pågick Vattenfestivalen i stan och många blårandiga supportrar slöt upp på en pråm på Riddarholmen där konserten ägde rum. Musikskribenten och DIF Fotbolls tidigare webbredaktör David Bogerius var en av dom och berättar vad som hände.

partyp2
Foto: Okänd. The Charlatans sångare Tim Burgess i Djurgårdströjan.

 

– Mitt under konserten tog en snubbe som i klacken var känd som ”Soja-Åke” upp en DIF-matchtröja och kastade upp den på scenen till sångaren Tim Burgess och det jublades rätt friskt bland publiken.

Senare släppte ett av världens ledande tidningsmagasin inom mode och populärkultur, brittiska i-D, ett nummer som innehöll en intervju med Burgess. Till Djurgårdarnas stora glädje och förvåning pryddes reportaget av en bild på sångaren iklädd den röda DIF-matchtröjan!

– Något år senare åkte dessutom en annan Djurgårdare över till England och träffade av en händelse på Tim Burgess på en pub och gick fram för att hylla honom. Problemet var bara att killens engelska inte var den bästa. Burgess förstod inte alls hyllningen utan trodde att killen ville kräva tillbaka tröjan.

 

Musik före fotboll
Musikintresset bland en del Djurgårdare under den här tiden nådde så långt att det ibland kunde prioriteras före fotbollen. I april 1995 spelades ett derby mellan Djurgår´n och aik i den inte så hemskt prestigefyllda cupen Tvillingtrofén och någon timme efter matchen skulle dessutom The Stone Roses uppträda på konsertlokalen Palladium (fem år efter spelningen på Fryshuset). Men matchen blev försenad på grund av snöfall och många ville inte missa spelningen och lämnade därför matchen i förtid. Bland dom fanns Martin Kindgren.

– Vi var ett gäng som drog i halvtid från Råsunda i taxibilar för att hinna till stan och se Stone Roses. När vi kom fram var det redan andra Djurgårdssupportrar där. Jag tror att det skulle mycket till, en på nåt sätt ganska avgörande match, för att jag skulle missa Stone Roses då. Man hade väntat många år på att se dom och dom var fortfarande så mytomspunna.

The Stone Roses gitarrist John Squire till vänster och Djurgårdssupportern Martin Kindgren till höger.
Foto: Okänd. The Stone Roses gitarrist John Squire till vänster och Djurgårdssupportern Martin Kindgren till höger.

 

Oasis blir störst
Några år efter födelsen av Madchester skulle musiken från nya brittiska band istället kallas brittpop och från och med Oasis debutalbum Defenitely Maybe (1994) blev det 90-talets stora engelska rockband. Det skulle dessutom bli den musikgrupp som, tillsammans med The Stone Roses, varit mest förknippad med Djurgårdens supporterkultur under årens lopp. Det visade sig redan på rockklubben Gino den VM-sommaren när Oasis lirade för allra första gången i Stockholm.

Efter spelningen träffade Martin Kindgren och ett par andra Djurgårdare bandets frontfigurer bröderna Liam (sångare) och Noel (gitarrist) Gallagher samt kompgitarristen Paul ”Bonehead” Arthurs på puben East där de pratade med bandmedlemmarna och tog en bild med den sistnämnde i Djurgårdströja.

– Noel snackade med oss men Liam var helt borta och skitfull, vi berättade att vi skulle se dom i Brighton senare samma år vilket dom blev imponerade av. Sen åkte jag och en kille till dit i december. Då hade vi med oss kir, ”Djurgårdsdrickat” framför allt annat på den tiden, som en av deras roadies skickade vidare till dom på scenen med en hälsning från Djurgårdsgrabbarna ifrån Sverige.

Oasis kom till Stockholm med rätt täta sammanhang. Redan året efter spelningen på Gino var det dags igen på Globen Annexet och den här gången var det ingen tvekan om vilket lag som gällde bland publiken. Aldrig tidigare hade så många blåränder slutit upp tillsammans på en konsert och Djurgårdsramsorna duggade tätt vilket även bandet upptäckte.

– Liam Gallagher la märke till att det sjöngs fotbollsramsor och försökte sjunga med någon gång mellan låtarna, säger Peter Johansson som varit med under punkepoken men som nu även upplevde den nya tidens musikscen.

Sedan dess var Oasis konserter alltid välbesökt av Djurgårdare. Fenomenet blev bland annat uppmärksammat av brittiska musikskribenten Paolo Hewitts i hans bok ”Getting high – the adventures of Oasis”. Hewitts hade dock inte alla rätt när han skrev att Djurgårdare började gå på konserterna enbart för att en supporter blivit avstängd från matcherna på Stadion. Svenska musikjournalisten Anders Lokko blev beskylld för att vara källan till detta rykte vilket retade en del Djurgårdare så till den grad att Lokko blev hotad på telefon men utan att det fanns någon substans i hoten.

Enligt Martin Kindgren så fanns det dock en speciell anledning till att gruppen blev så populära i Djurgårdsleden.

– Oasis var fullkomligt respektlösa, dom såg coola ut, sa coola saker och gjorde två riktigt bra skivor. Dom gick det att relatera till för att dom var också i grund och botten som man själv, fotbollskillar som gillade bra musik, snygga kläder och att festa på klubbar. Deras arrogans tror jag tilltalade många Djurgårdare, någon slags ”fuck you, vi vet att vi är bättre än er”-attityd till allt och alla.

 

Docklands och ravefesterna
Parallellt under 90-talet började även en annan musikrörelse att växa fram i Stockholm som flera Djurgårdssupportrar, främst gängen ifrån dom södra förorterna, tidigt blev en del av; den elektroniska musiken i form av techno, house och trance på ravefester. Dessa fester och klubbar var väldigt olika dom äldre nattklubbarna som fanns i stan. Människorna som drog sig dit var sugna på någonting nytt och spännande i nattlivet som inte var kontrollerat av etablissemanget. Festerna var oftast helt illegala och kunde hålla igång hela nätter och långt in på följande eftermiddagar. Informationen om var och när festerna skulle äga rum spreds från mun till mun och dom kunde utspela sig i stora lagerlokaler i olika förorter, i skogar eller i vilken lokal som helst som arrangörerna fick tillgång till, ibland med lov och ibland genom att bryta sig in.

En av dom första ravefesterna som samlade många supportrar med blårandigt hjärta i samlad trupp var Age of Love 1 som hölls av Glödlampsfabriken i Södra Hammarbyhamnen 1993. Eftersom det var mycket batikkläder och fraktalmönster bland dom över 1500 besökarna kastades det en del misstänksamma blickar mot dom välväxta DIF-grabbarna med snedbenor som klädde sig mer casual-inspirerat. Var dom snutar?
Men rave-folket fick vänja sig vid att gäng av fotbollskillar dök upp på festerna.

– Som fotbollssupporter kände man igen sig på flera sätt i ravekulturen. Ofta kom polisen för att stänga festerna och folk tyckte att man var lite märklig för att man gillade att stå i en lagerlokal och dansa till enformig musik. Ungefär som att många inte alls förstod poängen med att resa en hel dag i buss för att stå och sjunga ramsor på fotbollsmatcher. Men vi var med om att skapa rörelser som många år senare nästan blivit folkliga, säger en Djurgårdssupporter.

Technomusiken fick så stort inflytande i klacken att idén på att anordna en technobuss till en bortamatch föddes. 1993 bar det av till Gävle för match mot Gefle i fotboll. En buss full med yngre Djurgårdsgrabbar, några iklädda gasmasker, rullade norrut till tonerna av techno. Ett par av killarna kom direkt från ett rave och väl framme i Gävle runt lunchtid var dom så påverkade att dom roade sig med att och gå runt på byn och ropa typiska rave-fraser på engelska till lokalbefolkningen. ”Nice one!”, ”top one!” eller ”get sorted!” kunde förvånade lokalbor få höra av dessa Djurgårdare iklädda gasmasker.

Det för många supportrar redan musikaliskt storslagna året 1995 fick ännu en höjdpunkt på hösten som skulle glädja många i flera år framöver. Då öppnade nämligen en raveklubb vid Finnboda Varv i Nacka som skulle bli legendarisk i Stockholms musikscen; Docklands. Denna klubb blev omtvistad för den mängd droger som påstods existera där och fick ofta besök av polisrazzior från den så kallade ”rave kommissionen”. Men Docklands var även väldigt populär och banbrytande som den första stora nattklubb i Stockholm som vågade ha öppet hela nätter trots restriktioner och förbud.
Nicklas Thoned var en av dom Djurgårdssupportrar som ägnade en hel del av sina helger där och blev även DJ på klubben. Han minns med nostalgi hur allting var.

– Redan uppe vid grindarna in till området där klubben låg hörde och såg man plåten som omgav lokalen skallra av basen, det var helt sjukt. Givetvis var det alltid bra med DIF-grabbar på plats men jag kan inte minnas att folk körde med match-tröjor i samma utsträckning som i Madchester-scenen. Tack vare dom generösa öppettiderna var det mycket folk som ramlade in när dom vanliga krogarna stängde. Ibland var det så varmt och svettigt att det ”regnade” från taket och golvet var som en isbana. Docklands var verkligen i en klass för sig och något man aldrig mer kommer att få uppleva i Sverige.

Nicklas Thoned blev så pass engagerad i technomusiken att han så småningom blev en internationellt erkänd DJ som liksom ett par andra Djurgårdare turnerade på ravefester runt om i Europa. 1999 bildade han tillsammans med Djurgårdskompisen Marcus Stork skivbolaget Armalyte records. Release-festen för skivbolaget ägde rum på festlokalen Holger på Norra Bantorget dit många Djurgårdare blev inbjudna. Festen var samma dag som DIF spelat borta mot Norrköping i Allsvenskans sista omgång 1999. Den skånske producenten som hade gjort första DJ-släppet och hans crew såg förundrade på hur det ramlade in fler och fler Djurgårdare i ”fin form” under kvällen.

partyp4
Foto: Okänd. Det legendariska Docklands i mitten av 90-talet.

 

Lollipopfestivalen – skogsfestival i Stockholm
Att åka på festivaler som Roskilde och Hultsfred var under den här tiden också någonting som Djurgårdare började göra tillsammans i allt större utsträckning.

Snart skulle även några av världens största musikartister stå på en festival i Stockholm. Under tre somrar i mitten av 90-talet anordnades Lollipopfestivalen på Lida friluftsområde vid Tullinge med band som The Stone Roses, Primal Scream, Black Grape samt en hel del elektroniska akter så som Chemical Brothers, Prodigy, Carl Cox, Leftfield, Underworld och Laurent Garnie. Många minns den stora uppslutningen av Djurgårdssupportrar på festivalen och berättar om sköna anekdoter.

– Det var otroligt många Djurgårdare där, man drog runt och träffade folk man kände överallt, där förenades klackens technomänniskor med dom som var mer inne på popen, säger Martin Kindgren.

Matte Göransson var en annan DIF-supporter som var några år äldre än dom flesta andra i klacken. Han var en av dom allra första som anammade den den nya musikstilen och menar att just Lollipopfestivalen hade en särskild betydelse.

– För många lite äldre Djurgårdare som inte varit på Hultsfred eller Roskilde blev det steget in i hela musikgrejen kring Djurgår´n vilket stärkte vår sammanhållning ännu mer.

Många var förväntasfulla inför The Stone Roses spelning under festivalens första sommar. Men framträdandet upplevdes som en stor besvikelse för dom flesta. Bandet hade nyligen bytt trummis från populära Alan ”Reni” Wren till betydligt mindre populära Robbie Maddix vilket flera inte alls tyckte förhöjde live-upplevelsen. En del Djurgårdare stod helt häpna över hur dåliga deras favoritband var på scenen. En supporter som inte vill bli nämnd med namn med namn i den här texten stötte ihop med delar av The Stone Roses under festivalen och berättar;

– Mitt personliga avslut på Madchester-eran var Stone Roses tragiska spelning på Lollipop. Under eftermiddagen så stötte jag och några till på Ian Brown (sångare red. anm) och den nya trummisen inne på festivalområdet. Jag var ganska rökig och bestämde mig för att tala om för trummisen att jag inte gillade hans trumspelande, jag tyckte att hela drivet i Stone Roses försvann med Reni. När jag hade berättat det för honom, jag kallade honom för slaktare, så sa han ”Fuck off!” och gav mig en knuff. Då gav jag honom en ”vinge” tillbaka och sen kom vakterna och slet iväg mig. Konstigt nog fick jag vara kvar på festivalen.

Ett av minnena från Lollipop-festivalen som däremot får många att dra på smilbanden var när Chemical Brothers skulle DJ:a i ett av klubbtälten nere vid stranden på fesitvalområdet och många blåränder samlades där. Duon skulle bland annat göra remixer på en del Madchester-låtar och brände först av ”The Only One I Know” (The Charlatans) men hann bara ett par takter in på ”I am the Resurrection” (The Stone Roses) innan någon (och det är än i dag oklart om det var en Djurgårdare eller inte) kastade sig från en högtalare och greppade en huvudströmkabel som lossnade så att konserten fick avbrytas.

Lollipopfestivalen – skogsfestival på Lida friluftområde. (Foto: Anna Elkert, Scandinavian Indie)
Foto: Anna Elkert, Scandinavian Indie. Lollipopfestivalen – skogsfestival på Lida friluftområde.

 

1997 blev sista året som festivalen arrangerades men innan dess hade den satt sina spår bland Djurgårdssupportrarna.

– Ett av åren visste vi att det skulle bli så bra uppslutning av Djurgårdare på Lollipop att vi övervägde att ha en egen buss direkt till en bortamatch mot Helsingborg på söndagen efter festivalen. Till slut blev det ändå tåg för många av oss. Ganska hyfsad helg, några dygns festival och sen en riktigt rejäl bortamatch med tillhörande Danmarksbesök på det, säger Elias Nilsson.

 

Puben Cheers!
Under den här tiden öppnades också en engelsk pub på Kungsholmen där Djurgårdare brukade hänga. Den hette Cheers och drevs av två ägare varav en var engelsman och den andra en påhittad sådan, som i bland hängde med på matcherna. Puben hade ”högt i tak” och toleransnivån för vad som var godkänt beteende där var aldrig några problem. En del inför match-samlingar ägde rum på puben men framförallt var Cheers ölhänget under helger och kvällar och det beskrivs ha stärkt gemenskapen inom Djurgårdsklacken än mer.

– Under ett par år kunde man gå dit nästan vilken helg som helst och träffa någon man redan kände eller någon man hade sett på matcherna och sen lärde känna. Det var briljant. Det fanns även en form av klubblokal som på något sätt hörde samman med Cheers. Den kunde husera allt från studentskivor via mer alternativa klubbar som Kinks & Quees till etablerade klubbar som modklubben Uppers. Alla frekventerades av Djurgårdare som ibland tilläts smita in bakvägen och ha en del riktigt trevliga kvällar, berättar Elias Nilsson.

Det finns en hel del sjuka historier från puben som gör gällande hur Djurgårdare kunde få tillåtelse av Landlorden att ficktjuva en allt för berusad gäst eller få extraknäcka som dörrvakt med ett helt gäng bira i magen. Och då har det ännu inte nämnts att ett par Djurgårdares galna utmanar-tävling en gång slutade med att båda satt spritt språngande nakna i baren!
Bara en gång blev det obehagligt på Cheers. Efter The Stone Roses-spelningen på Palladium 95 så stormade aik:s ligister Firman boys puben där ett mindre antal Djurgårdare satt kvar. Dessa fick det rejält hett om öronen ett tag men det ordnade sig tack vare att andra Djurgårdare som lämnat stället fick syn på gnagarna i tunnelbanan och kunde vända om.

 

Casualstilens födelse i DIF-klacken
Samtidigt som den moderna musikrörelsen växte fram i Djurgårdsleden kom även en tillhörande klädstil att bli populär bland en del i klacken. Casuals var en subkultur som funnits i England sedan 1970-talet och var sprunget av att Liverpool-ligister åkte runt på bortamatcher i Europacuperna och stal det mesta av märkeskläder dom kunde komma över. På så sätt kunde dom sedan maskera sig för att se ut på ett annat sätt än vad polisen var vana att se ligister. Snabbt spreds casualkulturen bland fotbollssupportrar över hela Storbritannien.

Dom modemedvetna gängen i DIF-klacken var dom som först introducerade stilen i Sverige. Några Djurgårdare hade börja anammat modet redan på 80-talet och snart skulle dom bli fler. Även om det fanns enstaka casualsupportrar från några andra svenska storklubbar så hade dom inga större gäng som bar klädstilen vilket det däremot gjorde i DIF.

Under tidigt 90-tal blev stilen så homogen att man kunde tala om en typ av ”DIF-uniform”. Som attribut kom Umbro med en jacka i rött-vitt-blått som omedelbart blev en storsäljare. Till detta var det populärt med stor ring i örat(!), baggy Levis-jeans (ljusa 502:or) och självklart ett par trainers. Skorna såg dock aningen annorlunda ut än vad som är populärt i dag. Hetast då var nämligen den svarta Adidas-modellen Samba (en inomhusfotbolls-sko) som fick smeknamnet ”Adidas vansinne”. Bucket hats (”beppe/fiske-hatt”) var ett annat stort inslag, framförallt för att Reni i Stone Roses brukade bära det och Blue Saints började snabbt producera egna.

Den kanske allra märkligaste delen i denna Djurgårdsstil nämns dock i en osignerad krönika på en supporterhemsida.
”Det sjukaste var att det fanns något som kallades för Djurgårdsfrisyr. Tänk dig en rakad nacke, med en skarp kant någonstans ovanför öronen och sen en sned-bena på det. Sned-benan skulle vara väldigt gelé-ad och hård. Tänk Hitler-Jugend och du är inte ute och cyklar. Då tyckte man att man såg stenhård och rätt jävla salt ut. Skulle jag se en sån idag, skulle jag få svårt att inte örfila upp personen ifråga”.

Casual-grabbar i klacken 92 iklädda den klassiska Umbro-jackan, baggy jeans och bucket hats.
Foto: Stefan Andersson & Joachim Ljungh. Casual-grabbar i klacken 92 iklädda den klassiska Umbro-jackan, baggy jeans och bucket hats.

 

En av dom första casual-grabbarna inom DIF:s supporterkultur minns hur allting såg ut i sin början:

– Den tidiga casual-stilen bland oss Djurgårdsgrabbar var, med handen på hjärtat, ett jävla hopkok. Mycket av inspirationen kom från musikscenen men mycket kom också från huligandokumentärer och nyhetsinslag. När den klassiska Thames Television-dokumentären ”Hooligan” från -85 gick på svensk TV någon gång under tidigt 90-tal var det många som gick igång på delar av den stil ICF* visade upp där. Fotbolls-EM 92 i Stockholm var också inspirerande, även om vi stod upp så gott vi kunde mot engelsmännen på gatorna kunde man ändå inte låta bli att snegla lite på hur en del av dom var klädda.

 

Casualgranarnas tid är inne!
Det tidiga 2000-talet kom att spinna vidare på vad som hade skapats under 90-talet och gjorde allting mycket större både vad det gäller musiken och framförallt modet. Under decenniet blev det känt för folk även utanför DIF-kretsar att DIF är ”fett English”. Massvis av Djurgårdare såg Oasis på konsertarenor utanför Sveriges gränser i bl.a. England, Köpenhamn och på Roskildefestivalen. Varenda DIF-anglofil syntes till på Audio Bullys spelning i Stockholm och begreppet ”casualgranar” skapades om dom Djurgårdare som klädde sig likt karaktärerna i den populära filmen Football Factory. Detta var också tiden då undertecknad blev en del av klacken på riktigt och kan därför delvis berätta utifrån egna erfarenheter.

Under dom första par åren av ”00-talet” hade casualvågen ännu inte svept över på bred front i Djurgårdsleden. Gemene Djurgårdssupporter, undantaget några gäng, gick fortfarande runt i klassisk matchtröja och andra souvenirer. Och det såg faktiskt ganska bra ut, inte minst 00-01 då Djurgår´n släppte några av sina (enligt undertecknads smak) snyggaste matchtröjor någonsin. Dessutom stämde det liksom in i den positiva tidsandan i Djurgårdsfamiljen som följde av att vårt fotbollslag efter många år av harvande mellan seriesystemen var på väg uppåt och senare äntligen låg i topp av Allsvenskan. När man träffade andra blåränder på stan så hälsade man åtminstone och kanske surrade lite även om man inte kände varandra.

Men redan runt 2001 fanns det återigen en del yngre Djurgårdskillar som började snegla på hur modet bland fotbollssupportrar såg ut i framförallt England och återupptäckte casualstilen. Stilen profilerades nu av vissa märken så som Stone Island, C.P. Company och Burberry.
Att hitta ”rätt” märken och plagg i Stockholm var dock fortfarande lättare sagt än gjort i början på 00-talet.
– Visst fanns det en del kläder som var förknippade med fotbollssupportrar att hitta redan tidigare, typ Umbro-tröjor och någon vindjacka från Adidas, men det var först kring 2001 som vi unga började hitta lite schysstare grejer i Stockholm. Vi fick leta runt och det blev väl inte alltid rätt heller, man upptäckte efter ett tag att feta Nike Air Max som många av oss bar till exempel inte var så casual, minns en Djurgårdssupporter som heter Joel och var nitton år gammal 2001.
Modeintresset låg ganska rätt i tiden för många av dom yngre killarna som precis hade börjat jobba och tjäna pengar och kunde därför spendera rätt mycket på kläder.
– Vi brukade fylleshoppa en del, vi kunde springa runt innan en bortamatch i t.ex. Helsingborg efter några bira och shoppa en skjorta för tolvhundra spänn, säger Kristian, en annan av killarna som började anamma casualstilen under samma tid.

casual1
Foto: Okänd. Mycket rutor och kepsar, pubsamling innan match 2003.

 

Att gå på matcherna och klä sig casual var fortfarande dock inte så okontroversiellt som det snart skulle bli. Även om klädstilen i England länge hade burits av olika typer av supportrar så var det i Sverige starkt förknippat till ligistverksamheten. Därför fick dom yngre killarna höra av äldre Djurgårdsgrabbar att skulle dom bära såna kläder, ja då fick dom faktiskt stå upp för det när det hettade till också.

Casualmodet skulle snart slå igenom på stort i framförallt DIF men även bland andra supportrar i Sverige. På bortampremiären mot Malmö 2002 (Kim Källströms debut!) stod ett gäng Djurgårdsgrabbar i klacken med likadana kepsar på sig, dom var blåblå och med stora bokstäver stod det ”BAKER”. Undertecknad minns att vi var rätt många som kliade oss lite fundersamt i skallen då men rätt snart (eller åtminstone något eller ett par år efter) själva skulle bära en liknande stil. Kepsarna kom från Ted Baker-affären som precis öppnat i NK-gallerian. Märket låg egentligen i ”utkanten” på den engelska casualstilen och var inte särskilt vanligt där, men att det lanserades i Stockholm och dessutom sålde en del blå-blåa kläder var rätt tacksamt här då. Fler butiker kom att öppna runtom i Stockholm, framförallt minns vi Nitty Gritty på Södermalm som sålde en hel del kläder som ansågs heta i fotbolls- och supportersammanhang.

 

11433.net och Harry B. James
I samma veva som det började dyka upp lite liknande butiker hände också någonting på Internet som var ganska viktigt för att casualvågen snart skulle slå över hos en bredare massa och olika kategorier av supportrar i Djurgårdsklacken. På Svenska Fans kunde det ibland dyka upp kommentarer från Djurgårdare på andra lags forum dagarna innan bortamatcher som handlade om att vi skulle storma deras stad i schyssta kläder för vi var ”snygga Djurgår´n”. På Svenska Fans hängde dock en brokig skara Djurgårdare, men när Kristian och Joel 2003 skapade forumet 11433.net blev det en betydligt mer homogen grupp. Flera av Djurgårn´s lite äldre supporterprofiler spenderade en hel del av sin arbetstid med att skriva på det forumet och många yngre som blev inbjudna var tidiga med att ta efter och blev påverkade av det mesta som skrevs, om det så handlade om fotboll, läktarkultur, musik eller kläder. Det skapade konsensus och därför blev det också ganska enkelt att skolas in i Djurgådsleden i mitten på 00-talet; nästan alla från forumet lyssnade på Oasis, drack bira på puben Harry B. James innan matcherna och försökte se så brittiska ut som möjligt, både på och utanför läktarna. En del kläder som blev populära var bland annat en huvtröja av märket ”Duffer” som var tryckt i stora bokstäver över bröstet, pikéskjortor av t.ex. Lacoste eller rutiga skjortor och till det Adidas-trainers och kepsar. En del klassiska sportmärken som var populära sport- och casualmärken i Storbritannien på 80-talet så som Sergio Tacchini, Fila och Ellesse fick också lite av en renässans bland oss.

Att vi såg så stilrena ut kunde skapa en del förvirring. Det var rätt roliga händelser varje gång vi samlades på Harry B. James och andra människor inte förstått vad det var för snubbar, samt en och annan tjej, som befann sig på puben på eftermiddagen. När vi strömmat in så pass många Djurgårdare att det var dags att börja sjunga Djurgårdsramsor så kom det väldigt plötsligt för dom andra middagsgästerna som kunde hoppa till i lätt chocktillstånd.
Inte lika roligt tyckte vissa supportrar att det var (medan andra sägs ha haft ”the time of their life”) när bajens ligister kunde utnyttja läget och storma Harry B. James vilket hände med buller och bång innan en av derbymatcherna mot hammarby 2004. Efteråt kunde bajarna skylla på att dom trodde att alla på puben var DIF-ligister, vilket i många fall inte var sant. Harry B. James blev också klassiskt för fantastisk allsång och dom gemensamma vandringarna upp till Stadion efter samlingarna där – ”springa omkring salongsberusad på Stureplan bland folk som är på väg hem från jobbet – det är livskvalitet!” som en av skribenterna på 11433.net en gång uttryckte det.

casual2
Foto: Okänd. Äldre och yngre DIF-casuals på puben Harry B. James innan match.

 

Jakten på unika plagg
I dag har det nog gått så lång tid att sådant är preskriberat men när det begav sig var det en hel del Djurgårdare som kunde lägga ner mycket tankeverksamhet och energi för att tänka ut och prova fram vilka kläder dom skulle ha dagarna innan en match.
– Man försökte bräcka varann med att hitta unika grejer. När vi upptäckte Aquascutum till exempelvis så tyckte vi att det var jävligt hett eftersom Burberrys klassiska rutor syntes på var och varannan tonårskilles fejkkeps och därmed inte var intressant längre, uppger Joel.
– För att hitta märken och plagg som var unika shoppade vi en hel del utomlands och på nätet. Man var som ett barn på julafton när man hittade ett par blåblå Adidas Country i någon obskyr galleria i Portugal eller vann en eBay-auktion på en Ellesse-keps eller Fila-retro någon tidig onsdagsmorgon, fortsätter Kristian.

Det är svårt att veta exakt vad som hände samtidigt i andra klubbar. Men klart är att casualstilen var lite mer utbredd bland olika typer av supportrar i DIF än det var i andra klubbar. Bajens ”grabbar” kom till och med på ett smeknamn på oss – ”casualgranar”, en sammansättning av ”casual” och ”julgranar” (en något nedsättande term för fredliga supportrar klädda i mycket souvenirer). Det var väl meningen som ett öknamn men flera tyckte faktiskt att det var tillräckligt roligt och träffsäkert att en del Djurgådare började använda det om oss själva. Ett annat självironiskt begrepp var ”fett english” som uttrycktes om det mesta som gjordes, lyssnades på eller bars upp av Djurgårdsfolk och kunde härledas till brittisk fotbollskultur.

Det blev dock efter en tid allt tydligare att casualboomen hade exploderat lite överallt i Stockholm. Det såldes så pass mycket kläder med supporteranknytning ett tag i mitten av 00-talet att stora butiker som Åhléns i City hade en stor del av herravdelningen dedikerad enbart Stone Island, Duffer, C.P. Company, Henri Lloyd och liknande märken.
– När man kom dit och stod och trängdes bland klädhyllorna och såg någon med casualstil som man inte kände igen så visste man att personen inte var DIF, då kunde det bli lite ”finsk stämning”, berättar Joel.
Det gick till och med så långt att DIF började apa efter casualmärken och släppte ett par souvenirer som såg ut som Hackett och Stone Island, bland annat kom shorts med patch(!), ett försök som förstås aldrig blev någon storsäljare.

Många DIF-casuals på Sektion O bredvid klacken på Stadion (Helsingborg – DIF, cupen, 2006).
Foto: Okänd. Många DIF-casuals på Sektion O bredvid klacken på Stadion (Helsingborg – DIF, cupen, 2006).

 

”Inte sneakers – trainers!”
”Det heter inte sneakers – det heter trainers!” blev mantrat för vad casuals hade på fötterna under 00-talet. Svarta inomhusfotbollsskor slängdes långt in i garderoben och byttes ut mot i början nästan uteslutande vita retromodeller av legendariska sportpjuck.
Adidas stod kvar som klar etta av märken och släppte ett gäng modeller som syntes till på så gott som varje modemedveten Djurgårdare. Mest populär var Adidas LA Trainers som dök upp som svampar ur jorden på Sofia Stå runt –05. Och så fick Adidas det att vattnas i munnen på dom riktiga entusiasterna för återsläppet av dom efterlängtade blågula Adidas Stockholm. Variationen av både märken och modeller blev med tiden större och trainersvalet mer individuell än så och det är antagligen en av anledningarna till att modet lever kvar i allra högsta grad.

Unga DIF-casuals i vita trainers, på väg till Göteborg 2005.
Foto: Okänd. Unga DIF-casuals i vita trainers, på väg till Göteborg 2005.

 

En ny brittvåg
”00-talet” kom även att bjuda på en hel del ny musik. Ännu en ny våg av grupper från Storbritannien kom och blev stora i Djurgårdsleden. Bland annat omfamnade en del Djurgårdare rockbanden Kasabian, Libertines, Arctic Monkeys och Glasvegas liksom mer electro-inspirerade grupper som Audio Bullys (deras musik kom att kallas ”hooligan house” i medier). Det för tiden mest bandbrytande musikprojektet var The Streets av Mike Skinner som var en inspiration inom den nya musikgenren grime (en brittisk form av rapmusik med hårda beats). En del av dessa grupper hade tydliga texter som refererade till ämnen som många fotbollssupportrar har lätt att relatera till – typ alkoholkonsumtion, känsloutbrott, subkulturfetischism samt pub- och klubbliv.

Och musiken spelades innan hemmamatcher, på väg till bortamatcher, på fester, klubbar, festivaler och pubar; kort sagt överallt där Djurgårdare rörde sig. Innan hemmamatcher hördes såväl den nyare som lite äldre musiken i Stadions medlemstält där vi hade egna DJ´s liksom på barerna i närområdet. Det passade ganska bra in i stadsbilden bland dom engelska pubarna i tegelbyggnader som ligger i anknytning till Stadion. Att ta ett par bärs och sjunga allsång till ”Wonderwall” på exempelvis Harry B. James eller Londoner och sedan knata upp mot matcherna bland alla dessa casualklädda figurer och se Klocktornet i förgrunden kändes helt enkelt ”fett english”.
Väl inne på läktarna syntes musikinfluenserna då ultrasgruppen Ultra Caos Stockholm (UCS) använde (och fortfarande använder) Kasabians logga på en hel del av sina flaggor och banderoller. Likväl tog den numera nerlagda tifo-gruppen Fabriken sitt namn från tidigare skivbolaget Factory records för att anknyta till den lite äldre Djurgårdsgenerationens musik- och klubblivsdyrkande.

Kasabians logga som används av UCS.
Foto: Okänd. Kasabians logga som används av UCS.

 

Åkte man på bortamatch med tåg för att se Djurgår´n behövde man inte gå långt in i vagnarna för att höra hur ovannämnda musik spelades. Likadant var det så klart på bussarna; bland annat fick det skotska rockbandet The Fratellis 2006 en ”one hit wonder” med den trallvänliga låten ”Chelsea dagger” som blev populär bland många Djurgårdssupportrar. När den spelades i en bortamatchbuss så fylldes ofta hela mittgången och man hoppade i takt så att bussen liksom gungade fram på vägarna.

När det inte var match brukade Djurgårdare samlas på helgerna på ställen så som Marie Lavue (Hornsgatan) där klubben Bangers ‘N’ Mash ägde rum i källaren under baren och spelade musik i vår smak. Ärke-bajaren Magnus Carlsson från gruppen Weeping Willows drev klubben men fick avundsjukt se hur namn på supporterprofiler från Djurgår´n fyllde såväl gästlistan och dansgolvet vissa kvällar och nätter.
En lite mindre klubb drevs av Djurgårdare på puben Pleasant (Kammargatan) och gick under det ganska avslöjande namnet ”Djurparken”.
Det betydligt större Bomben XL som höll till på Sturecompagniet och senare på bland annat Trädgården hade också Djurgårdsanknytning bland såväl arrangörer som DJ´s. Djurgårdare (och en bajare) skapade tillsammans denna nattklubbspärla som 2003 fick finbesök i form av Audio Bullys, en tillställning som beskrivits som Stockholms största casualfest.

Dom lite äldre musikgrupperna fortsatt att vara än mer populära. Oasis fick följeslag av Djurgårdssupportrar på sina konserter i såväl England som t.ex. på Roskildefestivalen och Köpenhamn och drog självklart ännu mer i Stockholm. Efter deras spelning på Cirkus 2002 undrade journalisten Per Bjurman i Aftonbladet ”varför skriker man Djurgårdsramsor på en Oasis-konsert?”. Svaret fick han senare på Järnkaminernas hemsida: ”förmodligen för att Oasis aldrig fullt ut kan förstås av bajsnödiga bondrecensenter med förmodade bajensympatier”.
The Stone Roses hade splittras men sångaren Ian Brown gjorde solokarriär och besökte klubben Mondo på Medborgarplatsen 2005, en konsert som blev ganska kaosartad. Någon i publiken hade under spelningen börjat reta sig ordentligt på sångaren och var på väg upp på scenen för att våldföra sig på honom. Dom flertalet Djurgårdare som stod längst fram vid scenen slet dock bort killen och hamnade i tumult med galningen och hans poolare. Madchesterprofilen Ian Brown hyllade Djurgårdarna efteråt ”I thought my crew was back in Manchester!” berättar en supporter att stjärnan ska ha sagt.

Tumult på Ian Browns konsert på Mondo.
Foto: Okänd. Tumult på Ian Browns konsert på Mondo.

 

Musik och mode bland Djurgårdare i dag
Musik- och modemedvetandet bland Djurgårdssupportrar är antagligen mer utbrett i dag än det någonsin varit förut. Det som en gång handlade om en kärna i klacken som började gå på konserter och klä sig i annat än souvenirer på matcherna för att visa sin grupptillhörighet kring Djurgår´n har fram tills i dag utvecklats till något mycket större än så. Referenserna till denna kultur existerar i dag stort på både Sofia Stå och Slakthuskurvan i form av banderoller, flaggor, souvenirer och genom vissa sånger.
Sedan The Stone Roses för några år sen gjorde comeback har deras mest publikdragande spelningar i Storbritannien dragit flyglaster utav Djurgårdare. Likaså träffar den sociala Djurgårdaren lätt sina likasinnade på Stockholms alla ravefester.

Klädstilen på våra läktare har förändrats lite under senare år och gått från casualtraditionella rutiga skjortor och kepsar till att bli både mer individuell och samtidigt mer Djurgårdsspecifik. Vissa märken och plagg har passerat revy medan annat som exempelvis ”bucket hats” (”fiske/sol-hatt”) försvann under många år men har senare gjort återtåg bland framförallt yngre Djurgårdare.
Kreativiteten bland supportrar att göra egna kläder utanför DIF:s eller Järnkaminernas regi har också växt fram allt tydligare på senare år. Däribland har det skapats mycket kläder som är en slags kombo mellan souvenirer och casualkläder. Nämnas kan bland annat dom mycket stilrena Fila-tröja med texten ”DIF” i samma typsnitt som märkesloggan. En annan t-shirt som blivit populär är den med texten ”DJURGÅR´N & TECHNO”.

casual7
Foto: Okänd. Stone Roses-symbol samt FILA/DIF-trycket på stora flaggor i klacken.

casual8
Foto: Okänd. Fila är DIF-kultur.

 

Parallellt med ett allt mer utbrett intresse för musik och mode har det under senare år också växt fram en annan subkultur i klacken som har sitt fokus på helt andra saker, om det kommer du kunna läsa i del 4 (den sista delen) av denna artikelserie nästa gång.

/Andreas ”Extas” Almén–Karlsson